Jag går mot strömmen och slår ett slag för Bonniers serie Ny Lyrik, som började ges ut i mitten av 90-talet. Det är knappast populär kultur, men jag tycker ändå att det var en bokserie som fångade tidsandan (jag läste samtliga titlar i serien) lika bra som Knesset och Schyffert. När det gäller lyriken från det här årtiondet vill jag också slå ett slag för Stig Larsson och Ann Jäderlund. Har läst båda med stor behållning. Ingen av dem debuterade under 90-talet, men jag tycker ändå att deras poesi på olika sätt passar särskilt väl in i tidsandan som rådde då.
Noterat: Den litteraturhistoriskt och/eller antikvariskt bevandrade känner till att Bonniers redan på 1940-talet gav ut en mer modernistiskt präglad Ny Lyrik-serie, men det är alltså inte den jag syftar på här. Jag antar att tanken med den på 90-talet utgivna serien var att slå an en ton som skulle föra tankarna till den äldre serien, ett nostalgiskt grepp som jag uppfattar som typiskt för just 90-talet. Kanske kan man säga att det var då de ständiga omtagningarna av gamla grejer började? Nostalgi har förstås funnits länge, men mitt intryck är att det har eskalerat sedan 90-talet.