Automatiserade monster

[Rickard]

Jag tror att många som varit spelledare länge gör detta "i huvudet", men i stridens hetta föredrar jag också förberedd mekanik. Här är ett exempel från ett scenario jag spelledde för ett tag sedan:

D6	Action
1	The Hag laughs and shrieks, her ugly teeth the only facial feature visible through the wet curtain of hair. She casts Disruption on any adventurer engaged with one of her brollachans, or on the furthest adventurer.
2	The Hags says something cruel in broken Tradetalk. She casts Demoralize on the nearest adventurer.
3-4	The Hag attacks the nearest adventurer with her whip and claw.
5-6	The Hag dissolves in the ever-present waters, and moves to the next target, attacking as a water elemental.

När jag preppar försöker jag alltid förbereda något liknande.

Ruskigt coolt. Hur känner du att det funkar? Vad har du lärt dig på vägen? Några falluckor som du fallit i när du kört med detta?

 

[Puckohue]

Det funkar bra. En möjlig fallucka är kanske att blint lyda resultatet även när det finns roligare alternativ.

sen har inte jag tid att göra skrivna tabeller alltid, men jag försöker slå lite tärning för att tvinga mig variera mig.

 

[Theo]

Lite som med Monsterattackerna i nya Drakar?

 

[Quadrante]

Monster-automata är långt mer användbart än en lista med egenskaper. Särskilt om den berättar något om monstrets karaktär.

 

[Dimfrost]

Ja, det är väl precis monsterattackerna från SS eller nya DoD?

 

[luddwig]

Ja, det är väl precis monsterattackerna från SS eller nya DoD?

Ligan använder även den där modellen i Alien, och @Lemur i Askhem. Funkar fint i båda spelen.

 

[Lemur]

Det bästa är att man kan avsäga sig allt ansvar som SL, när deras rollpersoner får sina huvuden avslitna.

 

[EvilSpook]

Är det bara jag som tycker tvärt emot igen?

Det är såklart mycket bättre att ha monstrens/npc-ernas egenskaper, egenheter och motivation och sedan utifrån det välja det man tycker är bäst, roligast eller rimligast. Det är ju därför man har en spelledare som dynamiskt kan väga alla faktorer, fånga möjligheter, reagera på händelser eller anpassa beteenden efter situationen.

Jag ser bara nyttan av det i två fall. Antingen om man har en blorb-fetisch, eller om man har svårt att få till nåt utifrån sin fantasi.

Vad är det jag missar?!


//EvilSpook

 

[luddwig]

Vad är det jag missar?!

Rätt gjord så avlastar attacktabellen spelledaren. Den ger variation och inspiration på ett snabbt och smidigt sätt. I Alien tycker jag också att attacktabellen förstärkte filmkänslan. Samtidigt misstänker jag att en dåligt gjord tabell kan bli frustrerande, så det gäller att tänka sig för. Och helt klart är det så att en kvicktänkt spelledare kan klara sig utmärkt utan tabellen, men den är också lätt att strunta i om man inte vill använda den.

 

[Quadrante]

Jag ser sådana här automatas lika mycket som en grafisk/strukturell återgivning av en varelses sätt att vara. I alla fall hur den ter sig utifrån. Som spelledare kan man snabbt och lätt få överblick över karaktär utan att behöva läsa en längre text. De längre texterna får gärna finnas, det ger ytterligare ledtrådar.

 

[Sömniga Isaac]

Vad är det jag missar?!

Även den mest kreativa människan kan ibland behöva avlastning, då kan en slumptabell hjälpa till och ta bort en del av den energin som går åt till att ständigt hitta på nya val. Varje val kostar energi, ibland är det bra att kunna konservera och spara på energin till andra tillfällen. Där och då är en bra slumptabell över monstrets attacker och reaktioner en tillgång i strid även för den mest kreativa spelledaren.

 

[Lemur]

Men ett bra alternativ till slumptabellen är, som jag har för mig att pathfinder 1 gjorde bra, att det står vilken strategi monster har. Att först gå efter helare med sin attack x och sedan hålla sig på avstånd och attackera med förmåga y, exempelvis.

 

[Gurgeh]

Går det att utveckla det mer, så att monstren inte bara har attacker som sköter sig själva, utan även en utvecklingskurva som rollpersonerna eventuellt kan stoppa? De skulle alltså värma upp med små attacker, och sedan gå över till större och farligare om de får möjlighet till det.

Exempel: En drake som hugger med klorna och laddar upp för en eldkvast, men inte får till den så länge rollpersonerna kan hålla den ur balans, eller distrahera den.

 

[Sömniga Isaac]

Men ett bra alternativ till slumptabellen är, som jag har för mig att pathfinder 1 gjorde bra, att det står vilken strategi monster har. Att först gå efter helare med sin attack x och sedan hålla sig på avstånd och attackera med förmåga y, exempelvis.

Stämmer, har för mig att det står under ett stycke som handlar om varelsen strategi. Har för mig att samma stycke nämner hur varelsen beter sig när situationen blir värre också, att den överväger att fly om x eller y händer. Det är något som verkligen avlastar för spelledaren.

 

[Rickard]

Jag diskuterar hellre hur man kan göra detta bra än att diskutera om eller varför man behöver det.

 

[Puckohue]

en spelledare som dynamiskt kan väga alla faktorer, fånga möjligheter, reagera på händelser eller anpassa beteenden efter situationen

Det där är tyvärr inte alltid något jag klarar av när jag har mycket att hålla reda på.

 

[Puckohue]

Den här använder jag i min T2K-solokampanj:

 

[Quadrante]

Går det att utveckla det mer, så att monstren inte bara har attacker som sköter sig själva, utan även en utvecklingskurva som rollpersonerna eventuellt kan stoppa? De skulle alltså värma upp med små attacker, och sedan gå över till större och farligare om de får möjlighet till det.

Exempel: En drake som hugger med klorna och laddar upp för en eldkvast, men inte får till den så länge rollpersonerna kan hålla den ur balans, eller distrahera den.

Det bör inte vara allt för svårt med en flödesliknande tabell.

 

[Rickard]

Här är två monster från ett av D&D-brädspelen. En tile är en 8x8-ruta. Man läser av översta raden och om den förutsättningen inte finns går man till raden under.

Yvonne skapar obehagliga situationer (Encounter card) tills det att rollpersonerna lyckas komma till henne. Kommer de närheten av henne blir alla attackerade och om någon kommer intill henne hoppar hon en hel tile efter attacken, så att hon kan attackera flera igen. Hon agerar efter varje person. Normalt finns det också andra monster som också stör striden.

Det jag gillar med detta är just att spelarna måste lära sig mönstret och sedan forma planer för att motverka dem. Det funkar väldigt bra för taktiska spel. En spelledare behöver därmed inte kunna taktik, det är bara att köra monstret rakt av. Om jag ska vara ärlig tycker jag att brädspelen har mycket bättre stridssystem än rollspelet.

Nackdelen är givetvis att detta måste speltestas. Tror få spelledare kan göra bra taktiska strider på detta sätt, men rollspelet i sig skulle kunna ge templates att kombinera som skapar vissa typer av monster.

 

[mardak]

D&D har ju även Blooded där monster får specialattacker när de när de tappar en viss % av sina HP.