God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 19,031
City of Light, City of Shadows är ett spelledarlöst rollspel om den ockulta demimonden i Paris på 1890-talet av Terje Nordin. Det här spelet har en riktigt imponerande inspirationslista med bland annat Les Chants de Maldoror på den, och känner ni till den prosadikten vet ni att det är dekadent så det heter duga av. Det är en saftig blandning av dekadens, ockultism och kosmisk skräck bland inspirationskällorna som även speglas i spelet. Medan boken bara är 30 sidor lång använder den slump resultat och saker på de många listorna för att skapa stämningen av ockult undergång i ett dekadent tidevarv. Här finns långa listor av namn, hur man tolkar korten, varelser, böcker med mera. Spelet hänvisar till en hemsida med en gammal karta av Paris istället för att slösa plats genom att trycka den i boken och medan en karta kan vara kul känns den inte nödvändig när texten är så här bra. Bilderna i boken bidrar också med stämningsbyggandet och förefaller vara valda med en säker hand.
Spelet spelas med en tarotlek vilket är tematiskt passande och ett kul sätt att göra saker på. Leken används både för att generera saker i världen via så kallade ”orakel” som ger saker som en spelledare annars hade gjort slumpvis, den används för att man ska tolka dragna kort mer fritt och den används för att rent matematisk hantera ifall spelarkaraktärer lyckas med saker i scener de är med i.
Scener är grunden hur spelet är uppbyggt. En spelare är protagonisten, de sätter scenen och beskriver vad som händer i den initialt. En spelare tar rollen som antagonisten och spelar hindret eller problemen som måste överkommas i scenen. Resten av spelarna är publiken som kan ställa frågor, be om förtydligande men också spela NPC:er i scenen. Mekaniskt avgörs sedan hur scener går med hjälp av ett minispel där en hand tarotkort används. Det är elegant och lätt att förstå.
Här kommer då knäckpunkten som jag tror kommer att dela spelarna av spelet i två läger. Mekaniskt är spelet väldigt mycket som ett ”normalt” rollspel! Karaktärer har färdigheter, attribut och utrustning på sätt som inte är ett dugg indieflumigt. Personligen tycker jag att det är befriande, spelledarlösa spel tenderar att vara konstiga för sakens skull och sådant finns det inget av här. Men om du är ute efter en mer avant garde approach är det här inte spelet för dig. Trots spelet tema är det väldigt raka rör hela vägen.
Den svagaste delen av spelet är reglerna för solospel, de är bara en halv sida långa och mycket enkla. De känns inte solida nog att ersätta den dialogbaserade spelstilen spelet normalt använder. Jag tror de hade kunnat skippas utan att något gick förlorat, de känns inte som att de alls skulle skapa samma upplevelse som resten av spelet även om de var längre och mer djupgående. Just draget mellan spelarna är grunden i scenerna med de normala reglerna.
Sammanfattningsvis ett snyggt och lättspelat spelledarlöst spel med solida verktyg som utspelar sig i en underanvänd miljö. Riktigt bra!
4 av 5
Spelet spelas med en tarotlek vilket är tematiskt passande och ett kul sätt att göra saker på. Leken används både för att generera saker i världen via så kallade ”orakel” som ger saker som en spelledare annars hade gjort slumpvis, den används för att man ska tolka dragna kort mer fritt och den används för att rent matematisk hantera ifall spelarkaraktärer lyckas med saker i scener de är med i.
Scener är grunden hur spelet är uppbyggt. En spelare är protagonisten, de sätter scenen och beskriver vad som händer i den initialt. En spelare tar rollen som antagonisten och spelar hindret eller problemen som måste överkommas i scenen. Resten av spelarna är publiken som kan ställa frågor, be om förtydligande men också spela NPC:er i scenen. Mekaniskt avgörs sedan hur scener går med hjälp av ett minispel där en hand tarotkort används. Det är elegant och lätt att förstå.
Här kommer då knäckpunkten som jag tror kommer att dela spelarna av spelet i två läger. Mekaniskt är spelet väldigt mycket som ett ”normalt” rollspel! Karaktärer har färdigheter, attribut och utrustning på sätt som inte är ett dugg indieflumigt. Personligen tycker jag att det är befriande, spelledarlösa spel tenderar att vara konstiga för sakens skull och sådant finns det inget av här. Men om du är ute efter en mer avant garde approach är det här inte spelet för dig. Trots spelet tema är det väldigt raka rör hela vägen.
Den svagaste delen av spelet är reglerna för solospel, de är bara en halv sida långa och mycket enkla. De känns inte solida nog att ersätta den dialogbaserade spelstilen spelet normalt använder. Jag tror de hade kunnat skippas utan att något gick förlorat, de känns inte som att de alls skulle skapa samma upplevelse som resten av spelet även om de var längre och mer djupgående. Just draget mellan spelarna är grunden i scenerna med de normala reglerna.
Sammanfattningsvis ett snyggt och lättspelat spelledarlöst spel med solida verktyg som utspelar sig i en underanvänd miljö. Riktigt bra!
4 av 5
