Nekromanti Projekt barndomsfantasy!

[Khan]

Vilken nostalgi! Håller tummarna för en recension av Shanaras Svärd av Terry Brooks. Minns att jag tyckte den var bedrövlig när jag läste den i unga år, en ripoff på Sagan om Ringen och rätt rasistisk, men en vän till mig har alltid hyllat den. Det vore kul att se vem av oss som får rätt ????

Shannara kommer! Inte som nästa bok, men de kommer.

 

[Khan]

JRR TOLKIEN - SAGAN OM RINGEN
(I översättning av Åke Ohlmarks)

Jahapp. Då kör vi.

Någon gammal pajsare skrev en gång en fet bok om något mossigt fantasyland där alla hade håriga fötter och gick en massa. Hans redaktör sa "men för h-vete" och styckade upp boken i tre när han såg hur lång den var.


Vad kan vi säga som inte sagts förr? De tre böckerna är fruktansvärt bra. Det finns en anledning till att de i princip aldrig varit ur tryck sedan de kom för en miljon år sedan. Vi kan väl börja med lite om Ohlmarks översättning? Den ena av de två som Tolkien aktivt avskydde och klankade ner på.

ÖVERSÄTTNINGEN
Ohlmarks har gjort en milt uttryckt "fri översättning" av boken. Det är samma historia, men han har inte direkt ansträngt sig för att efterlikna originalets språk. Hans eget, däremot, är inte dåligt. Det är mustigt, pampigt, flytande och drar in en i texten. Det ligger någonstans i samma stil som Röde Orm och andra sena nationalromantiska romaner. Det funkar hur bra som helst som sin egen text. Som översättning är det rent horribelt.

Däremot minns jag inte sedan tidigare att Ohlmarks varit så in i Norden slarvig. Några missar minns jag, men att det var så många rena korrmissar som gått hela vägen till tryck? Jisses. Legolas namn stavas ganska ofta med två s, Denethor blir ibland Denehtor, och liknande. Flera karaktärer byter namn (Snabba Solstrålen blir Kvicka Solstrålen, tex), och det värsta är nog när Isengård kallas för fyra olika namn på samma sida (Isengård, Isengard, Isendor och Isendal). Man baxnar för att ingen redaktör gick igenom och stramade upp de rena stavfelen (även på helt vanliga ord som occh och denn) i alla fall.

Sedan finns det också många rena fel i texten. Alltså rena galenskaper i texten, som att Denethor innan han dyker upp som karaktär kallas både kung och riksföreståndare, innan Ohlmarks bestämt sig för titeln rikshovmästare. Inkonsekvens är, för mig som accepterar Ohlmarks text som sin egen entitet, mer irriterande än alla brott den gör mot originalet.

Men jag kan ändå inte låta bli att tycka om översättningen. Den är levande på ett helt annat sätt än nyöversättningen är. Det här är skrivet av en person som har passion och eld i sin själ. Erik Anderssons version har inte alls samma hjärta.

BÖRJAN, eller PROBLEMEN I BÖRJAN
Det är fascinerande att en bok jag läst femtioelva gånger fortfarande kan gripa tag i mig så till den milda grad. Det börjar starkt med allt myspys och hemtrevligt i Fylke innan äventyret kommer, för att sedan tippa betydligt i mitten av första boken. Men när de kommer till Vattnadal tar det fart igen och resten är precis lika bra som jag minns.

Det stora problemet i början är Tolkiens stora kärlek till just Fylke. Miljöbeskrivningarna är många och ordrika, och varje liten bäck de korsar måste nämnas. När de reser i storgrupp och senare splittrar sig är inte den detaljnivån alls lika tung, utan pekar mer på världens historia och fördjupning av seder och bruk och folk. Men i början? Ännu en skog. Ännu ett sädesfält. Ännu ett skitgammalt träd som är fint att titta på. Och igen. Och igen. Och igen.

Men det här gör också att man faktiskt får känslan av att vara en helt vanlig jeppe som ger sig ut på det stora äventyret på riktigt. Det är en annan känsla än den sagoboksvariant som tickar på i Bilbo eller Narnia, där det är kortare intro och mer pang på. Jag tror på fullt allvar det gynnar berättelsen att läsaren måste ha tråkigt i början.

MITTEN OCH SLUTET
Skitbra. Vad trodde ni jag skulle säga?

SAKER SOM JAG TÄNKTE PÅ NU
Det finns få saker i boken som är genuint problematiska. Efter att ha sett filmen om Tolkien, och läst en del biografier sedan jag senast läste Sagan om Ringen, trodde jag att alla allusioner till världskrigen skulle vara mycket starkare. Även om Tolkien förnekade deras existens i böckerna skulle de vara uppenbara. Men det var de inte.

Det finns däremot jättemycket psykologiskt stoff i hur kriget och utsattheten påverkar "soldaterna" på personnivå. Frodo och Eowyn står i rak motsats till varandra här, där den ena mest vill hem och slippa allt, och den andra drömmer om att få slåss, kosta vad det kosta vill. Frodo drabbas efter allt av en stark PTSD, nästan så uppenbart att det är svårt att beskriva hur uppenbart det är. Sam klarar sig. Jag tror skillnaden är, och framför allt för Tolkien, att Sam aldrig blev korrumperad av krigets fasor / ringen, till skillnad från Frodo. Om man ger upp sitt innersta väsen och låter det raseras skapar det sår som aldrig kan läka. Hur gärna man än vill.

Det är också helt fascinerande hur stor skillnaden på Rohan och Gondor är i kultur, på ett sätt jag inte alls mindes från när jag läst dem förut. De flöt ihop till någon sorts gemensam gyttja, där de ena var gamla och de andra nykomlingar, men på det stora hela rätt så jättelika. Den stora skillnaden är mellan människor och alver / dvärgar / enter / hober. Men så är det verkligen inte. Rohan <-> Gondor är minst lika distinkt som Fylke <-> Örebro.

DET SOM INTE FLYTER SÅ VÄL IDAG...
Ja, det går ju inte riktigt att undvika är jag rädd.

Det tar ett bra tag innan det dyker upp rakt ut i texten, men i Konungens Återkomst pratar Tolkien rakt ut om "rent blod i ådrorna" och rasrenhet. Flera gånger nämns att Gondors folk för det mesta inte lever lika länge som förr, eftersom de har gift in andra "raser" i sina släktled. Det sägs i sammanhang där det blir ett tydligt tecken på förfall och förlorad storhet - likt förlusten av huvudstaden Osgiliath och att Minas Tirith har en minskande befolkning. Det får mig milt uttryckt att skruva på mig i gungstolen och ibland till och med att sätta kaffet i halsen. Det går liksom inte att vare sig ignorera eller bortförklara. Det är milt uttryckt obekvämt.

Sedan finns det en hel del mindre saker, som den överväldigande bristen på kvinnor, men det är inte i närheten av läskigheterna i rasbiologin.

BERÄTTARSPRÅK
Det som däremot flyter och ger stämning är den lätt ödesmättade berättaren. Tolkien har tonat ned sitt berättarjag och lyssnardu från från Bilbo, men ersatt det med att även i den "neutrala" berättarrösten ha en ödesmättad känsla, en sorts tillbakablickar från framtida versioner av karaktärerna uppblandat med definitiva uttryck och ödesdigra kommentarer. "När Pippin tänkte tillbaka på det på äldre dar beskrev han det såhär:..." eller "...och de skulle aldrig se Lothloriens skogar igen". Det griper in i känslan av att stora ting är i rörelse och att ger en air av melankoli och tyngd. Det är riktigt, riktigt bra.

FILMER OCH SÅNT
Det var förvånansvärt lite från filmerna som studsade förbi för mitt inre öga. Knappt någon, i ärlighetens namn, med undantag av Gollum. Det som istället spelades upp i huvudet var den gamla radioteatern från nittiotalet, med hela Sveriges dåvarande skådespelarelit. Samuel Fröler som Eomer, Peter Harrysson som Sam, Krister Henriksson som Frodo, etc. Vissa röster hörde jag klockrent med intonationer och allt, trots att jag inte hört dem på sisådär tjugo år. Facinerande.

AVSLUTNINGSVIS
Sagan om Ringen är klassiker av en anledning. Det finns en del grejer i den som med rätta går att ifrågasätta både strukturellt, storymässigt och i världsbygget. Men som helhet är det bra. Till och med fantastiskt. Jag vågar påstå att det är den bästa av de jag läst hittills i projekt barndomsfantasy. Inte den största överraskningen, men den bästa överlag. Det antar jag att ni redan gissat.

 

[God45]

JRR TOLKIEN - SAGAN OM RINGEN
(I översättning av Åke Ohlmarks)

Jahapp. Då kör vi.

Någon gammal pajsare skrev en gång en fet bok om något mossigt fantasyland där alla hade håriga fötter och gick en massa. Hans redaktör sa "men för h-vete" och styckade upp boken i tre när han såg hur lång den var.


Vad kan vi säga som inte sagts förr? De tre böckerna är fruktansvärt bra. Det finns en anledning till att de i princip aldrig varit ur tryck sedan de kom för en miljon år sedan. Vi kan väl börja med lite om Ohlmarks översättning? Den ena av de två som Tolkien aktivt avskydde och klankade ner på.

ÖVERSÄTTNINGEN
Ohlmarks har gjort en milt uttryckt "fri översättning" av boken. Det är samma historia, men han har inte direkt ansträngt sig för att efterlikna originalets språk. Hans eget, däremot, är inte dåligt. Det är mustigt, pampigt, flytande och drar in en i texten. Det ligger någonstans i samma stil som Röde Orm och andra sena nationalromantiska romaner. Det funkar hur bra som helst som sin egen text. Som översättning är det rent horribelt.

Däremot minns jag inte sedan tidigare att Ohlmarks varit så in i Norden slarvig. Några missar minns jag, men att det var så många rena korrmissar som gått hela vägen till tryck? Jisses. Legolas namn stavas ganska ofta med två s, Denethor blir ibland Denehtor, och liknande. Flera karaktärer byter namn (Snabba Solstrålen blir Kvicka Solstrålen, tex), och det värsta är nog när Isengård kallas för fyra olika namn på samma sida (Isengård, Isengard, Isendor och Isendal). Man baxnar för att ingen redaktör gick igenom och stramade upp de rena stavfelen (även på helt vanliga ord som occh och denn) i alla fall.

Sedan finns det också många rena fel i texten. Alltså rena galenskaper i texten, som att Denethor innan han dyker upp som karaktär kallas både kung och riksföreståndare, innan Ohlmarks bestämt sig för titeln rikshovmästare. Inkonsekvens är, för mig som accepterar Ohlmarks text som sin egen entitet, mer irriterande än alla brott den gör mot originalet.

Men jag kan ändå inte låta bli att tycka om översättningen. Den är levande på ett helt annat sätt än nyöversättningen är. Det här är skrivet av en person som har passion och eld i sin själ. Erik Anderssons version har inte alls samma hjärta.

BÖRJAN, eller PROBLEMEN I BÖRJAN
Det är fascinerande att en bok jag läst femtioelva gånger fortfarande kan gripa tag i mig så till den milda grad. Det börjar starkt med allt myspys och hemtrevligt i Fylke innan äventyret kommer, för att sedan tippa betydligt i mitten av första boken. Men när de kommer till Vattnadal tar det fart igen och resten är precis lika bra som jag minns.

Det stora problemet i början är Tolkiens stora kärlek till just Fylke. Miljöbeskrivningarna är många och ordrika, och varje liten bäck de korsar måste nämnas. När de reser i storgrupp och senare splittrar sig är inte den detaljnivån alls lika tung, utan pekar mer på världens historia och fördjupning av seder och bruk och folk. Men i början? Ännu en skog. Ännu ett sädesfält. Ännu ett skitgammalt träd som är fint att titta på. Och igen. Och igen. Och igen.

Men det här gör också att man faktiskt får känslan av att vara en helt vanlig jeppe som ger sig ut på det stora äventyret på riktigt. Det är en annan känsla än den sagoboksvariant som tickar på i Bilbo eller Narnia, där det är kortare intro och mer pang på. Jag tror på fullt allvar det gynnar berättelsen att läsaren måste ha tråkigt i början.

MITTEN OCH SLUTET
Skitbra. Vad trodde ni jag skulle säga?

SAKER SOM JAG TÄNKTE PÅ NU
Det finns få saker i boken som är genuint problematiska. Efter att ha sett filmen om Tolkien, och läst en del biografier sedan jag senast läste Sagan om Ringen, trodde jag att alla allusioner till världskrigen skulle vara mycket starkare. Även om Tolkien förnekade deras existens i böckerna skulle de vara uppenbara. Men det var de inte.

Det finns däremot jättemycket psykologiskt stoff i hur kriget och utsattheten påverkar "soldaterna" på personnivå. Frodo och Eowyn står i rak motsats till varandra här, där den ena mest vill hem och slippa allt, och den andra drömmer om att få slåss, kosta vad det kosta vill. Frodo drabbas efter allt av en stark PTSD, nästan så uppenbart att det är svårt att beskriva hur uppenbart det är. Sam klarar sig. Jag tror skillnaden är, och framför allt för Tolkien, att Sam aldrig blev korrumperad av krigets fasor / ringen, till skillnad från Frodo. Om man ger upp sitt innersta väsen och låter det raseras skapar det sår som aldrig kan läka. Hur gärna man än vill.

Det är också helt fascinerande hur stor skillnaden på Rohan och Gondor är i kultur, på ett sätt jag inte alls mindes från när jag läst dem förut. De flöt ihop till någon sorts gemensam gyttja, där de ena var gamla och de andra nykomlingar, men på det stora hela rätt så jättelika. Den stora skillnaden är mellan människor och alver / dvärgar / enter / hober. Men så är det verkligen inte. Rohan <-> Gondor är minst lika distinkt som Fylke <-> Örebro.

DET SOM INTE FLYTER SÅ VÄL IDAG...
Ja, det går ju inte riktigt att undvika är jag rädd.

Det tar ett bra tag innan det dyker upp rakt ut i texten, men i Konungens Återkomst pratar Tolkien rakt ut om "rent blod i ådrorna" och rasrenhet. Flera gånger nämns att Gondors folk för det mesta inte lever lika länge som förr, eftersom de har gift in andra "raser" i sina släktled. Det sägs i sammanhang där det blir ett tydligt tecken på förfall och förlorad storhet - likt förlusten av huvudstaden Osgiliath och att Minas Tirith har en minskande befolkning. Det får mig milt uttryckt att skruva på mig i gungstolen och ibland till och med att sätta kaffet i halsen. Det går liksom inte att vare sig ignorera eller bortförklara. Det är milt uttryckt obekvämt.

Sedan finns det en hel del mindre saker, som den överväldigande bristen på kvinnor, men det är inte i närheten av läskigheterna i rasbiologin.

BERÄTTARSPRÅK
Det som däremot flyter och ger stämning är den lätt ödesmättade berättaren. Tolkien har tonat ned sitt berättarjag och lyssnardu från från Bilbo, men ersatt det med att även i den "neutrala" berättarrösten ha en ödesmättad känsla, en sorts tillbakablickar från framtida versioner av karaktärerna uppblandat med definitiva uttryck och ödesdigra kommentarer. "När Pippin tänkte tillbaka på det på äldre dar beskrev han det såhär:..." eller "...och de skulle aldrig se Lothloriens skogar igen". Det griper in i känslan av att stora ting är i rörelse och att ger en air av melankoli och tyngd. Det är riktigt, riktigt bra.

FILMER OCH SÅNT
Det var förvånansvärt lite från filmerna som studsade förbi för mitt inre öga. Knappt någon, i ärlighetens namn, med undantag av Gollum. Det som istället spelades upp i huvudet var den gamla radioteatern från nittiotalet, med hela Sveriges dåvarande skådespelarelit. Samuel Fröler som Eomer, Peter Harrysson som Sam, Krister Henriksson som Frodo, etc. Vissa röster hörde jag klockrent med intonationer och allt, trots att jag inte hört dem på sisådär tjugo år. Facinerande.

AVSLUTNINGSVIS
Sagan om Ringen är klassiker av en anledning. Det finns en del grejer i den som med rätta går att ifrågasätta både strukturellt, storymässigt och i världsbygget. Men som helhet är det bra. Till och med fantastiskt. Jag vågar påstå att det är den bästa av de jag läst hittills i projekt barndomsfantasy. Inte den största överraskningen, men den bästa överlag. Det antar jag att ni redan gissat.

The blood of numenor is all but spent! Men det är brutalt imponerande att du läser hela trilogin i den här översättningen för den här tråden! Din tråd är ett av de bästa projekten i fantasy Sverige just nu!

 

[Bifur]

Fantastisk recension!

ÖVERSÄTTNINGEN

För den som vill gräva ner sig i Ohlmarks-bashing rekommderas den underhålkande och elala artikelserien på Tolkien Arda: http://tolkiensarda.se/new/nummer/magsidor/arfett14.htm
Tolkien-podden har också något lyssna tyvärr avsnitt om de olika översättningarna.

 

[Khan]

Just det! Glömde ju nämna den största synden i Ohlmarks översättning! Han har på många ställen översatt texten till skånska, inte svenska. Sam kör rullebör hemma i Fylke, inte skottkärra, och bär Frodo på slutet som om han burit möllesäck med en barnhob. Varför översätta till syndens och ohederlighetens språk, istället för ärans och hjältarnas*?





*för att parafrasera Esaias Tegnér.

 

[Khan]

RADIOTEATERN PRESENTERAR - SAGAN OM RINGEN (1995)

Låt mig ta med er tillbaka i tiden. Till en tid när gräset var grönare, vintrarna fyllda med snö, och internet knappt var mer än en blinkning i Al Gores öga. En tid när barn som vuxna kunde bänka sig framför en radioteater. En magisk tid kallad nittiotalet.

Som jag minns det var radioteatern som gick 1995 allt mina vänner pratade om. Det var så ohyggligt spännande. Välcastat och välskrivet och allt som de kunde göra hade de gjort rätt. ALLA lyssnade på den. I alla fall alla andra jag umgicks med när jag var nio.

Nu har en okänd välgörare gjort årtiondets kulturgärning och langat upp hela klabbet på youtube. Jag har avnjutit alla tretton timmar. Det är fortfarande bra.

HANDLINGEN
Har ni läst Sagan om Ringen har ni koll på storyn. Men likt filmerna har de kapat en del här och där, flyttat runt lite och strukit en del. Framför allt början är väldigt skild från filmerna, där de här vågar ta ett snäpp längre tid på sig. De har med försäljningen av Baggershus, mötet med Gildor Inglorion och resan genom Gamla Skogen (men inte Tom Bombadill). Och allting avslutas med Sarumans skövling av Fylke, som det borde vara.

Däremot har de klippt bort helt andra saker. Slaget vid Helms Klyfta är helt borta. Rohans armé samlar sig och reser direkt mot Isengård för att belägra Saruman, istället för att låta sig belägras. Rent dramatiskt funkar det hur bra som helst - de har tagit bort alla referenser till att Saruman byggt sig en armé, så det blir inga logiska krockar i handlingen av detta. Saruman är en trollkarl först och främst, inte en krigsherre.

CASTINGEN
Krister Henriksson som Frodo! Peter Harrysson som Sam! Skärgårdsdoktorn som Éomer! Helena Bergström som Galadriel! Berts pappa som Grima Ormstunga! I stort sett hela Sveriges skådespelarelit från nittiotalet var med här. Det är fantastiskt att höra. Och det är välcastat. Jag trodde Peter Harrysson skulle skära sig i mina öron, men jag tror han är den jag gillar bäst av alla.

NOSTALGIN DÅ?
Jag satt flera gånger och gapade över hur mycket det här bränts in i min hjärnbark där på nittiotalet. Hur vi satt över de raspiga kassettbanden gång på gång på gång efter att vi slaviskt följt när det gick på radion. Jag kunde fortfarande flera repliker utantill, komplett med intonation och allt. Jag blev en nioåring igen när jag hörde på det här.

MEN ÄR DEN BRA?
Ja, med emfas. Även när jag försöker plocka av mig mina nostalgiglasögon är det svårt att kalla det här något annat än välgjort. Det är få saker som skaver helt - att Rohans ryttare sjunger i manliga stridskvintar ska nog låta coolt, men låter mest som om Mattisrövarna fått hästar - och det är många gånger det sitter som en smäck.

Gillar man inte det här är det för att man inte gillar radioteater, eller för att man inte gillar Sagan om Ringen.

 

[God45]

RADIOTEATERN PRESENTERAR - SAGAN OM RINGEN (1995)

Låt mig ta med er tillbaka i tiden. Till en tid när gräset var grönare, vintrarna fyllda med snö, och internet knappt var mer än en blinkning i Al Gores öga. En tid när barn som vuxna kunde bänka sig framför en radioteater. En magisk tid kallad nittiotalet.

Som jag minns det var radioteatern som gick 1995 allt mina vänner pratade om. Det var så ohyggligt spännande. Välcastat och välskrivet och allt som de kunde göra hade de gjort rätt. ALLA lyssnade på den. I alla fall alla andra jag umgicks med när jag var nio.

Nu har en okänd välgörare gjort årtiondets kulturgärning och langat upp hela klabbet på youtube. Jag har avnjutit alla tretton timmar. Det är fortfarande bra.

HANDLINGEN
Har ni läst Sagan om Ringen har ni koll på storyn. Men likt filmerna har de kapat en del här och där, flyttat runt lite och strukit en del. Framför allt början är väldigt skild från filmerna, där de här vågar ta ett snäpp längre tid på sig. De har med försäljningen av Baggershus, mötet med Gildor Inglorion och resan genom Gamla Skogen (men inte Tom Bombadill). Och allting avslutas med Sarumans skövling av Fylke, som det borde vara.

Däremot har de klippt bort helt andra saker. Slaget vid Helms Klyfta är helt borta. Rohans armé samlar sig och reser direkt mot Isengård för att belägra Saruman, istället för att låta sig belägras. Rent dramatiskt funkar det hur bra som helst - de har tagit bort alla referenser till att Saruman byggt sig en armé, så det blir inga logiska krockar i handlingen av detta. Saruman är en trollkarl först och främst, inte en krigsherre.

CASTINGEN
Krister Henriksson som Frodo! Peter Harrysson som Sam! Skärgårdsdoktorn som Éomer! Helena Bergström som Galadriel! Berts pappa som Grima Ormstunga! I stort sett hela Sveriges skådespelarelit från nittiotalet var med här. Det är fantastiskt att höra. Och det är välcastat. Jag trodde Peter Harrysson skulle skära sig i mina öron, men jag tror han är den jag gillar bäst av alla.

NOSTALGIN DÅ?
Det är flera gånger jag satt och gapade över hur mycket det här bränts in i min hjärnbark där på nittiotalet. Hur vi satt över de raspiga kassettbanden gång på gång på gång efter att vi slaviskt följt när det gick på radion. Jag kunde fortfarande flera repliker utantill, komplett med intonation och allt. Jag blev en nioåring igen när jag hörde på det här.

MEN ÄR DEN BRA?
Ja, med emfas. Även när jag försöker plocka av mig mina nostalgiglasögon är det svårt att kalla det här något annat än välgjort. Det är få saker som skaver helt - att Rohans ryttare sjunger i manliga stridskvintar ska nog låta coolt, men låter mest som om Mattisrövarna fått hästar - och det är många gånger det sitter som en smäck.

Gillar man inte det här är det för att man inte gillar radioteater, eller för att man inte gillar Sagan om Ringen.

Aldrig hört talas om det här! Det låter helt fantastiskt! Länk?

 

[Jocke]

Min gamla kompis Ylva är med i första avsnittet som barn-hob. Hon ropar typ "Gandalf, Gandalf, Skjut upp en raket snälla!" och lite senare "Hallå, det där är min efterrätt!" Idag är hon polis - så kan det gå, ungdomar!

 

[Khan]

Aldrig hört talas om det här! Det låter helt fantastiskt! Länk?

Jag inser också att jag glömde nämna musiken av Enteli. I min hjärna är det fortfarande såhär Sagan om Ringen låter - Howard Shores fantastiska orkestrar ligger på en andra plats. Ren nostalgi, förstås, men ändå. Enteli visste hur man gör musik.

 

[Khan]

ROBERT JORDAN - WHEEL OF TIME 1: THE EYE OF THE WORLD
Det var en gång en liten menlös by. I den menlösa byn bodde våra huvudpersoner. Sedan hände en katastrof och deras by blev överfallen av skurkar. Huvudpersonerna måste därför ut på en lång resa med sin nya mentor, och råkar ut för många äventyr på vägen, samtidigt som de lär sig att de är viktigare för den stora världen än de tidigare trott.
Ungefär så kan man sammanfatta Eye of the World.

Plåtten
Det är väldigt tydligt att det här är första boken i en lång serie. Många karaktärer introduceras, men få hinner få sin tid i rampljuset. Så gott som hela boken är en resa, där våra vänner ska till the Eye of the World, en magisk plats där något hemligt ska hända. De jagas av skurkar, och delar på sig i ungefär en tredjedel av boken, men återsamlas lagom till finalen.

Varken handlingen eller världsbygget är något att hänga i julgranen här, känner jag. Det är en mer bubblande och levande värld än, säg, Belgarion. Men det är fortfarande samma problem med nysstidshistorien. Det refereras ofta till Hundraårskriget, eller Trollockkriget, eller Legendernas Tidsålder och annat som hände för länge sedan, men ingenting som hände för fem år sedan, eller hur nuvarande regenter hamnade på tronen eller så. Det känns skevt.

Landet våra huvudpersoner kommer ifrån är också en ganska stort självemotsägelse, i form av att vara ett klassiskt fantasy-patriarkat, fast med kvinnlig tronföljd. Endast drottningar sitter på Andors tron, vilket inte speglas ett smack i övriga kvinnors roll i samhället. Knepigt. Jag vet inte om jag köper det.

Karaktärerna
Rand, Mat, Perrin, Egwene, Moiraine, Lan, Loial och Nynaeve är bara åtta personer, men på knappt sjuhundra hinner nog bara Perrin få tre riktiga dimensioner. De andra är antingen platta eller med för lite. Mat är sjuk större delen av boken, och har inte riktigt möjlighet att ta form och synas. Rand är bara tråkig och trist, alldeles för vanilj och mellanmjölk. Varken driv eller personlighet. Inget som sticker ut. Ska bli intressant att se hur han kan formas till seriens huvudsakliga huvudperson allt eftersom.

Men Perrin är verkligen en bra filur. När boken börjar är han stor, tyst och lite långsam. Muskler och smedslärling, mer behöver man inte veta. Men när man får dyka ner i hans huvud mitt i boken är det så mycket som klickar. Han är inte alls långsam, bara det att han växte jättefort under puberteten att han medvetet tar det försiktigt och inte skyndar sig, för då välter han saker och kan ha sönder andra. Det sättet att tänka har smittat av sig på hans sätt att prata också - vilket gör att andra tycker han är lite långsam, när han bara föredrar att vara eftertänksam. Riktigt bra skrivet. Och hans utveckling är också riktigt fin.

Problemen
Det är en del att prata om. Världen är osammanhängande på sina platser här och där, men det stora problemet är berättelsens fokus. Stora delar av boken är genuint ointressant, eftersom det inte händer något. Folk reser från A till B, råkar ut för samma “äventyr” igen och igen på vägen, och i den sista femtedelen händer så mycket att det knappt går att få plats med ens ett andningshål. Det introduceras en ny plats, sen en ny plats till, sedan ett stort slag som sker utanför bild, sedan en person som i det närmaste är en gud, sedan superskurkens två underhuggare, sedan superskurken själv. Allt går i en rasande fart, så man knappt hinner reagera innan nästa sak smäller till och tar över.
Superskurken själv är också ett av problemen med historien, men här kan jag se hur det är tänkt i alla fall.

Wheel of Time är en historia om Gott[SUP]TM[/SUP] mot Ont[SUP]TM[/SUP] i botten, och nyanserna är inte med. Superskurken är världens version av Satan själv, inte någon ond kung eller rövarbaron. Det är en kamp på ett metafysiskt plan. Jag gillar det inte. Men jag kan förstå att folk gör det på ett annat sätt än bokens struktur där våra huvudroller är ointressanta, sedan händer det inget som drabbar dem, sedan händer inget igen, sedan ingenting en stund till, sedanhänderalltingsåfortattmanintehinnerreagera!

Men men.

På det stora hela
Jag har lite svårt att förstå varför den här boken fick så stort genomslag. Det snällaste jag kan säga om den är nog att den är kompetent. Inget fantastiskt dåligt, men heller inget som är mer än okej. Inget som lyser stort, liksom. Några snygga avbrott mot fantasyklyschor - inga orcher, alver och dvärgar - är kul, men inget som slår stenhårt.

Bör den läsas? Det är sjuhundra sidor där jag aldrig kände mig tvungen att slänga boken åt h-vete, men också sjuhundra sidor där jag aldrig kände mig riktigt sugen på att läsa vidare. Än så länge får jag nog säga att jag inte bestämt mig. Det är mycket att kräva av någon att läsa allt det här bara för att “det blir bättre sen”, om det nu blir det.

Men visst. Det finns sämre saker än kompetent fantasy. Återkommer med ett slutligt besked efter nästa bok.

 

[God45]

Ja! Bästa tråden på forumet är tillbaka!!!

Alla säger att Wheel of time är så bra och har så bra världsbygge men jag kunde aldrig komma in i det. Det känns så generiskt och tandlöst och tråkigt. Det känns också som att böckerna är tjocka för att vara tjocka. Det känns som att få äta ett kilo kex rån mer än något annat.

Men det här kan vara att jag är en mes. Jag spelar liksom inte JRPG:er längre för jag klarar inte av att introt är 30 timmar långt oavsett hur bra det som kommer senare är.

 

[erikt]

Ja! Bästa tråden på forumet är tillbaka!!!

Alla säger att Wheel of time är så bra och har så bra världsbygge men jag kunde aldrig komma in i det. Det känns så generiskt och tandlöst och tråkigt. Det känns också som att böckerna är tjocka för att vara tjocka. Det känns som att få äta ett kilo kex rån mer än något annat.

Men det här kan vara att jag är en mes. Jag spelar liksom inte JRPG:er längre för jag klarar inte av att introt är 30 timmar långt oavsett hur bra det som kommer senare är.

I det här fallet så är introt en av de bättre bitarna. De första böckerna är bra, även om de skulle blivit bättre av att kortas något. Sen i mitten av serien (runt bok 7-9 eller så) är det en rejäl svacka där det inte händer så mycket, men det går åt en ofantlig massa ord till att säga det.
Slutet av serien återhämtar sig, men så mycket bättre än de första 3-4 böckerna blir det aldrig.

 

[afUttermark]

Jag tycker att de sista som är spökskrivna av Sanderson är de bästa. Men jag gillar historien om Mat mest. Den där Rand är en tråkig jävel.

 

[Ulfgeir]

Gav upp efter bok 4 av Waste of Time. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som inte tillalade mig. Kanske kan det efter den den här review-serien.

 

[Franz]

Jag har en otrolig hatkärlek till Wheel of Time.

Bokserien är på många sätt fantastisk. Otroligt ambitiös med en riktigt komplex värld. För sin tid var den i framkant vad gäller genus (även om den biten känns väldigt mossig idag) och det finns intressanta resonemang om gott och ont. För att inte tala om ett väldigt bra och spännande magisystem! Många karaktärer är dessutom sympatiska och komplexa, liksom relationerna de har sinsemellan och även de politiska fraktionerna.

Samtidigt, jösses amalia vad det finns mycket att klaga på! Som redan har påpekats är böckerna i mitten av serien outhärdligt sega! Crossroads och Twilight var ren tortyr att kämpa sig igenom! Och lika ofta som karaktärerna är djupa och komplexa är de enfaldiga och störiga! Som sagts så var nog böckerna progressiva när det kom till genus för sin tid, men väldigt mossiga på den punkten idag, och det "progressiva" handlar alltför ofta om att de kvinnliga karaktärerna agerar direkt osympatiskt mot männen och resonemanget "män är från mars och kvinnor från venus" ältas i bok efter bok! Och lika ofta som de politiska fraktionerna är intressanta och komplexa uppstår de för att alla karaktärer är rena barnrumpor som inte vill lyssna på den andres resonemang.

Så ja, jag känner verkligen hatkärlek till dessa böcker. Ibland tycker jag att de är bland de bästa fantasyböcker som skrivits och ibland tycker jag att de är på nivån för Days of our lives. Skyhöga toppar och avgrundsdjupa dalar.

 

[michael]

Gav upp efter bok 4 av Waste of Time. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som inte tillalade mig. Kanske kan det efter den den här review-serien.

Hah! Waste of Time. Passande namn, trots att jag älskar serien! Så mycket tid som jag "slösat" bort på den. Växte upp med den och ofta inför ett nytt boksläpp var det dags att läsa om hela serien från början. Nu körde jag faktiskt en genomlyssning av alla ljudböcker förra året och tyckte den står sig utmärkt fortfarande.

Serien är inte för alla, det är uppenbart, men samtidigt finns det många som håller den högst av alla fantasyserier. Jag älskar verkligen författarspråket, och alla dessa detaljer.

Första boken är bland de sämre, där den påminner mycket (medvetet grepp av författare och publisher vad jag förstår) om LoTR. Från runt bok 3 och framåt står den dock på sina egna ben och utvecklas till något helt annat. Nedgången, som erikt nämner, sker framförallt i bok 8 och 10. Tyckte dock inte det var ett särskilt problem alls när jag lyssnade genom den förra året. Om det beror på att uppläsarna bibehåller fokus på ett sätt som jag inte kan när jag läser själv, eller om fenomenet var mer påtagligt i samband med att böckerna släpptes; som läsare hade man väntat i flera år på boken, och så "händer ingenting" (inte helt sant men den känslan fanns där) och därefter var det bara vänta några år till innan nästa bok släpptes.

Bok 4-7 är nog bäst i mitt tycke, tätt följt av de sista 4 böckerna som verkligen tar fart.

--

Vi spelade en, av mina spelare, älskad kampanj med WoT D20 under 2005-2007 (tror jag). Den officiella kampanjen Prophecies of the Dragon blandades med egna påhitt och inspiration från bland annat A song of Ice and Fire...

--

Blir nog en genomlyssning till i samband med att TV-serien släpps. Tror 2021 var planerat släpp, men Covid-19 ställer väl till det ordentligt.

 

[Franz]

Vi spelade en, av mina spelare, älskad kampanj med WoT D20 under 2005-2007 (tror jag). Den officiella kampanjen Prophecies of the Dragon blandades med egna påhitt och inspiration från bland annat A song of Ice and Fire...

Prophecies of the Dragon är enligt mig en av de bästa rollspelskampanjerna som någonsin skrivits!

 

[Bifur]

Wheel of Time, ja, vad ska man säga? Jag har faktiskt kämpat mig igenom alla 14 (?) men jag hade nog varit lyckligare om jag bara gett upp efter bok 5 eller så, när man inser att det inte finns någon tanke med det mesta som sker utan att nästan allt är utfyllnad...

Ska jag säga något positivt är det den är, som nämndes, kompetent skriven. De första tre böckerna lyckas hålla spänningen uppe ok och så länge de begränsar sig till de 7-8 huvudpersoner som den har då är de huvudsakligen ganska intressanta.

(Som parentes är WoT också det första bok som jag läst som medvetet förvränger världen utifrån PoV-personen i kapitlet, inte bara i termer av karaktärernas åsikter utan också i vad beskrivs med författarens "objektiva" ord. Sedan har det gjorts bättre på annat håll, men det är forfarande en litterär teknik jag förknippar nära med WoT.)

 

[Khan]

Jag tycker att de sista som är spökskrivna av Sanderson är de bästa. Men jag gillar historien om Mat mest. Den där Rand är en tråkig jävel.

Mat blev en vettigare karaktär längre fram, vad jag minns. Att ha världens bästa tur är en cool superkraft i en fantasyvärld. Men hittills är han mest wellpapp, likt de flesta.

Ulfgeir -> Det är svårt att sätta fingret på vad som är dåligt, för det är egentligen ingenting som sticker ut. Det ligger konsekvent runt 2/5 hela tiden, med ett fåtal dippar (början, historiebygget) och toppar (Perrin).

 

[Feuflux]

Jag läste på svenska så då är det ju två böcker per engelsk bok så får räkna om lite. Gillade verkligen de första 6-8 (dvs bok 1 t.o.m. 3-4 nånstans på engelska) och sen tappade jag mer och mer sugen och la av kring bok 13 någonstans, dvs typ halvvägs. Har någon gång funderat på att läsa klart serien i nåt slags kompletterings-fanatism och för "att få reda på hur det går", men det lockar inte så mycket.

Mat tog sig verkligen några böcker in, och Perrin var alltid bra, medan resten var mest godkänt.