WRNU:s Bokklubb 2021

[Khan]

Jag har läst Riddarna och deras värld av Charlotte Borgerud

Det här är en bra bok. Men ändå inte. Det är komplicerat.

Borgerud går igenom riddarnas kulturhistoria under medeltiden och hur de uppfattats efteråt. Hur riddarväsendet växte fram, blev obsolet, hur korsriddare skilde sig från de världsliga och allt möjligt annat. Allt skrivet på lättillgängligt språk och med entusiasm för ämnet.

Problemet i boken är strukturen. Allt är ordnat i löst tematiska kapitel, inte efter tid eller plats. Det gör att de många exemplen, anekdoterna och utvikningarna hoppar hejvilt mellan Bayeuxtapeten 1066 i England till Gustav Vasas kröning, till Heliga Landet 1190, ofta på samma sida. Och fram och tillbaka och fram och tillbaka så man får anakronistisk whiplash när man försöker greppa det fenomen som just nu diskuteras.

Mycket hade tjänats på att bara lägga in lite underrubriker, och gruppera om texten i lite tydligare tidslinje. För all info är bra i boken (utöver lite tekniska nörderier kring rustningar där jag är skeptisk) och det märks att riddarnas kulturhistoria är ett område Borgerud behärskar.

TLDR
Tyvärr ingen rekommendation. Kan vara kul för medeltidsnördar, men även de kommer ha knepigt att hänga med.

 

[Skarpskytten]

Jag har läst Riddarna och deras värld av Charlotte Borgerud

Jag har inte svenskan, men av denna ingress framgår att ingen mindre än Dick Harrison gav boken en positiv recension där.

Undrar vidare, talar hon om heder? Jag har svårt att få grepp om medeltidens hedersbegrepp, och letar efter en enkel introduktion. Hon kanske har det?

 

[Khan]

Jag har inte svenskan, men av denna ingress framgår att ingen mindre än Dick Harrison gav boken en positiv recension där.

Undrar vidare, talar hon om heder? Jag har svårt att få grepp om medeltidens hedersbegrepp, och letar efter en enkel introduktion. Hon kanske har det?

Själva infon i boken är det alls inget fel på. Den är bara rörigt organiserad.

Hon pratar mycket om höviskhet och vad den medförde som kulturell moral, och i det ingår ju heder. Men jag kan inte minnas att hon diskuterar heder utanför den specifika kontexten, i ärlighetens namn. Inget om vad som gav kvinnor heder, tex.

 

[Khan]

Jag har läst Ivan Lejonriddaren av någon okänd författare, men med största sannolikhet baserad på ett original av Chrétien de Troyes

Boken som litteraturhistoria
Ivan Lejonriddaren är tillsammans med de två andra Eufemiavisorna den äldsta skönlitteratur vi har på svenska språket. Det här är en nyutgåva där de behållit den tidiga 1300talssvenskan, men tacksamt nog givit läsaren löpande ordförklaringar på motstående sida. Men efter ett tag behövs det knappt, för man kommer in i språket och rytmen och förstår mycket bara av sammanhanget.

Boken är skriven på rim, precis som de gamla rimkrönikorna (Erikskrönikan är typ i samma tid) och jag är chockad över mängden urusla nödrim som krävs för att få språket att funka. Lamm rimmar både på dam och barn, tex. Nöde, öda och flydde också. Men sånt är väl språket på förr-i-världen-tiden, antar jag.

Hur som.

Boken i sig
Det här är en historia om Kung Arthurs Hov, och allt börjar med att riddaren Kalegravans kommer till hovet och har blivit förnedrad av den hemske röde riddaren. Alla vid hovet skrattar. Alla vid hovet? NEJ! En liten riddare vid namn Ivan är Kalegravans kusin och tycker inte det är kul att hans familjenamn dras i smutsen. Så han ger sig ut på äventyr, dräper den röde riddaren och tar över hans borg, inklusive tjänstefolk och fru. Lite senare kommer hovet och undrar vart Ivan tagit vägen. Då ger han riddar Kay på nöten (som häcklat Kalegravans värst) och avslöjar sig sedan som Ivan. Fest och party åt alla!

Här kunde historien vara slut. Men det är den inte! Det här vara bara första fjärdedelen!

Gawain (ni vet, han från den där filmen om en grön snubbe) lockar med Ivan ut på tramsiga upptåg, och han lämnar sin fru hemma men lovar att vara hemma om ett år. Men året går, han missar deadline och blir galen när han förstår att han förlorat sin hustrus kärlek. Och då menar jag galen. Han sliter av sig kläderna, flyttar ut i skogen, äter rått kött och bark, och lever så i flera månader.

Men han blir bättre. Råkar ut för ett gäng äventyr, bla. räddar han ett lejon från en drake (därför kallas han Lejonriddaren) och lyckas som tur är vinna tillbaka sin hustrus kärlek.

WTF?
Det här är en knäpp handling, på precis det sätt som medeltida riddarromaner ska vara. Det finns drösvis med hemsökta slott och monster inom fem minuters promenad från varandra. På ett ställe får Ivan så fina presenter att ingen någonsin fått så fina presenter någonsin i historien. Utom Ivan på nästa ställe då. Och igen. Ivans resa är strösslad med monster - ovan nämnda drake, förstås, men också jättar, djävlar, onda rovriddare och allt möjligt läskigt. Precis sådär galet som det ska vara. Jag är klart förtjust.

TLDR
Perfekt inspiration till en omgång Pendragon. Eller kul läsning för den som gillar historia och riddare allmänhet, för den delen. Rekommenderas till alla historienördar.

 

[Khan]

Jag har läst Superman smashes the Klan av Gene Luen Yang och Gurihiru.

Det här är superhjältande när det är som bäst.

Ståry
Stålmannen stoppar KKK i Metropolis. Det är precis vad det låter som på omslaget. Men det är också mer än så, eftersom det till stor del handlar om tre barn vars liv påverkas först av Klanen, och sedan av att stålis dyker upp.

Parallellt med det har Stålmannen problem. Här är han tidigt i sin karriär, och har ännu inte lärt sig alla sina krafter. Det kopplas till den mest mänskliga delen av stålis, hans sökande efter förståelse kring vem han är och insikten att han är utomjording.

Allt balanseras riktigt fint och smidigt i den historiska miljön - allt utspelar sig nämligen 1946 med ett fåtal flashbacks till stålis barndom under mellankrigstid. Storyn känns aldrig stressad eller konstruerad, utan flyter på i logisk följd och i precis lagom tempo. Jag gillar det. Riktigt mycket.

Teckningar
Det är en enklare stil, mer rena linjer och utan så mycket skuggor. Det känns mer som den tecknade nittiotalsserien än som en modern serietidning. De rena, färgstarka bilderna förstärker handlingen, och gör att stålis känns mer som en grej, om det går att förstå. I kombination med att han ofta dyker upp i barnens blickfång via en helsida får jag för första gången på länge känslan av att superhjältar är något stort och häftigt. Det vet jag inte när jag kände senast.

Annat skoj
Vad jag har saknat superhjältar utan tillägg. Ingen dekonstruktion, ingen metakommentar, inga hänvisningar till ett större universum, inga setups för uppföljare och spinoffer, utan bara, bara en bra och välkonstruerad historia som funkar i sig självt. Bara en superhjälte som får vara superhjälte och inte något annat.

Med det sagt är det absolut ingen platt historia. Stålis är förvånansvärt komplex, huvudskurken också. Diskussionen om vardagsrasism är helt rimligt genomförd och välskriven. Jag älskar också att skurkens chef inom klanen bara är med för pengarna. Precis som det var på riktigt.

Allt bygger på, men är inte ett direkt återberättande av, en radioföljetong från fyrtiotalet.

TLDR
Välförtjänt Harvey och jag ser fram emot av teamet. Det här är nog den bästa take jag sett på stålis sedan... jag vet inte när. Stark rekommendation.

 

[Bolongo]

TLDR
Välförtjänt Harvey och jag ser fram emot av teamet. Det här är nog den bästa take jag sett på stålis sedan... jag vet inte när. Stark rekommendation.

Den här fanns inte ens på min radar, men din recension har gjort att den nu finns på min köplista. Bra jobbat!

 

[krank]

Jag läser inte speciellt mycket som är icke-fantastik, och framför allt inte sånt som är liksom verklighetsbaserat.

Men ibland gör jag undantag, och jag blev nyligen klar med A Libertarian Walks Into a Bear, med undertiteln "The utopian plot to liberate an american town (and some bears)".



Det här är alltså mestadels en bok för den som känner för att skratta lite åt libertarianer. Hela grejen är alltså att ett gäng helknäppa libertarianer… ni vet såna som gillar Ayn Rand, tycker skatt är stöld, bumfights och incest borde vara lagligt, och överlag upplever exakt varje inskränkning av deras möjligheter att göra precis vad de vill som en fullständigt oacceptabel fascistisk tvångströja som de av ren princip måste kämpa emot. Iallafall, att ett gäng såna flyttar in i en liten landshåla i New Hampshire där skatten redan är låg och björnmängden hög.

Så. Vad händer när libertarianer får bestämma? När varje skatt sänks, varje gemensamt finansierad verksamhet stryps, och allt ska bygga på "frivillighet" och att "Individer tar ansvar"? I en ort där det finns en hel del björnar kring tomten? Exakt det man tror ska hända.

Det är helt enkelt väldigt roligt att skadeglatt läsa om när ett gäng knäppisar av ett slag man normalt sett tycker extremt illa om politiskt, försöker genomföra sina idiotiska idéer och som resultat mest får all sin skit riven och uppäten av björnar. Det funkar inte. Libertarianismen är vansinnig och fungerar inte.

Boken rekommenderas.
Ideologin rekommenderas inte.

 

[krank]

Så jag har läst det första massiva kompendiet av Invincible. Över tusen sidor. Fett värt både pengarna och tiden.

Jag såg den tecknade tv-serien som bygger på den här serien först. Den gav mig mersmak.

Så.

Ni vet hur det bästa med Marvel är när det liksom mest är såpopera med superkrafter? Relationsbekymmer, familjegräl och hemliga onda tvillingar? Det här är precis det. Fast där Marvel är en enorm jättegigant till koloss skapad av hundratals eller tusentals personer under årtionden så är det här ett i princip lika utbyggt och intressant universum fast skrivet av en enda person. Är det imponerande? Ja. Det är svårt att bygga superhjälteuniversa från scratch. Det finns en anledning till att det inte görs så ofta, framför allt inte framgångsrikt. Men Kirkman får det att se enkelt ut – precis lagom mängd återanvändning av existerande, etablerade trope avvägt med precis rätt mängd nya karaktärer som kontinuerligt introduceras och sedan återkommer, för att skapa en känsla av att det här inte bara är en serie om en enda hjälte utan ett levande universum där den hjälten råkar finnas.

Det här är bland de mest imponerande serier jag läst på mycket länge. En helt vanlig superhjälteserie – som är riktigt bra, konsekvent bra. Snygg, välskriven. Jag ser fram emot att läsa mer.

…ska jag berätta något om vad den handlar om också? Alright, huvudpersonen Invincible är son till den här världens Stålmannen-analog. Serien börjar i princip när han får sina krafter. Sen är resten typ… helt vanligt superhjältenonsens med konstiga krafter, problem att väga vanliga livet med superhjältandet, invaderande marsianer och interdimensionella monster och robotar och kloner och ett helt supergäng som består av folk som klär sig i ödledräkter och… Ja. Som sagt, helt vanligt väldigt väl genomfört superhjältenonsens och såpanonsens.

Mer, tack.

(Men jag måste ta paus för jag har lovat mig själv att beta av fler av serierna jag äger innan jag köper fler… Och nästa Transformers-album kommer i oktober.)

 

[Khan]

Jag har läst 1000 ögon: Lovecraft av Jonas Andersson och Daniel Thollin.

För ett tag sedan läste jag den andra volymen i serien 1000 ögon. Jag var inte imponerad då. Det är jag tyvärr inte nu heller.

Det här är serieversioner av fyra Lovecraftnoveller. Och ingen av dem är tyvärr så väl genomförd. De utspelar sig i Sverige i nutid och är försiktigt överförda dit från New England. De är baserade på The Hound, The Shunned House, The Statement of Randolph Carter och The Shadows over Innsmouth. Ständigt dessa skuggor över Innsmouth.

Det stora problemet här är tid. Sidkompositionen är stressad och jag känner aldrig att jag hinner landa i känslan av Lovecraft innan det är dags att bryta och börja om med nästa novell. De individuella bilderna är det inget fel på, men när det händer så otroligt mycket per sida är det svårt att inte se nästa bild i ögonvrån innan man är klar med den nuvarande. Det är inte bra för stämningen.

Så nä, ingen rekommendation på den här. Det var roligare läsning än uppföljaren, men det betyder bara att den andra är sämre. Jag tror de hade tjänat ofantligt mycket mer på att nöja sig med två noveller i ett album istället för fyra. Då hade allt hunnit andas istället för att galoppera fram genom historien som en skenande shoggoth på raketrullskridskor.

Thollin gillar skräck, det märks. Och herreminje vad karl'n kan teckna. Men hans bästa verk är fortfarande hans självbiografi, och det med stor marginal. Läs den istället.

 

[Khan]

Den här fanns inte ens på min radar, men din recension har gjort att den nu finns på min köplista. Bra jobbat!

Som en bonus hittade jag hela radioteatern på youtube!

 

[Khan]

Jag har läst The Invisibles Deluxe volym 1 av Grant Morrison och diverse tecknare

Jag gillar inte Morrison när han får härja fritt. Men det vet nog folk här redan, för det har jag sagt många gånger förr.

Det här är tredje vändan jag läser Invisibles. Första gången var jag ung och förstod knappt hälften. Andra gången var jag överväldigad av hur kass skiten var och lade ner efter första volymen. Nu är jag lite mer positiv och kommer fortsätta till andra.

Nähäpp?
Alltihop börjar med att vi får följa Dane McGowan, en ung och fattig gymnasieelev som hatar samhället, staten och hela vuxenvärlden. En bråkstake och ligist som röker, kastar brandbomber mot skolan och så vidare. Han dras in i en stor konspiration av onda magiker, men räddas av goda dito. Sedan handlar serien om konflikten mellan de två grupperna, goda anarkister mot onda konservativa. Magi, magi, magi.

Jahapp?
Men det är självklart inte så enkelt. Det är attityd, punk, och psykadelika. Serien säljs mer på idé och yta än på handlingen och intrikata vändningar i dramat. Och här någonstans börjar det skava för mig.

För Morrison är inte intresserad av att berätta en historia. Han är intresserad av att "utforska teman", visa upp vad han kan, och babbla om magi. Och det känns alldeles för ofta som när en för självgod farbror börjar svamla om sina intressen utan hänsyn till stringens eller att göra sig förstådd. Eller som när någon lite för full jeppe på festen bara måste berätta den ballaste anekdoten, som tappar bort sig på vägen, måste ta igen, måste bara berätta den här grejen också och aldrig kan jobba mot ett vettigt slut.

Allt blir extra tydligt när man inser att huvudpersonen King Mob är Morrisons alldeles egen Mary Sue, som är så balltuff att ord inte räcker till. Det finns partier med honom som får mig att rulla ögonen så långt bak i hålorna att jag kan se min egen hårbotten. Jag kan inte för mitt liv tycka att han är tuff på det sätt Morrison verkar tycka. Han ser ut som om han rymt från ett fjärde gradens vampyrlajv och beter sig som en hormonstinn 17åring.

Åhå?
Sen har vi det genuint obekväma. Alla kvinnor i serien är antingen sexualiserade eller förfulade till monster. Jag vet inte om jag ska kalla det hora/madonna-komplex, för det är ju inte de polerna det handlar om, men det är nog närbesläktat. Den enda som kommer undan är den enda svarta kvinnan från New Yorks innerstad. Våldtäkt, och allmänt våld mot / mord på kvinnor är också otroligt frekvent. Varför?

Hela sexfixeringen når sin kulmen i en episod när några av karaktärerna promenerar in i 120 dagar i Sodom av markis de Sade (med markis de Sade, för övrigt), och vi får grafiska scener av våldtäkt på våldtäkt på våldtäkt. För helvete Morrison. Jag hoppas du skiter ner dig och aldrig får loss byxorna, för din poäng här kunde du fått fram på så många andra sätt än det där.

Alltså...?
Jo, boken är ändå tillräckligt intressant för att jag ska vilja gå vidare till bok två. Även om världsbygget byggs på 85% "plocka saker ur arslet när det dyker upp" är det kul att följa vad som händer. Dane är en bra karaktär, och varje gång boken hoppar bort från standardplåtten och gör små utsvävningar om någons bakgrund eller så blir jag ohyggligt mycket mer intresserad än när ordinarie handling är igång.

TLDR
Nä, jag kan aldrig för mitt liv förstå varför det här är en klassiker i serievärlden. Alldeles för mycket skit i allmänhet, oändligt långsamma partier och edgelord-bajs. Jag tycker det känns som om Morrison knarkade loss, skrev ner allt han hallucinerade fram och sedan pusslade ihop det med vänsterhanden.

Vi får se om jag byter åsikt efter bok 2.

 

[krank]

Jag har läst John Carpenter's Tales of Science Fiction: Vault.



Det är en scifi-horror-historia som är väldigt snygg. Jag gillar estetiken och utförandet överlag; stämningsfullt och oftast lättläst rent visuellt.

Däremot lider den av att aldrig riktigt introducera karaktärerna. I Alien får vi ju tydligt se, och lära känna, de gnabbande rymd-truckers som filmen handlar om och riskerar aldrig blanda ihop dem. I Vault får jag en tydlig bild av kanske två eller tre karaktärer, men resten av besättningen är mer otydlig. Och det blir inte bättre alls av att folk har rymddräkter på sig (typ identiska) ganska stor del av tiden. Det tycker jag gör storyn svårare än nödvändigt att hänga med i.

Dålig? Nej. Men den har sina brister.

 

[krank]

Jag har också läst om Foundation av Isaac Asimov. Det var liksom dags. Plus att jag tänkt läsa Second Foundation Trilogy men ville fräscha upp minnet – så here we go, nu ska jag läsa alla sju böckerna i originaltrilogin först…



Okej, den här har ett gäng skavanker. Det är först och främst väldigt tydligt att Asimov framför allt berättar de stora dragen av Stiftelsens historia, och att de små delberättelser som han gör det genom egentligen inte är så viktiga. Det finns ett par återkommande karaktärer, men de är i stort sett utbytbara. Plotten är också nästan identisk i varje del-novell: En kris hotar, och en stund verkar det som att den Smarte Mannen misslyckas rädda dagen, men så visar det sig att han i själva verket varit Smart tidigare och har ett ess i rockärmen och smartar till allt så det blir bra. Inte sällan genom att resonera sig ur situationen eller på annat sätt intellektuellt trycka till de dumma han har omkring sig.

Såhär i efterhand är det direkt pinsamt att förstå hur formad av den här boken och annan scifi jag läste som barn jag är. Det här är ju liksom drömmen – att få vara den där Smarte Mannen, som genom att ha insikt och planera väl, eller genom att komma med Bra Argument, löser hela biffen och besegrar de primitiva, de dumma, de som har Sämre Argument. Jag tror inte att hela min naiva tilltro till smarta argument och rationellt tänkande kommer från just den här boken, men den gjorde nog inget för att försvaga den.

Idag vet jag ju tyvärr att ingen bryr sig om smarta argument, utan vad man istället måste satsa på är dumma, men emotionella argument.

Oh well.

En annan märkbar svaghet är att det i princip inte finns några kvinnor. Jag tror det bara är en som har talroll, och hon är visserligen vass med tungan och så men hennes huvudsakliga funktion i berättelsen är att trolla sin mäktige make till att kräkas ur sig den exposition som krävs.


Jag hoppas att TV-serien som kommer handskas väldigt oömt med originalmaterialet. Det finns en hel del centrala idéer och story beats här som är värda att bevara, och det är svårt att bortse från Stiftelsens rätt välförtjänta position i scifihistorien. Men det är definitivt ett verk som tiden på många sätt sprungit ifrån.

 

[Franz]

Intressant recension om Stiftelsen @krank du är nog den första jag hört uttala sig negativt om den. Jag måste fråga, har du läst något annat av Asimov och tycker du att det är på samma nivå? För hagel älskade Jag, Robot och Nemesis men har tvekat lite på stiftelsen då det är ett rätt mastigt projekt att ta sig an. Vad tror du att jag kommer tycka om boken med tanke på vad jag tycker om hans andra verk?

 

[krank]

Intressant recension om Stiftelsen @krank du är nog den första jag hört uttala sig negativt om den. Jag måste fråga, har du läst något annat av Asimov och tycker du att det är på samma nivå? För hagel älskade Jag, Robot och Nemesis men har tvekat lite på stiftelsen då det är ett rätt mastigt projekt att ta sig an. Vad tror du att jag kommer tycka om boken med tanke på vad jag tycker om hans andra verk?

Jag har läst väldigt, väldigt, väldigt mycket av Asimov. "Allt" är lite att ta i, men… mycket.

Däremot var det mesta rätt länge sedan, tyvärr. Så jag vågar inte riktigt lita på mitt omdöme. Jag minns ju det mesta som rätt bra, men minnet är ju inte så pålitligt.

Jag läser bok 2 nu. Den är… bättre. Jag har överlag ett minne av att Asimov blir bättre och bättre som författare; Foundation var ju bland hans första böcker även om han skrivit en del innan.

Men ja, vi får se. Jag borde nog egentligen läsa om mer än bara Stiftelse-böckerna för att fräscha upp minnet.

Å andra sidan fick jag lite fadd smak i munnen när Wikipedia påminde mig om att han i vissa kretsar kallades "mannen med tusen händer":

Asimov would often fondle and kiss women at conventions and elsewhere without regard for their consent. Several of Asimov's own personal writings testify to this, including Asimov's 1971 The Sensuous Dirty Old Man, in which he wrote, "The question then is not whether or not a girl should be touched. The question is merely where, when, and how she should be touched."

 

[krank]

Jag har läst Die vol.1: Fantasy Heartbreaker.



OK, det finns ingen del i den här seriens koncept som gör att den borde vara bra. Faktum är att den borde vara fullständig trash tier fantasy heartbreaker fanfic.

Den handlar alltså om ett gäng tonåringar som spelade ett magiskt rollspel och sögs in i dess värld, och sedan kom nästan alla av dem tillbaka. Och nu samlas de igen, som vuxna, för att en av de magiska tärningarna som transporterade dem förra gången har dykt upp, så nu måste de nog åka tillbaka.

Det finns ett rollspel som bygger på snedstreck utvecklades samtidigt som serien; det är i gratis beta och ska ha en kickstarter senare i år kanske.

Fattar ni hur jag menar? Det här har ingen rätt att vara läsbart, än mindre bra.

Men det är det nog faktiskt. Det är fint – med en stil som inte brukar funka för mig, men gör det här. Rutorna är lättlästa, karaktärerna ganska lätta att skilja från varandra, tydliga och intressanta personligheter. Och jag älskar rollpersonerna och hur spelvärlden verkar funka. Framför allt är karaktärsklassrna, som alla är typ twistade versioner av D&D/fantasytroper, lysande. Jag fattar direkt hur de borde funka att spela, trots att de också är gjorda för att göda den här specifika berättelsen och säga intressanta grejer om karaktärerna. Allt passar bra ihop. Det är fantastik och mörker och personligt och kriser och konflikter.

Och jag är sugen på att spela rollspelet. Jag har börjat läsa betareglerna nu. Jag känner ju till en av twistarna efter att ha läst det här albumet, så jag passar nog inte klockrent som spelare – men jag kan säga att spelet verkar jävla coolt men definitivt som att det kräver för mycket relationell intelligens och förmåga för att jag ska klara av att spelleda. Men om nån bjuder in till att spela Die så är jag så jävla på.

Jag startar nog en tråd om rollspelet när jag läst klart, men grundpremissen är skitbra: Man har alltså två lager rollpersoner – en avatar, som är en typ vuxen – possibly medelålderskrisande – person i vår verklighet som samlas med sina barndomskompisar för att lira rollspel. Och så har man en karaktär, som är avatarens rollperson i spelvärlden Die. Som avataren blir, när de sugs in i spelvärlden och tvingas samarbeta trots gammalt groll och neuroser och skit…


Det finns ganska få fantasyrollspel jag läst och velat spela. Ännu färre fantasy-serietidningar jag gillat. Jag är ju liksom forumets anti-fantasysurgubbe. Men det här lockar mig. Kanske för att det är så mycket fantasydekonstruktion. Men alltså, det kombinerar ju två saker jag ogillar – karaktärsfokuserat spel och fantasy. Vafan?

 

[Franz]

Å andra sidan fick jag lite fadd smak i munnen när Wikipedia påminde mig om att han i vissa kretsar kallades "mannen med tusen händer":

Det låter ju minst sagt ofräscht..

 

[Dimfrost]

Jag håller med @krank om att Die är en väldigt bra serie. Jag läste just senaste albumet, nummer 3, och det kanske är aningen sämre än ettan men fortfarande bra. Oerhört snyggt med. Rollspelet har jag inte mer än sneglat på, men jag lär nog skaffa det när det väl släpps på riktigt.

 

[Khan]

Jag har läst Draksådd av Christian Daun

Det här är en reportagebok om dårskaper i lands- och glesbygd. Det berömda Dragongate är första kapitlet, sedan avhandlas alltifrån världens största träbjörn till misslyckade Medeltidens Värld i Götene (där jag har jobbat! ) och en hel drös till. Boken är ganska tunn, och det är egentligen bara just Dragongate jag känner behandlas så jag känner jag förstår stället lite mer på djupet. Resten gås förbi i en alldeles för snabb takt.

Daun är tyvärr alldeles för personlig för min smak. Mycket personliga anekdoter på vägen, hur han trivs på hotellen och åker buss och så. Helt onödigt. Det sänker helhetsintrycket till ett meh, trots att det är intressanta ämnen att prata om.

Men det sista kapitlet är också personligt, men ur en debatterande vinkel. Och här skiner boken upp otroligt. Det är en passionerad genomgång av glesbygdspolitik, statens backande från landsbygden och hur de senaste trettio åren har skadat förtroendet för det gemensamma genom privatiseringar och nedläggningar. Daun debatterar här för att många av de som gjort de galna satsningarna i bokens tidigare kapitel inte alls gjort fel som vågat göra någonting, bara det att de saknat kompetens eller haft otur på vägen. Men något måste göras för att vända skutan i glesbygd. Annars kan vi lika gärna lägga ned skiten på en gång. Om inte staten löser det måste ju kommunerna lösa det själva.

TLDR
Helt ok reportagebok egentligen. Men det är det sista kapitlet som gör den värd att läsa.

 

[Khan]

Jag har läst I slutet av regnbågen av Bitte Andersson

Det här är en feel good-roman i serieformat. Huvudpersonen och pensionären Marja flyttar in på HBTQ-äldreboendet Plejaderna i tre månader. Där möter hon en gemenskap hon saknat sedan hennes livskamrat och partner Ann gått bort för flera år sedan.

Hon är i början av boken extremt sluten och svårpratad, butter och enslig. Men över bokens gång vågar hon förstås öppna sig mer och mer mot hennes likar, och allt blir bättre och bättre ju längre boken går. I någon mån är det en sorgeprocess Marja jobbar sig igenom, för hon har ännu inte släppt sin Ann utan pratar hellre med henne än med de levande på boendet från början.

Äldreboendet Plejaderna är ett riktigt sådant, i kommunal regi enligt konstens alla regler. Men det skildras på sätt och vis som ett övervintrat kollektiv, där folk hänger, umgås och allmänt driver runt på samma sätt jag själv minns från livet på studentkorridor.

Tecknarstilen är enkel och rak, i klara färger med tydliga linjer. Ofta är bakgrunderna sparsmakade eller till och med helt enfärgade. Andersson är riktigt bra på ansikten. Att lyckas måla gamla människor utan att det blir parodiskt med linjer och rynkor, och dessutom förmedla många subtila drag och känslor är inte det enklaste, men hon gör det jättebra.

Rekommenderas varmt.