Children of Dune - Frank Herbert
Den första boken om Dune är en fin balans mellan dekonstruktion och representation av hjälteresan, med ruskigt fantasieggande världsbygge och bland den bästa fantasy i rymden som gjorts.
Den andra boken är betydligt kortare, och handlar om hur makt korrumperar och framför allt hur
kampen om makt gör det. Korruption, konspirationer, kloning, och en känsla av att man aldrig ska lita på sina hjältar.
Bok tre heter Children of Dune och öppnar med att skurkarna vill döda sina motståndare med genmodifierade tigrar.
Jag var inte beredd på att vi skulle hamna rakt ut i Dr Evils planer, kan vi väl säga.
Nu är vi en generation senare. I slutet av förra boken föddes Paul-Muad’Dibs barn, Tvillingarna Leto och Ghanima. När boken börjar är de åtta år och i teorin styr de hela imperiet, vilket inte hela imperiet direkt tycker om.
Det är en knepig bok. Jag får aldrig riktigt kläm på vad Herbert vill ha fram. Fullt möjligt att han har något han vill säga, något han vill belysa och undersöka, men för första gången är det så dolt bakom allt SF-flum att det liksom inte syns.
I grunden borde det funka. Vi har bra skurkar i huset Corrino som försöker återta kejsartronen. Farmor Jessica är tillbaka, den kanske bästa karaktären från första boken. En mystisk religiös fanatiker kallad “the Preacher” sprider kaos i leden runt planeten. Paul-Muad’Dibs syster brottas med inre demoner som hotar ta över henne helt. Det finns mycket för våra små tvillingar att navigera.
Men det är just här problemet ligger. Där hjärtat i historien borde vara, saknas det mycket direkt igenkänning. Jag får aldrig empati för de båda tvillingarna, eftersom de ärvt alla sina förfäders minnen och därmed är uråldriga. Evigt visa barn är en kul trop, men inte när de börjar prata om genetiska fördelar av att gifta sig med varandra och väga logiken i att skaffa incestbarn. De är fortfarande åtta, liksom. Jag har svårt att ta mig igenom stora sekvenser av boken när sånt här förekommer.
Världsbygget av Dune fortsätter dessutom. Vi får mer flora och fauna, även om jag ännu inte fått förklarat för mig vad alla Fremen odlar och äter.
Mot slutet spårar allting ur i närapå superhjältegalenskaper, och jag känner att vi är långt ifrån de mytologiska kommentarerna som var första och andra boken.
TLDR
Internet varnade mig för att det här var ett steg ned i kvalitet, men att bok fyra stiger igen. Jag tycker inte nödvändigtvis att det är ett steg ned i kvalitet som ett steg bort från genomtänkthet. Det är långt mer SF i centrum än SF som kuliss den här gången. Många av bokens viktigaste frågor är inte allmänmänskliga, utan mer ett utforskande av flummiga SF-koncept.
Nä, det här var alls inte som jag hoppats. Får se om fyran är bättre.
