Disclaimer: Det här är en läsrecension, inte en spelrecension. Jag har alltså inte testspelat spelet. Jag skriver också recensionen ur mitt eget specifika perspektiv och det bör såklart tas med i beräkningen. Jag hatar regler, älskar player skill, föredrar mysterielösande och utforskande framför strid, och jag tycker att rollspel SKA innehålla instruktioner och tekniker till spelledare om hur man konstruerar äventyr.
Jag tog en liten paus mellan två Delta Green-äventyr och läste Cthulhu Deep Green igår ikväll.
För den intresserade: länk till spelet på itch.io.
Det här är tydligen ett hack på Cthulhu Dark, som jag inte läst ännu, och det är väldigt uppenbart gjort för att man ska spela Delta Green med det. Jag vet inte ens om jag känner att jag kan betrakta det som ett helt eget spel; det känns ganska ofta som att man precis som med mitt eget Kutulu egentligen behöver DG-grundböckerna för att fylla ut. Att det här mer är en kompletterande produkt än något som står på egna ben.
Hur som helst: CDG är ett oerhört enkelt regelsystem – slå 1t6 när du försöker göra något, en extra t6 om det du försöker göra ingår i ditt yrke, en extra t6 (i annan färg) om det du försöker göra är farligt. Använd tärningen med bäst resultat. Alla resultat är alltid lyckade, men lägre lyckade resultat ger oönskade konsekvenser. Höga resultat på den annorlunda färgade tärningen (THE DARK DICE) gör att man får mer stress och/eller insikt. Får man för mycket insikt blir man ett med mythosen. Får man för mycket stress så får man psykiska störningar. Får man tre psykiska störningar så tas man ur spel pga helt utbränd. Typ.
Jag tycker om det, på det hela taget. En del regler och grejer får mig att känna att det ändå är tänkt att spela med viss author stance, vilket inte riktigt passar med mina preferenser. Och spelet lägger inget fokus alls vid det utredande/undersökande jag ju tycker som mest om. Men jag kommer att låta mig inspireras av dess mekanik för "vansinne".
Spelet har förresten föredömliga texter om hur man hanterar känsliga ämnen bra, och om hur olämpligt det vore att blanda in verkliga kroniska psykiska störningar eller funktionsnedsättningar. Ett väldigt PK spel med andra ord, på ett renodlat positivt sätt.
Jag tycker också om illustrationerna. De är inte så många, och de förefaller mest vara manipulerade foton med kontrasten uppdragen. Men de funkar.
Det sämsta med spelet är dess röriga struktur. Flera gånger nämns saker, utan förklaring eller sidhänvisning, innan de introduceras. Sånt tycker jag illa om. Framför allt borde kapitlet där rollpersoner skapas ligga innan flera av de andra kapitlen, så att man faktiskt vetat vad ett "Anchor" var. Men det knyter nog lite an till det här att jag tycker att läsaren verkar förväntas ha koll på Delta Green sedan innan…
Hur som helst: Bra spel. Väl värt den 1636:edel av fem dollar som det kostar just nu.