Vilket är antagligen riktigt frustrerande för en 15 till 30-årig alv i Midgård, i och med att alverna sällan får barn och inte lever nära människor.
Och nu är det ändå själva källan vi diskuterar, inte ett rollspel som bygger på ett rollspel som bygger på källan (eller hur man nu vill dra det). Så att förlita sig på någon slags osmos som grund för sitt rollspel känns sjukt vanskligt.
Man kan ju absolut strunta i att ha en värld och dylikt överhuvudtaget, och bara skriva ett världsagnostiskt rollspel där man behöver hitta på en setting själv. Även då kan man så klart göra det i olika utstärkning. Ursprungliga DnD kom ju utan värld, men hade ändå ganska mycket världsbyggande inbakat i reglerna. Man skulle absolut kunna banta ner det ännu mer, vilket exempelvis Zweihänder försökte med (i alla fall när jag fortfarande var uppdaterad på projektet), där de har väldigt mycket mer generella folkslag som är mer baserade kring teman, för att man sedan ska kunna passa in dem i princip i vilken värld som helst.
Det är absolut ett sätt att gå tillväga, fast det innebär ju att man tappar en stor del av möjligheterna att bygga upp en en attraktion för spelet. Har man hyfsade regler och en hyfsad värld kan man locka folk på båda punkterna. Har man bara regler behöver de ha något speciellt för att locka till sig köpare.
Men vill man faktiskt ha en spelvärld som hör ihop med sitt rollspel ser jag defintivit en poäng att faktiskt ägna några sidor att beskriva just sin version av den världen. Även om den visionen till viss del bygger på andra tidigare rollspel.
Sen kanske nedgrottande i detaljer om varför alver och människor inte har sex oftare än de har kanske är lite överkurs =D