Jag
avskyr slutstrider. Det är typ det tråkigaste, mest fantasilösa jag vet. Varje gång jag läser ett äventyr eller en kampanj som har en slutstrid så får jag i princip känslan av att "really? Kunde ingen komma på något bättre?"
Det är i och för sig känslan jag nästan alltid får av strid i rollspel – för mig känns det alltid som ett misslyckande att slänga in en strid, eftersom strid är så förbaskat trist och jobbigt. Inte nog med att typ ingenting intressant händer i strider – ingen ny information avslöjas, ingen del av mysteriet blir klarare – dessutom betyder strid att vi måste interagera med det jävla
stridssystemet. Och det är alltid helt sjukt drygt – om jag tycker vanlig färdighetsmekanik är dryg för att den pausar spelandet för att vi ska räkna matte och rulla plast en stund, så är ju stridssystemen i princip alltid precis det fast upphöjt till valfri tiopotens.
Om/när jag kan köra en kampanj utan en enda strid så gör jag det.
Så jag har haft några trådar om det här under åren. Det berördes till exempel i
den här, och jag frågade explicit om det
i den här tråden.
Jag tror att det jag föredrar mest är när spelarna/rollpersonerna ställs inför någon form av klimaktiskt val – och sedan får en bra nedtrappning/efterspel efteråt. Jag gillar ju kampanjer som har någon form av övergripande mysterium, och då funkar det ju att låta mysteriet få sin slutgiltiga upplösning och alla kort läggs på bordet – och antagligen är mysteriet då så beskaffat att rollpersonerna får ett val att göra. Hur ska de hantera den här informationen? Ska de agera själva på den? Sprida den?
Och givetvis samma sak på äventyrsnivå. Klimax i en Agatha Christie-bok är inte en strid. Oftast inte heller i berättelser om Sherlock Holmes. Eller i police procedurals a' CSI, även om det händer (och även om det alltid finns en obligatorisk jaktscen efter typ 2/3 av varje avsnitt). Jag tycker inte att actionfilmer är de mest intressanta förebilderna, utan rekommenderar att man ser hur andra genrer sköter sina dramatiska kurvor. När Poirot avslöjat vem som är mördaren, och konfronterat denne – informerar han polisen? Eller kommer han fram till att mördaren på ett eller annat sätt redan fått sitt straff? Eller tycker han att mordet allt som allt var berättigat? Eller att det skulle skapa för stor skada på samhället på mördaren avslöjades? Inte alltid självklara frågor att svara på. Men mycket mer intressanta, tycker jag, än "vilken av mina specialförmågor ska jag använda nästa stridsrunda".
Annars är
@Rickard s lista och tips bra, tycker jag.