Jag kan inte tillföra så mycket andra skribenter inte redan har sagt, men ska försöka med ett par saker:
Eon gjorde vissa saker väldigt rätt redan under tiden då det var ett väldigt genetiskt fantasyspel. I synnerhet är boken "Alver - Förbannelsens Folk" högt älskad. Krister Sundelin skrev den medan han kämpade mot cancer och den är ett otroligt inspirerat och gediget verk som återuppfann standard fantasy-alver genom att ge dem en annorlunda psykologi präglad av odödligheten som en förbannelse, som sakta men obönhörligt får deras livsglädje och medvetande att vittra bort. Förbannelsens folk satte också culture gaming-tonen som genomsyrat Eon genom alla år, genom att sätta ett starkt fokus på alvernas kultur, språk och traditioner.
Även Eons orcher, tirakerna, har ett förbannat solitt koncept. Tirakboken, "Tiraker - Mörkrets döttrar" är nästan lika bra som Alver - Förbannelsens folk, och genom att etablera tirakerna som matriarkala, socialdarwinistiska djungelvikingar gjorde den något annorlunda från standardorcher, och lade ett fantastiskt fundament för framtida skribenter att bygga vidare på.
En annan grej man kan notera är att det redan från Eons första början på 90-talet tycks ha funnits en genuin ambition att göra kulturerna och folkslagen trovärdiga. Det finns tex en konsekvent men lite udda design av alla upptänkliga dvärgvapen och alvvapen, och vapnens namn skvallrar om rudimentära conlangs som författarna skapat för att kunna namnge alviska, dvärgiska och tirakiska saker. Där fanns helt enkelt en sjukt genuin kärlek till världsbygget som hantverk och synkat projekt mellan Eons skapare, som jag inte alls kände igen från någon utgåva av Drakar och Demoner, och snabbt kom att förälska mig i. Mundana kändes mycket verkligare än Altor och Chronopia, och det gjorde det till en mer tacksam värld att sjunka in i.
Äventyret Diamantäpplet är vad jag hört kul men inget mästerverk, och präglat av sin tid. Men mega-kampanjen det leder in i, Sylfens vrede, verkar proppfull av koola och konstiga idéer. Jag har faktiskt inte läst annat än brottstycken från någon av de böckerna, och det är tur, för nu spelleder Svarte Faraonen mig i Diamantäpplet <3.