Motstånd?(eller varför får jag aldrig vara bäst)

[Rymdhamster]

Går inte typ alla dataspel ut på detta? Och de verkar ju vara väldigt engagerande. Så det borde ju gå att göra detta utan att det känns menlöst.

Bra de tråkiga dataspelen

 

[Mogger]

Men det är så konstigt att ens hjälte alltid möter de bästa vakterna i alla städer. Tänker att man sällan möter folk som vill bjuda på paj och om någon gör det då är den alldeles säkert förgiftad.

Eftersom Kopparhavets hjältar nämndes i trådstarten så tycker jag att vi löser det bra där. Precis som i Hjältarnas Tid är default-motstånd indelat i tre nivåer - kanonmat, jämbördig och rätt hård. (nomenklaturen är olika i spelen så jag kom på en tredje här ). Jämbördiga motståndare bör fly om deras Gard når 0 (förutsatt att de inte håller på att vinna). Men redan innan detta så avgör ett slag på Reaktionstabellen hur individen i fråga reagerar.

Det tycker jag är en rätt vettig utgångspunkt, annars håller jag med om att det är lätt att som SL känna att man måste göra situationen intressant genom att göra det omotiverat svårt.

 

[Bifur]

För mig är annars en allmän princip:
Att en drabbning mot statsvakten som är dubbelt så många som RP aldrig får vara ofarlig. Att ta en sådan strid ska alltid kunna riskera en RPs liv, i alla fall av en gång av 10. Mycket för att det ofta är trist med spelvärldar där RPna känner att de kan göra lite vad de vill utan samhällets normala konsekvenser avskräcker. Undantaget kanske uttalat gladactionspel.

Inte så många spel når upp till det idealet och jag spelar dem med nöje ändå. Men det är i alla fall en bild av den balans jag vill ha.

 

[PhilArt]

För mig är annars en allmän princip:
Att en drabbning mot statsvakten som är dubbelt så många som RP aldrig får vara ofarlig. Att ta en sådan strid ska alltid kunna riskera en RPs liv, i alla fall av en gång av 10. Mycket för att det ofta är trist med spelvärldar där RPna känner att de kan göra lite vad de vill utan samhällets normala konsekvenser avskräcker. Undantaget kanske uttalat gladactionspel.

Inte så många spel når upp till det idealet och jag spelar dem med nöje ändå. Men det är i alla fall en bild av den balans jag vill ha.

Jag tror jag håller med, om än att det såklart finns andra spelledarstilar. Är det inte också rimligt att stadsvakter är fega och inte går in i en fight de inte tror att de äger? De får nog inte bra nog betalt för att riskera livet i onödan.

 

[Bifur]

Är det inte också rimligt att stadsvakter är fega och inte går in i en fight de inte tror att de äger? De får nog inte bra nog betalt för att riskera livet i onödan.

Jo, de är så klart bara en generalisering. Om jag säger en för systemet genomsnittlig krigare istället, som har något bra skäl att vilja slåss? En sådan som finns under SLP-mallar i slutet på regelboken.

 

[afUttermark]

Det tycker jag är en rätt vettig utgångspunkt, annars håller jag med om att det är lätt att som SL känna att man måste göra situationen intressant genom att göra det omotiverat svårt.

Jag har själv en tendens att vrida upp motståndet som Sl men tänker att när vi exempelvis spelar western borde kanske jag spela mer på skräcken som spelarna sprider, typ ingen service. Jävligt rädda människor, typ igenbommade lanthandlar osv...

 

[Mogger]

Jag har själv en tendens att vrida upp motståndet som Sl men tänker att när vi exempelvis spelar western borde kanske jag spela mer på skräcken som spelarna sprider, typ ingen service. Jävligt rädda människor, typ igenbommade lanthandlar osv...

Jo, men folk måste ju först veta att RP är badass. Tycker man ska förtjäna den respekten. Men Western är lite halvdant här. Det finns alltid en jäkligt fet boss i varje scenario/modul. Blir svårt att värdera RPs impact på världen. Men ryktesmätaren där är ju ett hyfsat bra verktyg, även om mekaniken runt det inte är så välkalibrerad.