Bleed. igen

[PerW]

Hej,

Ny i detta forum. Jag undrar om bleed, att ta med irl-erfarenheter i spel. Jag sökte på forumet och har sett att det skrivits om det förut.

Min fråga:

- I vilken omfattning använder du bleed när du väljer karaktärer för en ny kampanj/scenario?

EDIT: Jag undrar egentligen en annan sak. Var inte uppdaterad på begreppet.

 

[Björn den gode]

Hm, bra fråga, knappt alls tror jag? Och då tycker jag ändå att bleed är en av de häftigaste grejerna med rollspel. Jag tror att min karaktär nog i ordning kommer definieras av:
Spel
Setting (om vi har en sådan)
Gruppen (vilka relationer är intressanta, vad spelar andra?)
Tidigare uttänkta koncept (går alltid runt med en uppsättning rollskisser som jag skulle vilja spela någon gång)
Variation (gillar att variera mina karaktärer i saker som kön, ålder, mäktighet och liknande)
och sen kanske det kommer att jag kan nudgea lite mot bakgrunder som jag av erfarenhet vet att jag har lätt att bleeda ut ifrån.

 

[PerW]

Hm, bra fråga, knappt alls tror jag? Och då tycker jag ändå att bleed är en av de häftigaste grejerna med rollspel. Jag tror att min karaktär nog i ordning kommer definieras av:
Spel
Setting (om vi har en sådan)
Gruppen (vilka relationer är intressanta, vad spelar andra?)
Tidigare uttänkta koncept (går alltid runt med en uppsättning rollskisser som jag skulle vilja spela någon gång)
Variation (gillar att variera mina karaktärer i saker som kön, ålder, mäktighet och liknande)
och sen kanske det kommer att jag kan nudgea lite mot bakgrunder som jag av erfarenhet vet att jag har lätt att bleeda ut ifrån.

Håller med i det mesta, men jag sätter storyn högt, men det är vad du menar med setting?
Jag försöker variera min karaktär, men prioriterar vad jag tror att jag kan spela bra.

När mina rollpersoner blir bra har jag med bleed.

 

[DanielSchenström]

Är erfarenhet allt man erfarit? Nästan aldrig. Kan bara komma på att en GURPSkaraktär i Hârn var tänkt att emulera Batman.

 

[PerW]

Är erfarenhet allt man erfarit? Nästan aldrig. Kan bara komma på att en GURPSkaraktär i Hârn var tänkt att emulera Batman.

Det låter otroligt. Tänker också på egenskaper. Delar av en själv. Det måste du haft med mer än en kampanj?

 

[DanielSchenström]

Egenskaper av mig själv, ja såklart då jag spelar det jag tror ska vara roligt. Men inte på det sätt att jag spelat säg nån som är konstnärlig för att jag är det, eller feg för att jag är det, eller så. Jag spelar feg när jag vill testa att spela en karaktär som är feg, på samma sätt som jag vill spela nån som är modig. Det är dock bara grundläggande aspekten, för det jag varit med om i mitt liv har aldrig varit i närheten av det som rollpersoner är med om.

Om man menar att likt att försöka efterhärma det jag sett och läst om Batman, att det jag "upplevt" eller "känt" av att läsa det som inträffar en karaktär i en bok, eller serie som Bleed då blir det ju en annan sak. Men då är det istället så mycket bleed att jag inte längre kan hålla koll på vart ifrån det kommer. Men om jag verkligen ser på det jag som finns utanför min upplevda fiktion så är svaret nästan aldrig.

Som spelledare är det annorlunda, men det är nästan bara att ta med mina upplevelser/erfarenheter av vissa personer, fiktiva eller riktiga som grund för SLP. Även här antar jag att det jag ser i en dokumentär om sig medeltida England och sen applicerar i en medeltidsmiljö inte är bleed heller.

 

[Dr_Dängrot]

jag brukar inte tycka om att gestalta karaktärer ur verkligheten ergo mig själv . Jag lajvar som mig själv 24/7 7 dagar i veckan året om så när jag rollspelar är jag inte intresserad av att gestalta mig själv eller väva in mina egna erfarenheter på något sätt .

 

[Bolongo]

Det låter otroligt. Tänker också på egenskaper. Delar av en själv. Det måste du haft med mer än en kampanj?

Men nu gör du begreppet så stort och uttunnat att det blir trivialt.

Din fråga i trådstarten känns också lite märklig eftersom du formulerar det som att man planerar utifrån bleed, att bleed sker under själva karaktärs-skapandet. Så har jag aldrig sett begreppet användas förut. Alla diskussioner jag sett om bleed utgår från att det är ett "läckage" mellan spelare och roll som inte kan kontrolleras, även om man möjligen kan underbygga det om det anses önskvärt.

Se till exempel:

Bleed: The Spillover Between Player and Character – Nordic Larp

Participants often engage in role-playing in order to step inside the shoes of another person in a fictional reality that they consider “consequence-free.” However, role-players sometimes experience moments where their real life feelings, thoughts, relationships, and physical states spill over...

nordiclarp.org

 

[Dr_Dängrot]

Precis som @Bolongo så har även jag uppfattat bleed som läckage mellan spelare och roll .

Jag har även uppfattat det som att bleed i 99'9%av fallen är något negativt som inte är eftersträvansvärt , tex om 2 spelare har problem med varandra utanför spelbordet och dom tar med sig dessa problem till spelbordet och problemen spiller över in i rollspelet på ett toxiskt sätt då är detta bleed och på samma sätt om det uppstår en konlikt mellan två karaktärer ingame som spiller över till verkliga världen då är detta bleed utåt .

Men jag är inte så bevandrad i begreppet på något annat plan än det jag just beskrev så jag lämnar över till de lärda att rätta mig .

 

[PerW]

Men nu gör du begreppet så stort och uttunnat att det blir trivialt.

Din fråga i trådstarten känns också lite märklig eftersom du formulerar det som att man planerar utifrån bleed, att bleed sker under själva karaktärs-skapandet. Så har jag aldrig sett begreppet användas förut. Alla diskussioner jag sett om bleed utgår från att det är ett "läckage" mellan spelare och roll som inte kan kontrolleras, även om man möjligen kan underbygga det om det anses önskvärt.

Se till exempel:

Bleed: The Spillover Between Player and Character – Nordic Larp

Participants often engage in role-playing in order to step inside the shoes of another person in a fictional reality that they consider “consequence-free.” However, role-players sometimes experience moments where their real life feelings, thoughts, relationships, and physical states spill over...

nordiclarp.org

Jag är tydligen inte uppdaterad på begreppet de senaste 20 åren. Då faller min tråd. Ska strax radera den.

 

[Bolongo]

Jag är tydligen inte uppdaterad på begreppet de senaste 20 åren. Då faller min tråd. Ska strax radera den.

Du behöver inte bara ta mitt ord på det. Det kan finnas andra som vill väga in.

 

[PerW]

Du behöver inte bara ta mitt ord på det. Det kan finnas andra som vill väga in.

Vad jag ville fråga med tråden är:

Hur mycket av dig själv tar du med i karaktären? Med några förtydliganden.

Sedan vet jag inte hur man raderar sin tråd

 

[Genesis]

Ja, jag tror att de flesta använder ordet "bleed", i alla fall häromkring, för att tala om överföring av känslor mellan rollperson och spelare. Den används om överföring i båda riktningar, även om rollperson->spelare kanske är vanligare att tala om eftersom det helt enkelt är vanligare i spel. För att tala om användning av personliga erfarenheter och egenskaper och föra över dem till rollpersonen skulle jag säga att termen "playing close to home" ligger närmare.

Men det spelar ju ingen roll, så länge vi vet vad vi talar om i tråden. Så låt oss tala om att använda spelarens egenskaper och erfarenheter och lägga in dem i rollpersonen.

 

[Genesis]

Personligen gillar jag det inte så mycket. Jag har inget emot att det händer – jag försöker inte medvetet undvika det – men jag gillar inte att göra det som en explicit grej. Ron Edwards gillar att leka mycket med detta i sina senare spel. I Cold Soldier ska nekromantikerns mål vara något som spelledaren personligen finner avskyvärt, och likaså i Vigilante. Vill minnas att det fanns något sådant med i det där "Amazoner skriver sexdagbok" som spelades på KimCon, men jag var inte med på den omgången.

 

[PerW]

Personligen gillar jag det inte så mycket. Jag har inget emot att det händer – jag försöker inte medvetet undvika det – men jag gillar inte att göra det som en explicit grej. Ron Edwards gillar att leka mycket med detta i sina senare spel. I Cold Soldier ska nekromantikerns mål vara något som spelledaren personligen finner avskyvärt, och likaså i Vigilante. Vill minnas att det fanns något sådant med i det där "Amazoner skriver sexdagbok" som spelades på KimCon, men jag var inte med på den omgången.

Ja, en stor poäng med rollspel är ju att spela någon man inte är eller kommer att vara. Men min erfarenhet är att när jag tar in en sida av mig själv och skruvar på den så blir rollen generellt mer levande och intressant.

Ett exempel; Jag är lite svag på att läsa av folk och trivs inte i sociala situationer där det inte finns något tydligt syfte, som mingel. Jag skruvade upp detta till en närmast autistisk rollperson. Det blev spännande och var intressant att utforska. De andra spelarna berömde rollen. Det skapade också en hel del spel.

 

[erikt]

Precis som @Bolongo så har även jag uppfattat bleed som läckage mellan spelare och roll .

Jag har även uppfattat det som att bleed i 99'9%av fallen är något negativt som inte är eftersträvansvärt , tex om 2 spelare har problem med varandra utanför spelbordet och dom tar med sig dessa problem till spelbordet och problemen spiller över in i rollspelet på ett toxiskt sätt då är detta bleed och på samma sätt om det uppstår en konlikt mellan två karaktärer ingame som spiller över till verkliga världen då är detta bleed utåt .

Jag förstår begreppet bleed på samma sätt som dig, men det är långt ifrån alltid negativt.
Bleed kan vara negativt, precis som du beskriver, och det är något man alltid bör vara uppmärksam på så att man märker om bleed inträffar.

Men det kan också vara ett positivt tecken. Vid riktigt intensivt rollspelande, när man verkligen lever sig in i sin rollperson, så är det nästan oundvikligt att visst bleed från rollpersonen till spelaren förekommer. Detta är absolut inget negativt i sig, men det kräver att spelarna är väl medvetna om vad som händer, och kommunikationen mellan spelarna blir extra viktig då för att undvika eventuella negativa konsekvenser.


Vad gäller trådskaparens egentliga fråga - hur mycket av mig själv jag lägger in i rollpersoner - så är det sällan något jag gör medvetet, men visst händer det ofta att delar av min personlighet färgar av sig (ibland rätt mycket) på mina rollpersoner. Fysiska egenskaper, intressen, och kunskaper hos rollpersoner är det däremot sällan som det speglar mina egna egenskaper.

 

[Bifur]

även om rollperson->spelare kanske är vanligare att tala om eftersom det helt enkelt är vanligare i spel.

Detta har alltid varit min uppfattning om begreppet. Mitt intryck från 90-talet då jag spelade friformiga halv-larpiga saker på konvent (mest ofrivilligt, det var på modet med Kult och Vampire som dragplåster och då hamnade man på dem, men ändå) var att det i huvudsak var något som eftersträvades.

HIttar inte den nu men det fanns en tråd om detta ganska nyligen... jo här är den. Jag citerar mig själv från den:

- I övrigt kan jag göra RP som har relativt annorlunda moral än jag själv så länge jag kan förstå den utifrån RPns förutsättningar. Att gestalta rakt ut avskyvärda personer ligger inte för mig men det behöver inte betyda att att alla deras val är sådana jag skulle göra.
- Då har jag svårare att gestalta RP som har radikalt annorlunda personlighet än jag själv. Som exempelvis brusar upp jättelätt, är slarviga eller liknande. Men det kan beror på att jag inte är någon vidare skådespelare.

 

[Rickard]

Personligen gillar jag det inte så mycket. Jag har inget emot att det händer – jag försöker inte medvetet undvika det – men jag gillar inte att göra det som en explicit grej. Ron Edwards gillar att leka mycket med detta i sina senare spel.

Jag vet inte vilket spel jag spelade på KattCon, men det var något samberättande forge-spel där man skulle skriva något på ett papper som man skämdes för i verkliga livet och sedan skulle folk (dolt) dra från högen, i början av spelmötet, och blanda in det i spelet under själva spelandet.

Intressant tanke, att få se vad en skäms för från ett annat perspektiv.

 

[RasmusL]

Jag har nog aldrig lirat en rollis som jag inte hittat sätt att relatera till. Även när jag spelar de mest vansinniga tyrannerna eller obehagliga mördartyperna vill jag ha motiv och förklaringar som gör att jag kan "heja" på och känna med dem. Det är troligen en följd av att jag tar med element av mig själv in i rollen (oundvikligt när jag skapar den själv förvisso, men delar av det går ju att förstärka) men det sker mer på automatik än genom att aktivt efterlikna mig själv.