Vad är Cthulhu/Cthulhu mythos för dig?

[Troberg]

Vad är det som gör just Cthulhu-mythoset till vad det är för dig?

Är det den specifika uppsättningen gudar, kulter, varelser, monster osv?

Är det den existentiella fasan av att få reda på att vi bara är myror som bara lever för att entiteter som är så mäktiga att vi inte ens kan förstå dem inte brytt sig om att stampa på oss än, meningslösheten i vår existens osv?

Är det viktigt för dig att en spelsession i Call of Cthulhu innehåller de "usual suspects", de officiella "bad guy-entiteterna", eller är det viktigare att den bygger på känslan?

Är det OK för spelledaren att strunta i de vanliga entiteterna och istället göra något helt eget, men i samma anda, eller är det blasfemi? Kan det rentav vara en fördel, stämningsmässigt, om spelarna är lika clueless som sina karaktärer om vad de möter?

Kommentarer, åsikter, tyckande!

 

[Bolongo]

Är det den existentiella fasan av att få reda på att vi bara är myror som bara lever för att entiteter som är så mäktiga att vi inte ens kan förstå dem inte brytt sig om att stampa på oss än, meningslösheten i vår existens osv?

Detta. "Cosmic Horror"
De specifika gudarna och varelserna är inte så viktiga - det tyckte inte ens Lovecraft själv, han uppfann ju nya hela tiden - men det är viktigt att de passar in i mönstret. Ingen Derleth-revisionism med goda gudar.

 

[terje]

Vad är det som gör just Cthulhu-mythoset till vad det är för dig?

Är det den specifika uppsättningen gudar, kulter, varelser, monster osv?

Ja, när jag talar om "cthulhu mythos" är det den uppsättningen av varelser och väsen. Centrum utgörs av de som återfinns i HPLs berättelser, sedan kommer lager på lager av allt mer perifera skapelser.

Är det den existentiella fasan av att få reda på att vi bara är myror som bara lever för att entiteter som är så mäktiga att vi inte ens kan förstå dem inte brytt sig om att stampa på oss än, meningslösheten i vår existens osv?

När det är känslor och teman vi talar om, snarare än just specifika monster, så föredrar jag "Lovecraftian" eller "Cosmic Horror" eller "Weird fiction" (i avtagande grad av exakthet).

Är det viktigt för dig att en spelsession i Call of Cthulhu innehåller de "usual suspects", de officiella "bad guy-entiteterna", eller är det viktigare att den bygger på känslan?

Nej absolut inte. Känsla och tema är mycket viktigare.

Är det OK för spelledaren att strunta i de vanliga entiteterna och istället göra något helt eget, men i samma anda, eller är det blasfemi? Kan det rentav vara en fördel, stämningsmässigt, om spelarna är lika clueless som sina karaktärer om vad de möter?

Ja, jag kan till och med föredra att ställas inför nya skapelser, eller nya tolkningar av de gamla trotjänarna.

 

[God45]

Man bör inte återanvända några etablerade monster, gudar eller whatever. För då är det fucking Dracula igen och att komma bort från det var hela grejen med de nya monstren. Fuck, varför använder du termen gudar om du inte gör en specifik poäng om det? Det är också värre med Cthulhu i period, det ska vara cutting edge modernt (som Lovecrafts sci-fi var när han skrev den). Poängen med cosmic horror är det nihilistiska förnekandet av mening, alla typer av mening. Mycket Lovecraft har inte åldrats särskilt väl eftersom folk idag redan har konfronterats med nihilism och Lovecrafts sätt att förmedla det inte träffar lika hårt längre. Också, Pluto är inte precis upptäckt längre, du behöver göra något som är nytt nu.

Så för att göra riktigt bra Lovecraft idag? Gör Ligotti.

 

[Bifur]

Typ som @Troberg skriver. Känslan och temat är det viktiga. Ypplevelsen av oförståelighet. Att referera till kända beteckningar stör mest, så spelgruppen väldigt inläst är det bäst med nya konstigheter.

Däremot tycker jag inte det kosmiska är så viktigt alltid. Det är inte jätteframträdande i alla Lovecrafts berättelser och kan kräva en slags förklaringsgrad som ändå inte är eftersträvansvärd.

 

[Genesis]

Min erfarenhet är ju mest av Lovecraftesque, som försöker att emulera Lovecrafts noveller. Jag har noll koll på de varelser som HPL själv hittade på. Jag vet att tentakelfejset bor i R'lyeh och känner igen ett par andra varelser vid namn (typ Mi-Go och Yu-Gi-Oh) , men vet inte hur de ser ut. Jag har läst ett antal, men långt ifrån alla, Lovecraft-noveller och tycker inte att det känns som att han namnger sina varelser särskilt ofta. Så för mig är det definitivt känslan och tematiken. Att använda etablerade monster har jag inget emot, men eftersom jag inte är bekant med dem är risken att jag använder dem rätt liten, och risken att jag spelar ett spel där någon annan hittar på monstren och jag inte får bidra är också ganska liten.

 

[Rymdhamster]

Blandningen av uråldriga varelser, länge förlorade civilisationer som är helt främmande för oss, och mer mundan skräck (trollkarlar, kulter, "mutanter"). Antingen var och en för sig eller allt på en gång.

Många av de etablerade sakerna är coola, jag är okej med om en spelledare vill återanvända dem. I synnerhet om det primära hotet och mysteriet är nytt, även om det återkopplar till något mer etablerat. Typ att kulten kanske dyrkar chutluhulu, men kulten i sig är en ny grej vi inte sett förut, men en egen unik agenda. Men helst av allt ser jag nya saker.

Men framför allt ska det vara främmande! Jag vill exemplevis inte se en kult vars primära syfte är att tjäna pengar. Det är för mundant. De kanske använder det som cover, men deras egentliga mål ska vara märkligt och främande.

 

[entomophobiac]

Kan det rentav vara en fördel, stämningsmässigt, om spelarna är lika clueless som sina karaktärer om vad de möter?

Ja! Jag bryr mig föga om de faktiska namngivna monstren, utan har alltid varit som mest intresserad av dels den kosmiska skräcken och även just grejen att det inte går att förstå. Det går inte att återuppleva någon av böckerna liksom.

Har haft turen att spelleda CoC med spelare som aldrig ens läst en förklaringstext till vad Lovecraft skrev, och det var superskoj. Just att inte veta vad hotet är eller om du klarar dig eller inte. Det tycker jag är centralt.

Det här är Cthulhu Mythos för mig:

Spoiler: At the Mountains of Madness

"'South Station Under—Washington Under—Park Street Under-Kendall—Central—Harvard. . . .' The poor fellow was chanting the familiar stations of the Boston-Cambridge tunnel that burrowed through our peaceful native soil thousands of miles away in New England, yet to me the ritual had neither irrelevance nor home-feeling. It had only horror, because I knew unerringly the monstrous, nefandous analogy that had suggested it."

Spoiler: At the Mountains of Madness

Vad som svamlas fram precis efter att Dyer och Danforth sett en shoggoth tekeli-li-tuta efter dem i tunnlarna under den uråldriga staden på Antarktis.

Rationalisering av absurda saker. Skräck, inte genom att du får se tentakelmonster eller dö, utan genom att du tvingas hantera en situation du inte har verktygen för att hantera.

 

[chrull]

Ja, när jag talar om "cthulhu mythos" är det den uppsättningen av varelser och väsen. Centrum utgörs av de som återfinns i HPLs berättelser, sedan kommer lager på lager av allt mer perifera skapelser.

När det är känslor och teman vi talar om, snarare än just specifika monster, så föredrar jag "Lovecraftian" eller "Cosmic Horror" eller "Weird fiction" (i avtagande grad av exakthet).

Nej absolut inte. Känsla och tema är mycket viktigare.

Ja, jag kan till och med föredra att ställas inför nya skapelser, eller nya tolkningar av de gamla trotjänarna.

Vill bara säga att jag till 100% håller med Terje här.

 

[PhilArt]

För mig är grunden i mythos att rädslans första offer är rationaliteten.

 

[Organ]

En sak jag gillar är att mythosen markant skiljer sig från andra övernaturligheter. Att de inte riktigt passar in bredvid varandra. Att säga att traditionella spöken existerar i en mythos-värld innebär samma leap of faith som om det vore fråga om vår vanliga, ickemystiska värld. Tänker man sig t ex en setting där det finns vampyrer så är inte steget långt till att säga att det även finns varulvar, förbannelser och häxor. Så icke fallet med mythos. Den står på sätt och vis utanför den vanliga mystiken. Avsaknaden av denna upplever jag snarare som en mythos-feature. En illustration av universums tomhet och likgiltighet inför mänsklighetens futtiga drömmar och ambitioner. Det finns bara The Great Old Ones, deras tjänare och ett kallt universum på vilkens radar människan inte ens är ett ynkligt ping.

 

[Genesis]

Hela den här grejen med den kosmiska skräcken, omöjligheten att förstå, mänsklighetens litenhet och allt sådant, det är något som brukar tas upp i den här typen av diskussioner, men jag måste erkänna att det aldrig riktigt slagit mig. Jag tror inte riktigt att jag nått detta i Lovecraftesque, och definitivt inte i det enstaka CoC-äventyr jag spelat. Jag vet inte ens riktigt om jag känt det när jag läst Lovecraft-noveller. Liksom, jag kan se det, och lite ana det om jag tänker mig in i någon sekelskiftesjänkares mentalitet, kanske, men det är inte en särskilt stark grej, och jag vet inte om jag hade märkt det om inte folk hade harvat om det gång på gång. Jag visste att det var såhär man skulle tolka Lovecraft långt innan jag läste en rad som han skrivit. Jag vet inte riktigt om jag hade läst in det i hans verk om inte folk hade preppat mig. Jag hade nog mest tänkt "Ah, läskiga historier om monster". Jag tror att Rick & Morty ligger närmare den här skräcken för mig och, misstänker jag, många andra moderna människor. Så vill man ha den här typen av skräck så tycker jag helt enkelt att Lovecraft är ett rätt kasst ställe att utgå ifrån. Lovecraft ska man använda om man vill ha Lovecraft-fetishism, nördreferenser och genretrogenhet, men det känns som ett kasst ställe att leta efter existentiell skräck. Är det det man är ute efter ska man nog skippa Lovecraft och inspirera sig av Rick & Morty istället. "Nobody exists on purpose" är hundra gånger mer skräckinjagande än "That is not dead which can eternal lie".

 

[Man Mountainman]

Hela den här grejen med den kosmiska skräcken, omöjligheten att förstå, mänsklighetens litenhet och allt sådant, det är något som brukar tas upp i den här typen av diskussioner, men jag måste erkänna att det aldrig riktigt slagit mig. Jag tror inte riktigt att jag nått detta i Lovecraftesque, och definitivt inte i det enstaka CoC-äventyr jag spelat. Jag vet inte ens riktigt om jag känt det när jag läst Lovecraft-noveller. Liksom, jag kan se det, och lite ana det om jag tänker mig in i någon sekelskiftesjänkares mentalitet, kanske, men det är inte en särskilt stark grej, och jag vet inte om jag hade märkt det om inte folk hade harvat om det gång på gång. Jag visste att det var såhär man skulle tolka Lovecraft långt innan jag läste en rad som han skrivit. Jag vet inte riktigt om jag hade läst in det i hans verk om inte folk hade preppat mig. Jag hade nog mest tänkt "Ah, läskiga historier om monster". Jag tror att Rick & Morty ligger närmare den här skräcken för mig och, misstänker jag, många andra moderna människor. Så vill man ha den här typen av skräck så tycker jag helt enkelt att Lovecraft är ett rätt kasst ställe att utgå ifrån. Lovecraft ska man använda om man vill ha Lovecraft-fetishism, nördreferenser och genretrogenhet, men det känns som ett kasst ställe att leta efter existentiell skräck. Är det det man är ute efter ska man nog skippa Lovecraft och inspirera sig av Rick & Morty istället. "Nobody exists on purpose" är hundra gånger mer skräckinjagande än "That is not dead which can eternal lie".

Vi borde ha en tråd om Rick and Morty.

 

[God45]

Hela den här grejen med den kosmiska skräcken, omöjligheten att förstå, mänsklighetens litenhet och allt sådant, det är något som brukar tas upp i den här typen av diskussioner, men jag måste erkänna att det aldrig riktigt slagit mig. Jag tror inte riktigt att jag nått detta i Lovecraftesque, och definitivt inte i det enstaka CoC-äventyr jag spelat. Jag vet inte ens riktigt om jag känt det när jag läst Lovecraft-noveller. Liksom, jag kan se det, och lite ana det om jag tänker mig in i någon sekelskiftesjänkares mentalitet, kanske, men det är inte en särskilt stark grej, och jag vet inte om jag hade märkt det om inte folk hade harvat om det gång på gång. Jag visste att det var såhär man skulle tolka Lovecraft långt innan jag läste en rad som han skrivit. Jag vet inte riktigt om jag hade läst in det i hans verk om inte folk hade preppat mig. Jag hade nog mest tänkt "Ah, läskiga historier om monster". Jag tror att Rick & Morty ligger närmare den här skräcken för mig och, misstänker jag, många andra moderna människor. Så vill man ha den här typen av skräck så tycker jag helt enkelt att Lovecraft är ett rätt kasst ställe att utgå ifrån. Lovecraft ska man använda om man vill ha Lovecraft-fetishism, nördreferenser och genretrogenhet, men det känns som ett kasst ställe att leta efter existentiell skräck. Är det det man är ute efter ska man nog skippa Lovecraft och inspirera sig av Rick & Morty istället. "Nobody exists on purpose" är hundra gånger mer skräckinjagande än "That is not dead which can eternal lie".

Läs Conspiracy against the human race av Thomas Ligotti. Det är hans non-fiction bok om hur livet är meningslös. Tycker du ”Nobody exists on purpose” är obehagligt är det här boken för dig.

 

[Genesis]

Läs Conspiracy against the human race av Thomas Ligotti. Det är hans non-fiction bok om hur livet är meningslös. Tycker du ”Nobody exists on purpose” är obehagligt är det här boken för dig.

Det låter fett! Försöker undvika böcker på engelska, men jag ska se om jag kan hitta den i någon översättning. Tack för tipset!

EDIT: Hittade den på spanska.

 

[Ape of Wrath]

Känslan är det viktigaste! Namn på entiteter eller platser är högst sekundärt och motarbetar snarare syftet än bidrar till uppfyllandet av det.

Jag hade ÄLSKAT ett Mythosrollspel där det redan vid karaktärsskapandet framgår att min karaktär kommer att bli galen vid åsynen av en SHYY'GNAAHR. När spelet börjar vet ingen ännu vad en Shyy'Gnaahr är för något...

Sen är jag också av åsikten att känslan som infinner sig när jag läser en Lovecrafthistoria INTE GÅR att återskapa i något annat medium eller format. Det är så mycket mer än existentiell skräck, jag är till och med högst osäker på om det ens finns en definierad genre för vad Lovecraft höll på med. För mig går det utom och bortom etiketter vi har till hands.

Kort sagt: Vi kan emulera hans historier och skräck men vi kan aldrig återuppleva dem. Vill vi börja närma oss den faktiska upplevelsen måste vi först så långt bort från Lovecraft som möjligt, fast ändå röra oss tillbaka mot honom, if that makes sense?

Usch vad pretentiös jag låter!

 

[Genesis]

Känslan är det viktigaste! Namn på entiteter eller platser är högst sekundärt och motarbetar snarare syftet än bidrar till uppfyllandet av det.

Jag hade ÄLSKAT ett Mythosrollspel där det redan vid karaktärsskapandet framgår att min karaktär kommer att bli galen vid åsynen av en SHYY'GNAAHR. När spelet börjar vet ingen ännu vad en Shyy'Gnaahr är för något...

Sen är jag också av åsikten att känslan som infinner sig när jag läser en Lovecrafthistoria INTE GÅR att återskapa i något annat medium eller format. Det är så mycket mer än existentiell skräck, jag är till och med högst osäker på om det ens finns en definierad genre för vad Lovecraft höll på med. För mig går det utom och bortom etiketter vi har till hands.

Kort sagt: Vi kan emulera hans historier och skräck men vi kan aldrig återuppleva dem. Vill vi börja närma oss den faktiska upplevelsen måste vi först så långt bort från Lovecraft som möjligt, fast ändå röra oss tillbaka mot honom, if that makes sense?

Usch vad pretentiös jag låter!

Jag förstår inte alls, tyvärr, men det låter fett. Sådär skulle jag också vilja känna för Lovecraft. Har du spelat Lovecraftesque? Jag får verkligen känslan av att berättelsen vi skapar när vi spelar det spelet hade kunnat vara en Lovecraft-novell. Men å andra sidan har jag ju inte samma relation till dessa som du uppenbarligen har.

 

[Bengtsson]

Känsla är viktigare numera. Har tröttnat på att allt träffa en shoggoth eller dylikt.

 

[Ape of Wrath]

Jag förstår inte alls, tyvärr, men det låter fett. Sådär skulle jag också vilja känna för Lovecraft. Har du spelat Lovecraftesque? Jag får verkligen känslan av att berättelsen vi skapar när vi spelar det spelet hade kunnat vara en Lovecraft-novell. Men å andra sidan har jag ju inte samma relation till dessa som du uppenbarligen har.

Nej, men jag vill, hook me up i Gårda!

 

[Genesis]

Nej, men jag vill, hook me up i Gårda!

[Discord] Vill du prova Lovecraftesque?

@Ape of Wrath sade att han var nyfiken på att prova Lovecraftesque, och eftersom jag tycker att det är ett toppenspel som dessutom gör sig ganska bra för online-spel så tänkte jag att då spelar vi väl då. Jag skulle jättegärna få med lite folk som inte har provat spelet, och allra helst folk som...

www.rollspel.nu