Jag tror att mycket av humorn bygger på bilden av politiker, i synnerhet i USA, men det finns spår av det i Sverige också.
Har ni tex tänkt på att det bara är vänsterpolitiker som kommer undan med att inte bära slips? Kavaj + turtleneck har varit en klassisk look för socialistiska akademiker sedan 50-talet eller tidigare, och detta lever vidare idag i form av att om du ser en manlig politiker som inte bär slips eller åtminstone fluga - då kan du ge dig på att han befinner sig i de 30% mest vänstervridna delarna av det politiska spektrat. Denna oskrivna lag gäller dock kvinnor också - en miljöpartist kan bli minister trots att hon har dreads, det hade aldrig gått för en moderat. Detta har ännu äldre rötter - fascismen har en lång historia av att förknippa kläder med moral, och jag har tex läst ett paper om självbilden hos SA i Tyskland på 1930-talet, och hur de konstant förfasade sig över hur slarvigt klädda de upplevde att deras kommunistiska dödsfiender var. En stram, ordentlig klädstil var på den tiden en fundamental hörnpelare för manlighetsbilden i den framväxande fascistiska rörelsen. Denna fascistiska neuros lever kvar i våra dagar och är fånigare än någonsin, lyssna tex på
Flashback Forevers avsnitt där de går igenom
den helt hopplöst tragikomiska tråden där Flashback-nazister kämpar desperat för att försöka hitta några kläder som är okej att bära utan att varken vara för formella eller för judiska/kommunistiska (och, för tjejer, för kyska/okyska). De får det inte lätt.
Detta är vad som fick grundbilden att poppa. Bernie är inte klädd som man förväntar sig av en amerikansk politiker, vantarna i synnerhet, det är dock en undermedveten förväntan hos de flesta, och därför tycker man bilden är rolig utan att kanske riktigt kunna sätta fingret på varför.
Detta är inte heller första gången någon har roligt åt Bearnies klädstil, eller associationen "hippiekläder --> vänsterörelsen --> Bearnie". Redan i en Saturday Night Live-impersonation för mer än 4 år sedan skämtade de om att "were two or more birkenstocks gather, I am in their midst".
Edit: En annan sak jag tror spelar in, som också har med förväntningarna att göra, är att Bearnie normalt sett är så sjukt high energy. Så så fort han gör saker som är mer klyschigt gubbiga, typ sitter på en stol med tjocka mysvantar, så upplevs det som en humoristisk kontrast. Kontrastera med tex Noam Chomsky, en annan vänsterikon, som varit en gammal gubbe sedan 68-vänstern ungefär, och gjort sävlig men dräpande diskussionsstil till sitt signum. Han är inte alls lika mem-worthy, för han är precis vad alla väntar sig att han ska vara.