Jag gör det här alltid, alltså fiender rusar förbi levande spelarkaraktärer och riskerar att ta skada själv för att döda spelarkaraktärer.
Nu kan jag bara tala för hur jag spelleder, men för mig är DnD5 ett rollspel, inte ett datorspel. Vill jag spela datorspel spelar jag DnD4 (och det vill jag inte).
Rollspel betyder för mig (återigen min personliga åsikt) att både rollpersoner och monster ska rollspelas så realistiskt som möjligt.
Det betyder att en varelse med good alignment ska spelas god och en med evil alignment ska spelas ond.
Det betyder att det ska vara rejäl skillnad i beteende och stridstaktik på en varelse med INT 8 jämfört med en varelse med INT 18.
Jag har aldrig varit med om rollpersoner som frivilligt rusar förbi monster för att få attacker i ryggen, varför skulle i sånt fall monster göra det?
Inte ens en stor dum björn är så j***a idiotisk.
Det är väll inräknat i balansen?
Jag är medveten om att alla jag argumenterar säger exakt detta. Och det här är en av anledningarna till att jag
HATAR DnD5!!!
Om spelarna lät sina rollpersoner rusa förbi monster så skulle de
DÖ DÖ DÖ i min kampanj! Varför? För att det är rent självmordsbeteende och det vet varenda levande varelse!
Förklara för mig varför ett intelligent monster medvetet skulle bete sig på ett sätt som den vet att den kommer att dö av.
Inte konstigt att ingen dör ifall spelledaren pulls his punches hela tiden! Knivhugg dem när de ligger ner!
Det här har inte att göra med "pull punches". Det här har med taktik att göra.
Om en rollperson möter två fiender och fäller den ena. Skulle hen då fortsätta att hugga på den fallne fienden om hen vet att fienden som fortfarande kan stå upp kan döda hen i nästa attack?
Samma sak med monster.
Alla, inklusive monster, vet att så länge fienden står upp kan man själv dö. Målet är därför att fälla alla så snabbt som möjligt.
Döda helarna först! Är de så urbota, yla mot månen korkade att de inte skyddar sina sårade i en öppen strid förtjänar de inte att leva!
Äntligen säger du något vettigt!!!
Frågan är varför du inte sa så från början?
Säg att rollpersonerna möter ett dussin goblins. Typisk standardstrid i DnD. Det vet spelarna. Det vet rollpersonerna med!
Säg nu att goblinen längst bak inte har rustning, utan är klädd i kåpa och håller i en knotig stav. Hur ändrar det striden och rollpersonernas taktik?
Frågan är retorisk. Alla vet svaret. Man behöver inte ens spela DnD för att kunna svara.
Om nu spelarna bestämmer sig att strunta i den kåpklädde figuren, attackera goblinerna längst fram, sedan fortsätta hacka i en hel runda på varje fallen goblin - skulle du säga att spelarna är så urbota dumma att deras rollpersoner förtjänar att dö? (ledtråd: svaret är
JA!)
Korrekt taktik för monster är att
alla monster ger sig på den rollperson som ser svagast ut tills denne faller, sedan ger man sig på den näst svagaste o.s.v.
Målet i all strid är att snabbt minska antalet fiender som står upp - och så fort en fiende faller går man på nästa utan dröjsmål.
Min erfarenhet är att en genomsnittlig strid är över på 4 rundor, 4 * 6 sekunder = 24 sekunder. Det är extremt ovanligt att en strid vara längre än en halv minut.
Detta är något som
både rollpersoner
och monster vet om.
Om monstret vet att denne dör om denne inte lyckas fälla alla rollpersoner inom 4 rundor - vad tror du monstret väljer att göra efter att denne fällt en fiende?
A: Rusa mot nästa rollperson och ha lite hopp om att fälla alla rollpersoner innan den själv dör.
B: Att i godan ro stå och mumsa på den fallne rollpersonen samtidigt övriga rollpersoner hugger monstret i ryggen så att denne dör nästa runda.
Jag kommer alltid att spela mina monster optimalt ur
deras synvinkel.
Om någon då säger att spelet inte är balanserat så - då kan Mike Mearls ta sin j***a spelbalans och köra upp i r****n!
