Till att börja med behöver jag en karta, för det är ju en sådan sak som hör till sådant jag vill ha. Alltså:
Så, till vad som finns med. Vi börjar vår guidade tur i Alkarion, ty det är utvecklingens centrum. Ett rike med klara influenser av Al-Andalus, i de tidiga faserna av industrialisering och med en intellektuell kultur influerad av 1700-talets Frankrike. Lärda salonger på öppna innergårdar där doften av citronträdet blandas med kaffeångorna, där idéer framkastas som skulle kunna leda till revolution om de delades av folket. Alkarions främsta rival är kejsardömet Carenthes, där alkemistkejsaren i Rozania styr över otaliga folk och språk i det bergiga och skogiga landskapet. Vi befinner oss här inspirationsmässigt i Öst- och Centraleuropa. Längre åt norr ligger det splittrade Urzul, där småfurstar och fristäder strider om makten och gamla häxkulter styr vildmarken. Det är inte många generationer sedan djävlarna, drivna från sin hemvärld av ett förödande inbördeskrig, välde fram ur jordens djup, Deveriz är en gråmulen puritansk teokrati, regnig och med expansiva ambitioner. I Qalats valfångsthamnar möter forntida traditioner söderns rikedomar, och landets oförvägna sjöfarare ger sig allt längre ut.
I söder ser vi de splittrade rikena i Eguis, ständigt utsatta för kontrollförsök från sina grannar. Nikebes är en uråldrig plats som sett såväl häxkulter som religiösa väckelser, men styrs nu av solkejsarna i Amyar, vars huvudstad är uthuggen ur den fjärran söderns berg. Orõas subtropiska övärld är ett merkantilt centrum, vars skicklig konstruerade fartyg färdas vida över världen. I kontinentens inre ligger det torra havet, en väldig sänka vars torra saltbotten ligger så djupt att lufttrycket är osedvanligt högt. Väldiga flygödlor korsar de djupa kanjonerna, stundtals ridna av öknens nomadfolk. Det egensinniga Korshis, oasstädernas Tashar och skelettgudarnas Udjarik gränsar alla till denna ödemark. Norr om dem hittar vi de fria stäppryttarnas Iz-Ashar, det sagolika Sravastes med sina vidsträcka skogar och skimrande palats, och längst i norr Yagarnya, den väldiga taigan dit alverna drevs i exil sedan deras rike på månen kollapsade. Även Amduria är ett alvrike, en märklig plats där vulkanernas energi skänker viss värme till den kalla norden. Längre bort ligger riken som Yenetsa, Ashei och det mångsplittrade Mirguïnda, där gränsen mellan dödsrikena och verkligheten tycks tunnare och där kringvandrande exorcister och svärdskämpar genomkorsar de hemsökta monsunskogarna.
Fler riken finns så klart, liksom märkliga bosättningar i ödemarken som inte lyder under någon yttre härskare. De kråkvingade mystikerna i bergen, de hamnskiftande bestarna i skogarna, de anarkistiska piratrepublikerna och många andra anomalier gör varje försök till en kartläggning av politiska förhållanden svårgenomförd. Teknologinivån är 1700-talsmässig, ojämlikt fördelad och stadd i förändring. Gudar finns överallt, sällan med någon större makt annat än i sin närhet, och kringresande forskare söker kategorisera dem på samma vis som allt annat i naturen. Ibland är det svårt att säga vad som är gud och vad som är vidunder. De högre gudarnas görande och låtanden är däremot mystiska och föremål för såväl spekulation som hängiven underdånighet.