RECENSION Jim Henson's Labyrinth -- The Adventure Game

[Gurgeh]

Jag blev nyfiken på det här spelet när jag läste om det i Fenix. Det är alltså ett rollspel som bygger på en fantasy-film från 1986, där en tjej måste ta sig igenom en enorm labyrint fylld med muppar för att hitta sin lillebror som kidnappats av David Bowie. Jag tänkte testa att skriva en recension medan jag läser igenom det här spelet, och se hur det går. Till att börja med har jag några saker att säga om boken.

Boken är liten, vilket tilltalar mig. Små böcker är bekväma att läsa. Boken har en röd tygpärm och ett dammskydd med en bild på filmaffischen och presentation av författarna på insidan -- nästan som en riktig bok. Ett bokmärke följer med, och det har en lathund för tärningsmekaniken på ena sidan och en sidhänvisning till olika avsnitt i boken på andra sidan. Om du behöver hålla reda på mer än ett ställe finns det dessutom inte mindre än tre bokmärkessnören i alla flaggans färger -- om du bor i Tyskland eller Belgien.

Boken är i färg, fast de flesta sidorna har bara text och bilder i olika bruna nyanser. I slutet av boken finns en sektion med blankare papper och färgbilder från filmen.

Det finns ett hål rakt igenom boken. Det hålet är precis lagom stort för att förvara de två medföljande tärningarna. Tärningarna är helt vanliga T6:or, förutom att ettan är ersatt med en bild på en flygande uggla.

Det var det. Återkommer när jag läst lite.

 

[Gurgeh]

Spelet börjar, precis som man kan förvänta sig, med en beskrivning av hur rollspel går till. Den är kortfattad, men relativt tydlig. Spelledaren i det här spelet kallas för Goblin King (eller Queen), precis som David Bowies figur i filmen. Trollkungen har ett eget rollformulär, och jag antar att han (eller hon) inte bara kommer att fungera som spelledare, utan att rollpersonerna dessutom kommer att möta honom (eller henne) i slutet, om de kommer dit.

Just ja! Spelet är alltså inte bara ett regelsystem som de flesta rollspel brukar vara, utan snarare ett långt äventyr med en kort regeldel i början. Trollkungen har tagit något från en (eller flera) av rollpersonerna, och de vill få det tillbaka. För att göra det måste de ta sig genom labyrinten till Trollkungens slott.

Men innan rollpersonerna kan göra det måste de skapas, och det är inte speciellt komplicerat. För att skapa sin rollperson ska spelaren göra följande:

1) Välj ett folkslag. Varje folkslag har en fördel (och några har en nackdel). Du kan välja att spela en dvärg, firey (en varelse som kan plocka loss sina kroppsdelar, och använda ett finger son cigarettändare), goblin, riddare, hornbest (typ ett stort troll) eller mask. Om man är tråkig kan man dessutom välja att spela en människa.

2) Välj något du är bra på. Det finns sex olika förslag som är ganska omfattande, till exempel "springa och hoppa". Om inget av dem faller dig i smaken kan du hitta på något annat.

3) Välj en svaghet. Även här finns det sex förslag, och möjligheten för kreativa spelare att hitta på något de trivs bättre med.

4) Bestäm vad det är Trollkungen har stulit från er.

5) Hitta på namn, lite personlighet, och rita en bild om du tycker det är roligt.

Klart! Dags att gå vidare till själva reglerna.

 

[wilper]

Jag tycker att det är rätt coolt att spelet om filmen är formgivet som boken som hjältinnan läser i filmens inledning, och som delar dess namn The Labyrinth.
Jag är på det hela taget mycket förtjust i spel som ser ut som artefakter ur spelet självt.

 

[Sysp]

Det är en vacker bok och sjuka mängder med rumskartor. Är väldigt kluven över det där tärningshålet, det är mysigt med tärningarna men sen sitter man där med ett fult hål på varenda jävla sida i en annars behagligt formgiven bok.

 

[Gurgeh]

Det är en vacker bok och sjuka mängder med rumskartor. Är väldigt kluven över det där tärningshålet, det är mysigt med tärningarna men sen sitter man där med ett fult hål på varenda jävla sida i en annars behagligt formgiven bok.

Hålet i boken är lite irriterande. Sidorna kan vika sig lite konstigt när man bläddrar, och jag är orolig för att jag ska skada dem om jag inte är försiktig.

Det hade varit bättre om hålet varit högst upp på sidan och inte längst ner -- i alla fall för det sätt som jag bläddrar på.

 

[Gurgeh]

Reglerna i spelet är extremt enkla -- det är ju äventyret som är huvudattraktionen, inte reglerna.

När en rollperson vill göra något som kan misslyckas bestämmer Trollkungen en svårighetsgrad från 2-6. Spelaren slår sedan en tärning och ska komma lika med detta, eller högre. Om rollpersonen har en en egenskap som skulle kunna ge en fördel, eller ett föremål som kan vara till hjälp slår hen två tärningar och väljer den bästa. Har rollpersonen en egenskap som skulle kunna vara till nackdel slår hen två tärningar och väljer den sämsta. Och de tar naturligtvis ut varandra om rollpersonen har båda delarna.

Det är egentligen allt. Det finns inga regler för skador eller död. Rollpersonerna kan bara misslyckas med sina handlingar och eventuellt bli tillfångatagna, men inte dödade. Hotet är istället att tiden ska ta slut. Rollpersonerna har nämligen bara 13 timmar på sig att hitta till labyrintens mitt och ta tillbaka det Trollkungen har stulit. Tar de mer än 13 timmar på sig blir de fast i labyrinten. Det står tydligt i reglerna och i platserna rollpersonerna kommer till när en timme gått.

I övrigt finns det regler för att komma vidare. Labyrinten är stor, men ibland kommer rollpersonerna till en intressant plats som de måste försöka ta sig förbi. Varje sådan plats tar upp ett uppslag i boken. När rollpersonerna lämnar den platsen slår man 1T6 för att se vad nästa plats blir, och bläddrar fram så många uppslag i boken. Oftast innebär det även att man ska markera "Progress", vilket innebär att man placerar det röda bokmärkessnöret på den plats rollpersonerna passerat. Det gör man dock inte alltid. En del platser är korridorer med hinder och kan rollpersonerna inte ta sig förbi det tvingas de backa och ta sig vidare utan progress. Och jag antar att det är möjligt att halka tillbaka till tidigare rum. Men när rollpersonerna går vidare är det alltid från den plats där det röda bokmärket ligger.

Än så länge tycker jag att det här är ett riktigt mysigt spel. Det känns tydligt inspirerat av OSR-spel, där det viktiga är vad rollpersonerna säger att de gör, snarare än färdigheter som det ska slås för. Det är också intressant med ett inbyggt system för att misslyckas på ett annat sätt än att dö. Om platserna är intressanta är det nog alla regler som behövs.

 

[Gurgeh]

Den första delen av äventyret utspelar sig i den yttersta delen av labyrinten, som består av höga stenväggar med smala gångar och rum emellan. Först finner man slumptabeller med förslag på miljö i labyrinten mellan de beskrivna platserna, och slumpmässiga invånare rollpersonerna kan stöta på. Sedan följer 22 beskrivna platser. De flesta av dem är någon form av hinder som rollpersonerna måste lista ut hur de ska ta sig förbi.

Hindren och problemen rollpersonerna stöter på saknar oftast beskrivna lösningar -- det är upp till spelarna att hitta på dessa och upp till Trollkungen att acceptera dem. Beskrivningarna av platserna är bra och tydliga, men är ganska kortfattade så en hel del lämnas till Trollkungens fantasi. De spelledarpersoner som förekommer beskrivs i de flesta fallen bara med en mening som beskriver ett intressant särdrag som "är klädd i en gul regnrock".

De flesta platserna verkar intressanta och lagom kluriga. Ibland dyker det upp udda och kreativa regellösningar. En favorit är ett torn som rollpersonerna kan vilja klättra upp på. För att avgöra hur svårt det är ska Trollkungen slå tre tärningar och placera dem ovanpå varandra. Tornet består av tre sektioner med ytor som är olika svåra att klättra uppför, och siffran som visas utåt på tärningstornet är svårighetsgraden.

Spelet fortsätter att kännas mysigt, och väldigt spelbart.

 

[Gurgeh]

Sådär. Jag lät bli att skriva något separat om de övriga delarna av äventyret, eftersom de är väldigt lika den första i uppbyggnad och innehåll. Labyrinten består av fem delar, som vart och ett innehåller ca 20 platser.

Stone Walls - En labyrint av höga stenmurar.
Hedge Maze - En labyrint av täta buskväggar.
Land of Yore - Inte en labyrint, utan ett öppet land som rollpersonerna reser genom.
Goblin City - Trollens stad, som naturligtvis består av hus, som formar en labyrint.
The Castle - Trollkungens slott, som till skillnad från de tidigare delarna har rum som har en fast relation till varandra, och en karta som visar detta.

Varje plats innehåller hinder rollpersonerna måste ta sig förbi, problem de ska lösa, en tävling de kan delta i eller någon person eller ett föremål som kan hjälpa dem. Om man spelar igenom hela äventyret har rollpersonerna antagligen besökt ungefär en tredjedel av platserna, så det borde gå bra att spela det igen utan att riskera alldeles för mycket upprepning. Många av platserna har dessutom ett slumpmoment som gör att de kan vara lite annorlunda nästa gång.

Det här är ett bra spel. Reglerna är väldigt enkla, men äventyret är intressant. Det känns mycket som ett OSR-äventyr, förutom att dödligheten är noll. Det enda hotet mot rollpersonerna är att de man misslyckas med att återfå det de söker om de tar för lång tid på sig att komma in till Trollkungens slott. Jag tror tyvärr att det kan bli lite snöpliga slut när rollpersonerna måste ägna en timme åt någon aktivitet för att kunna ta sig vidare, och det innebär att tiden tar slut för dem.

Det är rätt kul att läsa boken också, framför allt beskrivningen av trollen rollpersonerna kan möta. På varje sådan plats finns en lista med sex korta beskrivningar och spelledaren förväntas slå för att se vilka trollen är. Här är några exempel:

Has a red-plumed helm. The plume is actually his hair.
Armor is made of kitchenware. He hopes no one notices.
Is actually two goblins. One controls the legs, the other the torso.
Armor has been painted bright red. The paint is still wet.
Has a bugle he cannot play. This doesn't stop him.
Has bad hearing and will misunderstand almost every sentence.

 

[Skarpskytten]

@Gurgeh Jag hade missat den här recensionen! Blir nyfiken på det här spelet. Två frågor. 1) hur många spelare är det tänkt för? 2) tror du att det skulle funka att spela med barn (låt oss säga 7-10 år)?

 

[Gurgeh]

@Gurgeh Jag hade missat den här recensionen! Blir nyfiken på det här spelet. Två frågor. 1) hur många spelare är det tänkt för? 2) tror du att det skulle funka att spela med barn (låt oss säga 7-10 år)?

1) Det vanliga antalet. De rekommenderar en spelledare och fyra spelare, men det går bra med fler eller färre.
2) Ja, det tror jag.

 

[.Per.]

Varför dör ingen? Är det på riktigt det som spelkonstruktörer tar med sig från när de själva växte upp med D&D, DoD osv att allt var kul förutom faran för döden?

 

[Gurgeh]

Varför dör ingen? Är det på riktigt det som spelkonstruktörer tar med sig från när de själva växte upp med D&D, DoD osv att allt var kul förutom faran för döden?

Det står inte uttryckligen att ingen dör, det finns bara ingen regel som säger att någon dör. Jag antar att spelskaparna tyckte att risken att misslyckas med uppdraget är tillräckligt, och att spelet bygger på en förlaga där det inte är så att folk dör till höger och vänster.

 

[.Per.]

Så frågar sig alla vuxna varför alla 10-åringar spelar AD&D.

 

[erikt]

Så frågar sig alla vuxna varför alla 10-åringar spelar AD&D.

Nej, det frågar de sig inte.
För det första för att majoriteten av 10-åringar inte spelar rollspel överhuvudtaget.
För det andra för att av de 10-åringar som spelar rollspel är det nog inte många som spelar en spelversion som lades ner för 20 år sedan - långt innan de föddes.

 

[.Per.]

Det var ett grognard-skämt.

 

[krank]

Är det på riktigt det som spelkonstruktörer tar med sig från när de själva växte upp med D&D, DoD osv att allt var kul förutom faran för döden?

Well, det är definitivt en grej jag tänker på ibland. Att jag egentligen inte tycker att det är roligt att dö, eller ens kunna dö, i rollspel. Det tillför inte så mycket för mig, utom att jag får svårare att investera något i spelet och rollpersonen ju dödligare spelet är.

Det finns enormt mycket intressantare sätt att misslyckas på än att dö för att spelledaren hade tur när hen rullade plast.

 

[.Per.]

Ja det är sant, förlora ett öga eller arm är kul med. Överlag lever rollpersoner för lätta liv. Bara lyssna på alla AP-podar om inte annat.

Edit: fast det är sant, hellre att spelet är öppet med att ingen kommer att dö än ännu en trad-sl som sitter och fudge:ar bakom en skärm för att skapa en spännande film.

Även, sorry för tråd-kap @Gurgeh

 

[Gurgeh]

MODERERING

@.Per. Om du tycker att det behövs en diskussion om huruvida det är kul att spela rollspel utan att döden är ett hot får du gärna skapa en tråd om det istället för att gå OT i den här.

Tack på förhand!

 

[Sömniga Isaac]

Det finns enormt mycket intressantare sätt att misslyckas på än att dö för att spelledaren hade tur när hen rullade plast.

Det här är nog det klokaste jag läst. Den delen jag fann och finner minst intressant i rollspel är döden. Andra sätt att misslyckas på tillför mer spänning till spelbordet. Jag ser hellre en eskalerande konflikt eller ett nytt dilemma eller ett högt pris när ett misslyckande sker i rollspel. Samtliga ger mig som spelare och spelledare mycket mer nöje vid spelbordet.

Exemplet med att om tiden går ut så misslyckas gruppen är en väldigt spännande slutpunkt enligt mig. Det leder till att berättelsen rundas av på ett sätt som kan vara väldigt givande och intressant. Hur hanterar rollpersonerna situationen och vad blir upplösningen efter ett sådant misslyckande? Känns som jag måste kika närmare på Labyrinth för att kika på strukturen, för den verkar intressant och givande utifrån hur jag uppskattar att spela rollspel.

 

[Gurgeh]

Hur hanterar rollpersonerna situationen och vad blir upplösningen efter ett sådant misslyckande? Känns som jag måste kika närmare på Labyrinth för att kika på strukturen, för den verkar intressant och givande utifrån hur jag uppskattar att spela rollspel.

Om rollpersonerna misslyckas med att ta sig till slottet och konfrontera Trollkungen på 13 timmar blir de vilse i labyrinten. De förlorar minnet om varför de över huvud taget är där. Det står att man kan låta dem dyka upp som spelledarpersoner nästa gång man spelar.