Om vi är inne på filmer/böcker kontra rollspel vad gäller rälsning skulle jag säga att en bra måttstock när film/böcker känns rälsade är när saker sker som karaktärerna inte har kontroll över, på ett sätt som kan kännas konstlat. Att Frodo blir huggen av en Nazgûl eller till och med att Gollum är den som förstör ringen är sådant vi ändå kan jämföra med beslut och handlingar karaktärerna tar under filmen/bokens gång.
Men när det ska kännas rälsat är när saker sker på ett sätt som karaktärer saknar kontroll över, eller som till och med går emot vad de gjort, på ett sätt som ibland kan kännas som att det bryter handlingen. Ett exempel för mig var slutet i Jack Nicholson-filmen Löftet:
Jack Nicholson har ägnat sig åt att lösa ett cold case och de har troligtvis hittat mördaren efter all tid och gör en operation för att fånga mördaren… Som dör i en bilolycka på vägen dit och ingen tror på Jacks karaktär.
För när vi klagar på räls är det att spelarnas tas bort möjligheten att påverka narrativt och leds in i handlingen och beslut, oavsett de beslut spelarna själva tar.
Detta kan dock göras väldigt bra om det är medvetet och synligt att det sker. Därför syns det mycket i skräck, där en av de tydligaste exemplen är In the Mouth of Madness, där verkligheten helt enkelt skrivs om för att passa Sutter Cane och The Old Ones. Det är något jag själv har använt en hel del, där framförallt Den gula filmen har många drag av det, men där är det medvetet och något som spelarna också märker spelas på.