Rymdhamster
ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Book 2, Chapter 3 - The Ring goes South
I vilken våra hjältar springer runt i snön.
Inte mitt favoritkapitel hitills, men innehöll definitivt väldigt mycket intressanta grejer, det mesta kring karaktärerna.
Angående mina funderingar kring Boromir i förra kapitlet så finner jag det mycket humoristiskt att han i det här kapitlet bokstavligt talat "toots his own horn". Men jag har grunnat vidare på det där och tror nu att jag lägger in allt för mycket moderna tolkningar i min läsning av Boromir. Jag tror inte han nödvändigtvis är en gliring mot USA, utan snarare en gliring mot Officierare. England har ju en lång historia av fisförnäma galningar till officerare som viftar med käppen och vägrar ducka. Som tycker att krig skall utkämpas så som de utkämpats de senaste fyrahundra åren oavsett vilka teknologiska framsteg som har gjorts. Jämfört då med Aragorn som mer verkar ha tempererats av sin tid i skyttegravarna och inser att nya tider kräver nya taktiker.
Men jag är glad att Boromir också får visa sig vara både smart och driftig (på ett bra sätt) i det här kapitlet. Han insisterar på att de ska ta med sig ved från låglandet, i fall de hamnar i valet mellan att frysa ihjäl i hemlighet eller avslöja sig själva och överleva, baserat på hans tidigare erfarenheter. Han är ju också den som tar initativet och leder räddningen av hoberna efter att allt gått åt skogen. Jag är nu betyldigt mer förtjust i honom än jag var efter förra kapitlet.
Vi får även se Gandalf använda magi! Ett sällsynt nöje tycks det mig. Och vi får även reda på att hans magi har klara begränsningar! Sen ser vi att alver faktiskt är lite speciella när Legolas springer runt ovanpå snön, och vi får veta att Gimli är väldigt kunnig i vart fall om geografi, och kan både de dvärgiska namnen OCH de alviska namnen på bergstopparna.
Vilekt är intressant. Vi får inte se några tecken på fientlighet mellan Gimli och legolas här. Det enda "konflikt" vi ser mellan alv och dvärg är när Gimli munhugs lite med Elrond angående värdet av ett löfte när Elrond poängterar att alla som följer frodo gör så av egen vilja och är fria att avvika när de vill, medan Gimli tycker att alla borde svära en ed på att följa företaget till slutet. Jag vet inte om det här är för att Elrond vet vad som kommer hända (har något svagt minne av att han kan se in i framtiden) eller om det bara tyder på en djup skillnad i filosofi och personlig läggning mellan alver och dvärgar. Men den faktiska fientligheten verkar än så länge vara ett personligt agg mellan dvärgarna från Bilbo, och kungen i mörkmården.
En annan sak jag slås av är hur mycket "downtime" det är. De sitter i Vattnadal och väntar på rapporter i två månader. Två månader för att hitta ett par döda hästar och en trasig mantel. Det gör mig konfunderad. Även om jag förstår att de vill ha information innan de ger sig av känns det som att de ger fienden väldigt mycket tid att omgruppera. Å andra sidan verkar världen och avstånden stora, så det kanske bara är min moderna tolkning utifrån en vana att information kan resa runt världen så snabbt som någon kan få upp sin telefon.
Faktum är att det är något jag borde fundera mer över när jag spelleder fantasy. Information torde inte röra sig snabbare än någon kan resa, och även då kommer de ta ytterligare mycket tid att få någon faktisk bekräftelse på att det man hör kan vara sant.
Men min favoritgrej i det här kapitlet? Att berget själv är ondskefullt. Vi har ju redan sett det i form av gamla skogen, och det är lite tvetydigt om det verkligen är berget, eller om det är Saurons/Sauromans inflytande som gör det. Men i mitt huvud är har nu berget helt klart en egen vilja. Och det här är nog något jag vill införa mer i mina fatansykampanjen, att låta själva platserna ha en egen disposition som sedan påverkar vad som händer där.
Jag vet inte varför det här slår mig som revolutionerande just nu, jag är väl bekant med konceptet genius loci, men jag antar att Tolkien kanske helt enkelt har ett värde som inspiratör.
I vilken våra hjältar springer runt i snön.
Inte mitt favoritkapitel hitills, men innehöll definitivt väldigt mycket intressanta grejer, det mesta kring karaktärerna.
Angående mina funderingar kring Boromir i förra kapitlet så finner jag det mycket humoristiskt att han i det här kapitlet bokstavligt talat "toots his own horn". Men jag har grunnat vidare på det där och tror nu att jag lägger in allt för mycket moderna tolkningar i min läsning av Boromir. Jag tror inte han nödvändigtvis är en gliring mot USA, utan snarare en gliring mot Officierare. England har ju en lång historia av fisförnäma galningar till officerare som viftar med käppen och vägrar ducka. Som tycker att krig skall utkämpas så som de utkämpats de senaste fyrahundra åren oavsett vilka teknologiska framsteg som har gjorts. Jämfört då med Aragorn som mer verkar ha tempererats av sin tid i skyttegravarna och inser att nya tider kräver nya taktiker.
Men jag är glad att Boromir också får visa sig vara både smart och driftig (på ett bra sätt) i det här kapitlet. Han insisterar på att de ska ta med sig ved från låglandet, i fall de hamnar i valet mellan att frysa ihjäl i hemlighet eller avslöja sig själva och överleva, baserat på hans tidigare erfarenheter. Han är ju också den som tar initativet och leder räddningen av hoberna efter att allt gått åt skogen. Jag är nu betyldigt mer förtjust i honom än jag var efter förra kapitlet.
Vi får även se Gandalf använda magi! Ett sällsynt nöje tycks det mig. Och vi får även reda på att hans magi har klara begränsningar! Sen ser vi att alver faktiskt är lite speciella när Legolas springer runt ovanpå snön, och vi får veta att Gimli är väldigt kunnig i vart fall om geografi, och kan både de dvärgiska namnen OCH de alviska namnen på bergstopparna.
Vilekt är intressant. Vi får inte se några tecken på fientlighet mellan Gimli och legolas här. Det enda "konflikt" vi ser mellan alv och dvärg är när Gimli munhugs lite med Elrond angående värdet av ett löfte när Elrond poängterar att alla som följer frodo gör så av egen vilja och är fria att avvika när de vill, medan Gimli tycker att alla borde svära en ed på att följa företaget till slutet. Jag vet inte om det här är för att Elrond vet vad som kommer hända (har något svagt minne av att han kan se in i framtiden) eller om det bara tyder på en djup skillnad i filosofi och personlig läggning mellan alver och dvärgar. Men den faktiska fientligheten verkar än så länge vara ett personligt agg mellan dvärgarna från Bilbo, och kungen i mörkmården.
En annan sak jag slås av är hur mycket "downtime" det är. De sitter i Vattnadal och väntar på rapporter i två månader. Två månader för att hitta ett par döda hästar och en trasig mantel. Det gör mig konfunderad. Även om jag förstår att de vill ha information innan de ger sig av känns det som att de ger fienden väldigt mycket tid att omgruppera. Å andra sidan verkar världen och avstånden stora, så det kanske bara är min moderna tolkning utifrån en vana att information kan resa runt världen så snabbt som någon kan få upp sin telefon.
Faktum är att det är något jag borde fundera mer över när jag spelleder fantasy. Information torde inte röra sig snabbare än någon kan resa, och även då kommer de ta ytterligare mycket tid att få någon faktisk bekräftelse på att det man hör kan vara sant.
Men min favoritgrej i det här kapitlet? Att berget själv är ondskefullt. Vi har ju redan sett det i form av gamla skogen, och det är lite tvetydigt om det verkligen är berget, eller om det är Saurons/Sauromans inflytande som gör det. Men i mitt huvud är har nu berget helt klart en egen vilja. Och det här är nog något jag vill införa mer i mina fatansykampanjen, att låta själva platserna ha en egen disposition som sedan påverkar vad som händer där.
Jag vet inte varför det här slår mig som revolutionerande just nu, jag är väl bekant med konceptet genius loci, men jag antar att Tolkien kanske helt enkelt har ett värde som inspiratör.