Berätta om den gången du spelade en lärd man och det var fantastiskt

[kaptendral]

Ni vet yrket lärd man i gamla DoD? Till min stora skam har jag aldrig spelat en och vad värre är har jag aldrig ens spelat när någon annan spelat en. Det var liksom inte tillräckligt häftigt. Nu tycker jag det låter jättekul. Eventuellt för att jag mer och mer kan identifiera mig med en lärd man såhär på ålderns höst. Men nu spelar jag ju inte DoD längre. Hur som helst, jag är nyfiken på dom gånger ni andra spelat en lärd man och det var riktigt bra! Berätta!

Obs! Det behöver inte vara DoD heller, bara det är en RP som inte kan slåss för fem öre. CoC kan få räknas fast det egentligen är lite fusk eftersom hela poängen med spelet är att spela akademiker (som blir galna och/eller dör). Det behöver inte heller vara en man såklart.

 

[God45]

Jag spelade en helare i 4ed som inte kunde skada någon. Det var great. Jag och trollkarlen förnekade halfling paladinen som gjorde allt jobbet att få någon cred för att upptäcka något för: ”Har du ens en bachelor degree? Nej? Då får man inte döpa grejer!”. Jag vägrade också hjälpa folk som blev ätna av zombier för att: ”De odöda är livsformer i min filosofi faktiskt! Sluta gnäll!”.

 

[Genesis]

Obs! Det behöver inte vara DoD heller, bara det är en RP som inte kan slåss för fem öre. CoC kan få räknas fast det egentligen är lite fusk eftersom hela poängen med spelet är att spela akademiker (som blir galna och/eller dör). Det behöver inte heller vara en man såklart.

Jag tror att en majoritet av mina rollpersoner inte kan slåss för fem öre, men jag antar att det inte räknas att spela en alkoholiserad småbarsförälder med självbildsproblem eller hennes kompis som festar lite för mycket och ser livet springa förbi? Ingen av dem kunde slåss för fem öre, är jag övertygad om. Men de var väl inte akademiker, heller.

Men för att det ska räknas gissar jag att det behöver vara ett spel där våld är en stor del av spelet, och där andra rollpersoner är duktiga på att ta livet av folk, men man själv spelar någon som inte är det? Istället för ett spel där man oroar sig över om man är en bra mor för sina barn. Igår deltog jag i ett speltest för ett lir som Edwards fnular på (tror inte att det kommer att publiceras) där man spelar dåliga människor på en dålig planet befolkad av dåliga infödingar och allt är skit, inklusive mänskligheten (helt klart ett God45-lir). Vi vill döda dem och de vill döda oss. Jag spelade forskaren, som beordrade att vi skulle göra en expedition när jag fick reda på att infödingarna lämnat efter sig en stor hög med bokstavlig skit. Så jag drog iväg med soldaterna på ett livsfarligt uppdrag för att jag skulle kunna fylla en stor burk med avföring som jag kunde analysera för min avhandling om infödingarnas matvanor. Det var ett kort speltest, bara, men det var ganska tillfredsställande att få vara lite högtravande och nedlåtande mot dem som skyddar mitt liv samtidigt som jag bokstavligt talat vadar i skit.

 

[Swedish Chef]

Jag spelade Maester lärling i "Song of Ice and Fire RPG" vilket funkade utmärkt. Jag hade ett illasinnat rykte om mig som giftmördare, men var trogen ätten. Jag lyckades byta ut medicinen som vår rivaliserande ätts främsta riddare skulle få innan Torneringen och gjorde honom magsjuk. Jag och en annan RP förgiftade även en häst, så att vår ätt skulle vinna jakten.

Men i det spelet har man ju en massa sociala konflikter vilka jag var bra på. Dessutom är det så i spelvärlden att Measters har god status vilket gjorde det till en trevlig roll.

 

[kaptendral]

Men för att det ska räknas gissar jag att det behöver vara ett spel där våld är en stor del av spelet, och där andra rollpersoner är duktiga på att ta livet av folk, men man själv spelar någon som inte är det? Istället för ett spel där man oroar sig över om man är en bra mor för sina barn.

Jag tänkte framförallt på det första, det erkänner jag. Men om folk har svinbra historier från spel av den andra typen så är det såklart fritt fram att dela!

Jag är själv lite sugen på att spela i en standardfantasyvärld där alla spelar folk som inte kan slåss. Kanske lite som Shoeless Peasant, fast man är flera. Och alla har skor.

 

[krank]

Jag är själv lite sugen på att spela i en standardfantasyvärld där alla spelar folk som inte kan slåss.

Typ som en helt vanlig Call of Cthulhu-kampanj, fast i standardfantasy?

Det bör kunna bli coolt och fullt spelbart.

Eller helt enkelt hilarious – plötsligt tänker jag att det är mindre CoC och mer som när trollkarlarna från Unseen University ska försöka göra grejer…

 

[zonk]

Aldrig gått all-in. Enda gången jag lirade lärd man i DoD såg jag till att ha sketahögt FV i dolk ändå. Sen kom förstås någon jätte-mård och halvt bet ihjäl honom ändå, och SL fick honom att tappa bort sin magiska banjo "i en storm", men sånt är livet.

 

[kaptendral]

Eller helt enkelt hilarious – plötsligt tänker jag att det är mindre CoC och mer som när trollkarlarna från Unseen University ska försöka göra grejer…

Ja det är ju nåt sånt jag ser framför mig att det lätt blir. Det vore häftigt om det gick att göra lite mer allvarligt men har en känsla av att det skulle spåra rätt snabbt.

 

[Bifur]

Aldrig hänt, även om jag ganska ofta spelar akademiskt lagda typer. Däremot har jag skrivit en hel kampanj som bara handlar om akademisk utforskning...

 

[Franz]

Jag tror att jag aldrig spelat en lärd man i DoD. Kruxet var nog för oss att kunskapsfärdigheterna var så otroligt specifika att man nästan aldrig fick nytta av dem, även om man hade en hel uppsättning. Men syrran spelade en rätt rolig lärd en gång; En excentrisk och glömsk botanisera som satt på knä och beundrade en ovanlig blomsort medan de andra i gruppen blickade upp mot fiendens mörka borg.

 

[Conan]

Har spelat en lärd man i Eon nyligen. Det är inget jag rekommenderar. Att låta SLPs och hyresvärd ta hand om striderna är både tråkigt och förnedrande

 

[kaptendral]

Har spelat en lärd man i Eon nyligen. Det är inget jag rekommenderar. Att låta SLPs och hyresvärd ta hand om striderna är både tråkigt och förnedrande

Jag kan tänka mig. Jag misstänker att en förutsättning för att det ska vara kul är att berättelsen inte fokuserar så mycket på strider. Tror att det är delvis därför jag aldrig spelade lärd i DoD.

 

[Dr_Dängrot]

Försöker tänka tillbaka om jag spelat som lärd man i en fantasysetting . I CoC så har man ju spelat olika typer av akademiker allt ifrån proffesor till arkeolog till antikvarie osv men i DoD eller likande nä inte vad jag minns.

Då man var ung fokuserade 90% av ett äventyr kring strid och då den lärde mannen sög i strid fanns det nån sorts konsensus om att man inte spelade lärd man för hen var värdelös

 

[Bolongo]

På GothCon online i våras spelade jag en pacifistisk lärd i Vindsjäl. Det gick bra eftersom de flesta problem gick att lösa utan våld.

 

[Skarpskytten]

Alltså, sjukt störigt när man tappar sin magiska banjo.

Jag har samma tankar som @Dr_Dängrot . I CoC har jag säkert spelat någon akademiskt typ. även om jag inte kommer ihåg någon specifik rollfigur. När vi körde DoD var det aldrig någon som tog lärd man, för äventyren handlade om våld - den lärde var meningslös. Allt i DoD handlade om ha en så fet rustning och så hög vapenfärdighet som bara gick.

Jag är en rätt inbunden, fridsam och - just det - lärd person, vilket möjligen förklarar att jag mest spelar pratsamma, våldsamma och handlingskraftiga rollpersoner? Men jag har alltid gillat tanken på en "lärd person" som äventyrare, i DoD gjorde de bara yrket för dåligt, måste ha stridsfärdigheter som Äventyrsspels äventyr såg ut.

Det spel som jag spelat där jag tror att "lärd" hade funkat bäst är Svavelvinter.

 

[kaptendral]

Men jag har alltid gillat tanken på en "lärd person" som äventyrare, i DoD gjorde de bara yrket för dåligt, måste ha stridsfärdigheter som Äventyrsspels äventyr såg ut.

Ja, sån är min erfarenhet också. Men jag funderar på om det inte berodde lite på att det inte fanns nån USP med att spela lärd man i DoD också? Det fanns, vad jag kan minnas, inga regler som gjorde det värt att ha tex botanik eller heraldik så om man inte hade en SL som tyckte sånt var awesome (ingen 12-åring någonsin) fanns det ingen som helst fördel med det heller, bara nackdelar.

 

[Skarpskytten]

Ja, sån är min erfarenhet också. Men jag funderar på om det inte berodde lite på att det inte fanns nån USP med att spela lärd man i DoD också? Det fanns, vad jag kan minnas, inga regler som gjorde det värt att ha tex botanik eller heraldik så om man inte hade en SL som tyckte sånt var awesome (ingen 12-åring någonsin) fanns det ingen som helst fördel med det heller, bara nackdelar.

Jag är övertygad om att man kan göra bra äventyr till DoD där lärd får rocka. En bekant till mig gjorde ett SDD-äventyr där alla var nunnor, t ex. Äventysspel gav oss dock något helt annat, och där var lärd bara en belastning.

Om de istället för att tänka handfallen bokmal tänkt Francois Villon hade vi fått ett yrke värt att spela.

 

[Leon]

Äventyret Svavelvinter och den Femte Konfluxen utmärkte sig ju bland annat genom att de lade extra fokus på lärdomsfärdigheter.

Före sin tid, men problemet med ledtrådar kvarstår - om de behövs för att föra äventyret framåt så har SL att välja mellan att se till att en RP har den lämpliga färdigheten eller fudgea.

 

[Skarpskytten]

Äventyret Svavelvinter och den Femte Konfluxen utmärkte sig ju bland annat genom att de lade extra fokus på lärdomsfärdigheter.

Före sin tid, men problemet med ledtrådar kvarstår - om de behövs för att föra äventyret framåt så har SL att välja mellan att se till att en RP har den lämpliga färdigheten eller fudgea.

Sen är det ju så att man kommer till Järntornet, och folk börjar kasta Dödshand och på demoner på gruppen. Och du bara, "jag klarade Zoologi" , min rollfigur säger "Varelsen som håller på att äta upp mig just nu kommer från annan värld, använd tiden jag köper er genom att offra mitt liv väl, ty i striden kan jag ju ändå inte bidra".

 

[Svarte Faraonen]

I en kampanj som innefattar fysiskt riskabla situationer -- inte nödvändigtvis strid, men vilken sorts strapatser som helst -- känns det som om det förr eller senare blir rimligt att även en akademiker lär sig att hantera dem på något sätt. Jag är tämligen akademiskt lagd och inte överdrivet glad i att slåss, men hade jag kuskat runt som äventyrare hade jag antagligen åtminstone lärt mig att gömma mig undan faror och ta hand om mig själv i vildmarken. Att göra samtliga lärda till fackidioter som inte förmår hantera något utanför utbildningen är att göra dem sämre än de behöver vara.