Jag tror det bara landar i "vanligt jävla rollspel" egentligen. Och den aspekten av rollspel
är ganska godtycklig. Vad vi pratar om, varför vi pratar om det. Men för mig är det också vad som driver den kollektiva hallucinationen. Det sociala kontraktet. Att vi alla går med på att, shit, det där var nära ögat! Helvete om du blivit upptäckt med den där jättestiletten i rockärmen. Vi tar det lite lugnare nu... Hade någon då gått in och sagt (som Edwards gör retoriskt), "kan vi inte skita i det här och bara rulla tärningsslagen på metanivå istället?" Så hade jag tyckt den spelaren var en rövhatt och det hade förstört
min upplevelse av det som nu plötsligt sägs vara godtyckligt.
Ett sätt att se det är att utrymmet lämnats öppet för att ni skall kunna göra precis vad ni vill och sedan generera
resultaten (eller ibland förutsättningarna) mekaniskt. Som många rollspel gör, och som också är varför det är en skitsvår hobby att förklara för utomstående. (Eller har varit det, innan Twitch etc.)
Det Edwardska sättet att se det (i den här specifika konversationen) är att det saknas mekanismer för att göra valen och handlingarna betydelsefulla och att ingenting egentligen tvingar någon att bry sig. För mig tycks det vara en mer cynisk utgångspunkt, men går som sagt perfekt i hand med System Does Matter-tänket.
Så för att förtydliga och sluta använda retoriska överdrifter: jag förstår vad Edwards trycker på, och jag förstår varför. Men för min egna del är det godtyckliga ofta en
styrka och inte en svaghet. Men det är en ren smaksak.
Egentligen blir det inte helt olikt diskussionen bland brädspelare. Eurogames vs ameritrash.