Så kan det säkert vara för en del.Ibland oroas jag av att rollspelsteori kan vara som att bli finsmakare på vin - man har inte roligare, utan blir bara bättre på att hitta fel som man annars inte brytt sig om…
För egen del har rollspelsteori tvärtom bara gett mig mentala verktyg för att sätta fingret på de saker jag inte tyckte om, och för att öka andelen sånt-jag-tycker-om.
Just nu är jag lite utbränd, men jag har definitivt haft alltmer roligt som rollspelare ju längre jag spelat. Den där första perioden var… well. Alldeles för krångliga regelsystem, medspelare som var alldeles för fokuserade på strid och mekanik, och spel som var halvdant designade och därmed hela tiden gav oss resultat som avbröt eller störde spelupplevelsen. Jag har verkligen noll nostalgi inför den första tidens rollspelande för min del.
(Sedan är jag rent generellt skeptisk till att prata om att "vara bra på rollspelande", eftersom vad "rollspelande" är uppenbart skiljer sig mellan olika personer, och likaså vad man menar att det innebär att vara "bra" på det.)