Läskigaste äventyret och varför?

[Franz]

Håller som ett litet hobbyprojekt på att skriva ihop ett icke officiellt äventyr till Kutulu. Jag har ju bara skrivit ett renodlat skräckäventyr tidigare, Leda till Barkhäxan, och har inte spelat så jättemycket i genren, förutom splatterfester till Kult som tonåring. Jag är därför lite nyfiken på vad som egentligen förväntas av ett skräckäventyr?

Vilket är det läskigaste äventyret ni spelat/spellett? Varför var just detta äventyr så läskigt?

Finns det några särskilda inslag ni vill ha i ett skräckäventyr och finns det saker ni absolut tycker inte borde finnas?

 

[entomophobiac]

Vilket är det läskigaste äventyret ni spelat/spellett? Varför var just detta äventyr så läskigt?

Minns två.

Det ena var ett konventsscenario till Kult där vi spelade hemlösa på julafton. En sorts Scrooge-historia kanske. Jag minns det som särskilt otäckt just för att det var mänskligt. Vi stod där utanför borden som dignade av chokladpaket och lyx, men säkerhetsvakterna släppte inte ens in oss. Vi frös ständigt och hade blivit utslängda ur vårt härbärje. Det här är dock det enda jag minns - känslan av att vara där, men osynlig. Att finnas men att vara oönskad. Vad som faktiskt hände i scenariot minns jag inte alls. Så lärdomen kanske kan vara, en stark premiss?

Det andra var ett halvimproviserat Gemini-scenario där vi skulle träffa någon jeppe i en stuga mitt ute i ödemarken. Vi reste dit under en tid, skrockandes och skrävlandes, och var allmänt rätt kaxiga. Men att möta den här personen, som spelledaren spårade ur helt när han gestaltade, var genuint otäckt. Han var nämligen besatt, och totalt oberäknelig. Det ösregnade ute. Att sitta där, vi spelare och spelledaren som den här besatta tokstollen, var skitläskigt. Sådär "jag vill ta honom i kragen och ruska sans i honom"-läskigt på riktigt. Så därifrån kanske en lärdom kan vara, spela galenskap som något otäckt? Även att spela på förväntningar?

Renskrev lite tips kring skräckspel för något år sedan. Vet inte hur användbart det är, eftersom det mest bottnar i andra traditioner och medier, men kanske finns något där!

Det första av mina exempel är exempelvis rätt tydlig alienation, medan det andra är både isolation och galenskap.

 

[God45]

Watchers in the sky till Trail of Cthulhu finner jag krypande obehagligt. För det finns ingen förklaring. Det är bara sjukt obehagliga saker som händer och sedan… Slut. Det finn inget så obehagligt som döden av mening och det finns ingen död av mening lika effektiv som döden av narrativ.

 

[entomophobiac]

Just att spela på förväntningar är något av det mest effektiva jag vet. Låt SLP:s prata upp någonting, eller prata ned någonting, och gör sedan precis motsatsen när rollpersonerna väl träffar på det.

De går ned i den skitläskiga jobbiga otrevliga sviniga när som helst ser vi ett lik-ruckelhuset, men där finns absolut ingenting. Sedan ligger det en avhuggen arm på deras hotellrum när de går hem besvikna!

Risken verkar dock vara att spelare kan känna sig lurade om de förväntar sig A men upplever sig få B. Så byt spelgrupp om du anar tendensen till såna spelare.

(Obs: inte allvarligt menat.)

 

[Äventyr]

Vi spelade ett hemsnickrat äventyr som fortsättning på Twin Peaks i mitten av nittiotalet. Vi tog inte rollerna av karaktärerna ur tv-serien, utan gjorde egna agenter som blev skickade till Twin Peaks. Äventyret tog vid något år efter tv-serien slutade och mycket vatten hade flutit under broarna. Det var ett äventyr som spände över 5-6 helger, vi spelade intensivt och länge varje möte. Spelledaren gjorde ett bra jobb och inlevelsen har total. Har aldrig uppnått samma kusliga upplevelse i rollspel igen efter det.

 

[Genesis]

Inte riktigt ett "äventyr", men om du letar inspiration kanske vårt skräck-avsnitt av Hantverksklubben kan vara intressant. Det blev riktigt läskig stämning där. Det som gjorde det läskigt var framförallt att vi alla jobbade för att det skulle vara det, såklart, och de tekniker vi använde för att få fram skräcken. För mig gjorde frånvaron av övernaturliga element en del, eftersom det gjorde det närmre. Istället för att det handlade om kosmiska fasor eller monster som vi alla vet inte existerar så handlade det om en snubbe som knäckts av livet och som agerade ut det genom att mörda sina vänner. En annan sak som hjälpte var att vi spelade ut rollpersonerna en bra stund innan det läskiga började, så att vi hann lära känna dem och få empati för dem. Och för mig personligen att vi inte bara leddes runt av en spelledare som tog bort vår agens, för sådant får mig alltid att koppla loss från spelet och distansera mig.

 

[Skarpskytten]

Jag tror att ToC äventyret The Dying of St Margerets har stor potential. Det har ett slag gaslighting-upplägg;

Spoiler

gruppen kommer till en avlägsen skola för att lösa ett problem men alla de träffar där agerar mycket märkligt på exakt samma sätt och uppträder som om att varken det eller problemet inte är ett problem vilket när vi spelade skapade en märklig känsla av maktlöshet; till det kommer att om man kör äventyret hardcore så går det inte att vinna; man kan inse vad det är som har hänt, men i samma stund man gör det inser man också att allt är meningslöst, Lovecraft style.

För att vara ett kommersiellt äventyr till ett tämligen traddigt rollspel tycker jag man kan få ut väldigt mycket skräck (eller i alla fall obehag) ur det.

 

[JohanL]

Jag tror att ToC äventyret The Dying of St Margerets har stor potential.

En bra sak med det är att det bygger upp en bra arc. Rollpersonerna börjar som nyfikna och intresserade, blir entusiastiska, och sedan… det är Purist Lovecraft, tror någon att det slutar väl?

 

[Skarpskytten]

En bra sak med det är att det bygger upp en bra arc. Rollpersonerna börjar som nyfikna och intresserade, blir entusiastiska, och sedan… det är Purist Lovecraft, tror någon att det slutar väl?

Hmm, jag har inte lett det men jag har spelat det, och det var just det där som vår SL fick till bra.

Spoiler

Krocken mellan vår ambition att Fixa Saker och den sakta gryende insikten att ingen annan bryr sig och att det inte finns någon lösning. Jag tror att nyckeln till att få äventyret att funka är just att skapa den stämningen i gruppen och sedan genomföra Operation Gaslight.

 

[Kaspar von Velten]

De dödas röster…

 

[Franz]

Så många awesome tips och tankar, stort tack!!! Äventyret jag skriver på kommer handla mycket om rollpersonernas relationer och självinsikt, samt konsekvenser av hemska handlingar man gjort och att ta ansvar för dessa. Hoppas att det kommer gå att göras något läskigt av det

 

[Rangertheman]

Gråtmyrsbarn till Barkhäxan. Det är alltid otäckt med barn i skräckfilmer och -äventyr, och de här barnen är extra creepy.

 

[Skarpskytten]

Jag vet inte om det är det läskigaste, men mitt livs största CoC-upplevelse (fast egentligen är det friform) var detta Gothcon-äventyr: https://alexandria.dk/en/data?scenarie=8020. Men det är bokstavligt talat rälsat och upplevelsen var möjligen mer SLs förtjänst än äventyret.