Jag var på g att sparka igång en tråd för ett tag sen om det intressanta med djupa settings, och vilken skevhet det finns i "hur" vi uppskattar dem vilket tyvärr sällan stryks under så mycket. Men slänger in tankarna här istället för de passar rätt bra in. Glorantha och Runequest är ett fantastiskt exempel på vad jag menar. För mig, är exempelvis Runequest magiskt på grund av en skevhet i stämning, det är ankor, det är stridsregler som är fruktansvärt brutala, det är strävan efter att tas upp i runkulter och hur dessa kulter beskrivs rent strukturellt/vilka rubriker som nyttjas, det är mer ett ramverk för att gå in och kunna skapa och upptäcka det egna Glorantha genom hur exempelvis RQ2, Cults of Prax + Cults of Terror förmedlar detta, jag bryr mig inte jättemycket om detaljerna kring något eller historiken, det är för mig rätt ointressanta saker och "culture gaming" är för mig i allra högsta grad typ något jag inte förstår mig på som eget mål med spelandet. Jag är ointresserad av att göra Glorantha "rätt" utifrån något annat än en känsla för just denna skevhet. Självklart kan världar skilja sig åt, självklart kan kulturer vara beskrivna så vi kan identifiera oss med dem eller försöka förstå dess logik och agera utifrån det, att världen får påverka hur/vad vi spelar, men det är ändå bara något som bär fram karaktären och för mig är karaktären och dennes resa allt. Men detta, att ha noll respekt för världar som detalj men full respekt för dem i sin känsla och sina ramverk de vill förmedla är vad jag går igång på med världar.
Det intressanta är att de två världar som haft som ett mantra att den egna spelvärlden kommer vara annorlunda än den beskrivna och bjudit in till att alla är delaktiga och skapar världen, också är de som blivit extremt detaljerad och på samma sätt nästan lite kvävande i sin omfattning. Finns ett roligt citat som jag inte vet om det är sant eller inte från Tekumels skapare om just Tekumel, där någon spelare frågade vad som fanns på en viss kontinent eller ö, och svaret var typ "jag vet inte, åk dit och upptäck det och kom sen tillbaka och berätta för oss!" Ett helt magiskt citat som visar på rollspels styrka och fantastiska kreativa skaparkraft tycker jag. Men parallellt med detta, den skevhet som skapas med detta öppna "åk dit och se" (inte vänta på när vi hunnit skriva något officiellt kring det) och den tyngd och auktoritet en setting som Tekumel har. Hur kan en våga åka dit och upptäcka något, om en också inte tar allt med en nypa salt och som hörsägen, att allt som står i settingböcker inte nödvändigtvis är sanning så mycket som det är rykten. Att våga "äga" världen en spelar i till den grad att stryka fakta från feta settingböcker och ändra dem efter eget tycke och smak, men ändå ha tillräckligt med respekt för den för att det fortfarande skall vara att mitt Glorantha kommer vara annorlunda än någon annans men att det ändock fortfarande är Glorantha. Var just den gränsen går är nog högst personligt, men jag tycker det finns en poäng med att tala om den och att sluta ha så stor respekt för spelvärldar som dessa gigantiska monoliter en måste omfamna helhjärtat eller inte alls.