Att beskriva en fantasivärld utan skolboksfakta

[entomophobiac]

Körde Järn på ett ganska culture gaming vis, det blev många uthopp där man diskuterade "hur gör eran klan angående x?" eller "varje midvinter så har ni en speciell högtid, kan ni beskriva den?"

Det här gör mig orimligt nyfiken på Järn....

 

[kaptendral]

Kan vara, men jag känner ofta en tillfredsställelse när jag spelar (eller läser) och ser att något följer logiskt ur redan etablerade saker än att uppfinnas on-the-spot för ett särskilt ändamål.

å andra sidan kan, och BÖR tycker jag, nåt man uppfinner on-the-spot också följa logiskt ur redan etablerade saker. annars är det bara slarvigt uppfunnet. jag tycker nog inte skillnaden är speciellt stor i spel, förutom att jag tycker det är roligare både som SL och spelare att vara med och världsbygga än att bara plugga in nåt som nån annan hittat på. jämför @Genesis poäng om att skriva vs läsa en deckare.

 

[Christoffer]

Jag var på g att sparka igång en tråd för ett tag sen om det intressanta med djupa settings, och vilken skevhet det finns i "hur" vi uppskattar dem vilket tyvärr sällan stryks under så mycket. Men slänger in tankarna här istället för de passar rätt bra in. Glorantha och Runequest är ett fantastiskt exempel på vad jag menar. För mig, är exempelvis Runequest magiskt på grund av en skevhet i stämning, det är ankor, det är stridsregler som är fruktansvärt brutala, det är strävan efter att tas upp i runkulter och hur dessa kulter beskrivs rent strukturellt/vilka rubriker som nyttjas, det är mer ett ramverk för att gå in och kunna skapa och upptäcka det egna Glorantha genom hur exempelvis RQ2, Cults of Prax + Cults of Terror förmedlar detta, jag bryr mig inte jättemycket om detaljerna kring något eller historiken, det är för mig rätt ointressanta saker och "culture gaming" är för mig i allra högsta grad typ något jag inte förstår mig på som eget mål med spelandet. Jag är ointresserad av att göra Glorantha "rätt" utifrån något annat än en känsla för just denna skevhet. Självklart kan världar skilja sig åt, självklart kan kulturer vara beskrivna så vi kan identifiera oss med dem eller försöka förstå dess logik och agera utifrån det, att världen får påverka hur/vad vi spelar, men det är ändå bara något som bär fram karaktären och för mig är karaktären och dennes resa allt. Men detta, att ha noll respekt för världar som detalj men full respekt för dem i sin känsla och sina ramverk de vill förmedla är vad jag går igång på med världar.

Det intressanta är att de två världar som haft som ett mantra att den egna spelvärlden kommer vara annorlunda än den beskrivna och bjudit in till att alla är delaktiga och skapar världen, också är de som blivit extremt detaljerad och på samma sätt nästan lite kvävande i sin omfattning. Finns ett roligt citat som jag inte vet om det är sant eller inte från Tekumels skapare om just Tekumel, där någon spelare frågade vad som fanns på en viss kontinent eller ö, och svaret var typ "jag vet inte, åk dit och upptäck det och kom sen tillbaka och berätta för oss!" Ett helt magiskt citat som visar på rollspels styrka och fantastiska kreativa skaparkraft tycker jag. Men parallellt med detta, den skevhet som skapas med detta öppna "åk dit och se" (inte vänta på när vi hunnit skriva något officiellt kring det) och den tyngd och auktoritet en setting som Tekumel har. Hur kan en våga åka dit och upptäcka något, om en också inte tar allt med en nypa salt och som hörsägen, att allt som står i settingböcker inte nödvändigtvis är sanning så mycket som det är rykten. Att våga "äga" världen en spelar i till den grad att stryka fakta från feta settingböcker och ändra dem efter eget tycke och smak, men ändå ha tillräckligt med respekt för den för att det fortfarande skall vara att mitt Glorantha kommer vara annorlunda än någon annans men att det ändock fortfarande är Glorantha. Var just den gränsen går är nog högst personligt, men jag tycker det finns en poäng med att tala om den och att sluta ha så stor respekt för spelvärldar som dessa gigantiska monoliter en måste omfamna helhjärtat eller inte alls.

 

[entomophobiac]

jag tycker nog inte skillnaden är speciellt stor i spel

Det här tycker jag är det viktigaste av allt, personligen, för jag håller helt med. När vi sitter där runt vårt bord spelar det ingen roll om det Åke-Anna säger bottnar i tusen timmar hårdplugg eller en skitcool idé i stunden. Det blir lika mycket sanning ändå och det blir lika mycket inlevelse i stunden ändå. Därefter är det sant - improvisationen lika sann som det som kunde ha stått i såsbok #13.

Men det förutsätter ju att alla är bekväma med improvisation, att alla är beredda att ta ut svängarna, och så vidare.

 

[JohanL]

Jag kan ge ett extremexempel på skolboksfakta med något jag gjorde igår - genom att slå upp både historiska siffror för antikt och medeltida jordbruk och kombinera det det med siffror ur spelet, kontrollräknade jag på saker som skäppor korn per tunnland, utdelning på utsäde, odlingsareal, pris på korn i förhållande till kor, förväntad bruttoinkomst och litet annat för att se om ekonomin för jordbruk i RQ faktiskt stämde. Vilket det gjorde, som var trevligt. Kommer jag att utsätta mina spelare för kalkylen? Heck no, men det är trevligt att veta att det finns en solid grund för det hela.

Plus att nu har jag mycket bättre koll på vad det handlar om i Hârnmasteräventyret 100 Bushels of Rye.

 

[Illern]

Det här tycker jag är det viktigaste av allt, personligen, för jag håller helt med. När vi sitter där runt vårt bord spelar det ingen roll om det Åke-Anna säger bottnar i tusen timmar hårdplugg eller en skitcool idé i stunden. Det blir lika mycket sanning ändå och det blir lika mycket inlevelse i stunden ändå. Därefter är det sant - improvisationen lika sann som det som kunde ha stått i såsbok #13.

Men det förutsätter ju att alla är bekväma med improvisation, att alla är beredda att ta ut svängarna, och så vidare.

Jag håller med. Jag improviserar massor som spelledare men i alla fall jag behöver något att ta avstamp från och även lite begränsningar är för mig inspirerande. Därför vill jag ha världsinformation och lite kunskap om vår egna (historiska i mitt fall) verklighet. Det hjälper också till att få något som hänger ihop, delar som verkar kunna fungera tillsammans.

En gemensam grund blir också något som gör att alla spelar samma sak. Om spelledaren och en spelare utgår från stadsstater och någon kvasistat och att man offrar till och köpslår med gudomarna medan två spelare utgår från moderna kollektiva statsbildningar och att man ber till gudomarna så kan det bli lite gnissel och oväntade reaktioner.

 

[Illern]

faktiskt stämde.

Vilket också gör att man från samma källor kan ta inspiration för folkmängder, stadsstorlekar, truppstorlekar och det hänger ihop.

 

[entomophobiac]

Kommer jag att utsätta mina spelare för kalkylen? Heck no, men det är trevligt att veta att det finns en solid grund för det hela.

Det här tycker jag är den mest centrala delen av allt egentligen - "prep as play" i någon mån.

När jag skrev Fyra StuG och en Scho-Ka-Kola läste jag massor med böcker om östfronten, andra världskriget, etc., och tog flitigt med anteckningar kring sånt som rörde soldatupplevelsen. Det var typ 150+ sidor anteckningar i slutänden om jag inte minns fel.

ATT jag hade gjort detta gjorde att jag kunde kommunicera upplevelsen bättre, det tror jag absolut, men så var ju även målet här att försöka emulera något som funnits på riktigt och att vara åtminstone halvtrogen källmaterialet. Det var också ett scenario som skrevs över en period av flera månader för att spelas på konvent, så i praktiken var en stor del av nöjet (för mig) att göra dessa efterforskningar.

Men i spel blev det ju mycket personlig improvisation ändå. Skillnaden var att jag kunde svara på saker på ett sätt som kunde var mer troget förlagan. Min uppmaning i scenariot är ändå att spela på TV-serier, egna lumparminnen, etc., för det är mycket lättare att dra såna saker ur rockärmen än 150+ sidor anteckningar.

Och om det behövs en sådan förlaga, självklart spelar det roll att materialet finns så gruppen, en spelledare, eller vad som nu gäller kan ta del av det. Men runt spelbordet vill jag att vi spelar. Även om någon säger fel inventarieförkortning för stridsvagnen som fastnat i leran.

 

[JohanL]

Vilket också gör att man från samma källor kan ta inspiration för folkmängder, stadsstorlekar, truppstorlekar och det hänger ihop.

Ja, genom utgå från angiven befolkning och räkna hexar på kartan kunde jag komma fram till en rimlig befolkningstäthet för den oländiga terrängen (5 / km2), få fram urbaniseringsgrad (strax under 10%, vilket var mer än jag trott), komma fram till att man genom att kalla upp 20% av befolkningen kan sätta 5000 man i vapen som milis i självförsvar, och så vidare.

 

[terje]

Jag har genom åren blivig övertygad att även för culture gaming-syften är det viktigaste inte skolboksfakta, utan ett rollpersonsskapande som krokar in rollpersonen i världen. Eon IV, Burning Wheel och Neotech Edge är starka exempel på sådant rollpersonsskapande.

Travellers on a Red Road gör ett väldigt bra jobb med detta. Trots att utgångspunkterna för spelvärlden (sibiriska och nord-amerikanska kulturer) är långt från vad de flesta spelare torde vara bekanta med får man som spelare en väldigt gedigen grund för sin rollpersons bakgrund, utan att det för den skull känns överväldigande.

 

[olaberg]

Regelboken bör ha tell, don't show. Listor, kartor, tabeller, platsbeskrivningar.

Spelledaren omvandlar till show, don't tell.

Tycker jag.