Röstskådespelar ni som SL?

[bortom12e]

Jag har funderat lite på detta på sistone. Jag har någon slags automatisk tanke om att en SL alltid ska skådespela alla NPCs som talar. Frågan är om det alltid blir så bra?
Vissa karaktärer är ganska lätta att göra, medan vissa andra är väldigt svåra.
Ikväll finns det exempelvis en stor risk/chans att mina spelare träffar på en enorm demon. Det känns väldigt svårt att skapa känslan av att de pratar med ett så skrämmande väsen genom att själv skådespela det.
Samtidigt kan vissa karaktärer göra sig väldigt bra.

Själv lutar jag mot att bara skådespela vissa karaktärer. De andra karaktärerna, som inte låter sig skådespelas, kommer jag istället förklara vad de säger och hur de låter. Spelarna kan såklart fortfarande spela sina karaktärer oavsett.

Hur gör ni?

 

[Dr_Dängrot]

Bara mer prominenta slp får en egen röst och mannerismer. Ledaren för tjuvgillet får en egen röst och huvudmagikern på ordo Magica , borgmästaren osv men handelsbodsinnehavaren eller smeden får det inte .

 

[Magnus Seter]

Själv lutar jag mot att bara skådespela vissa karaktärer. De andra karaktärerna, som inte låter sig skådespelas, kommer jag istället förklara vad de säger och hur de låter. Spelarna kan såklart fortfarande spela sina karaktärer oavsett.

Jag försöker alltid lägga an en viss nivå av skådespeleri. Vissa SLP är mer nära min röst än andra (uteliggare, tiggare, fyllon, arga dvärgar) än andra (ljusa röster, t.ex. barn eller alver). Då försöker jag välja ord så att det passar, variera ordförrådet för att skapa känslan. Kanske lägga an vissa manér, tala avmätt om det är alver eller adel, prata snabbt eller långsamt, tveka om jag ljuger, såna tricks.

 

[luddwig]

Jag har samma ambitioner som @Magnus Seter. Resultatet blir dock högst varierande. Som jag nyligen skrev i en annan tråd här på forumet, jag är en dålig skådespelare men det hindrar mig inte från att försöka.

 

[krank]

Jag röstskådespelar en del, men jag försöker att inte använda bara rösten – dessutom tycker jag att det är mycket lättare att göra röster om jag också jobbar med kroppsspråk etc.

Jag skådespelar inte alltid; viktiga/centrala spelledarpersoner får oftare röst etc.

Här är lite text jag skrev om hur jag förbereder spelledarpersoner, vad jag funderar på innan. Där är en del "gestaltning". Mycket handlar om attityden och olika ticks etc.


Sen förställer jag mig sällan mycket. Ofta blir det lite ljusare, lite mörkare, lite snabbare/långsammare. Jag försöker hålla mig borta från talfel och dialekter; i det första fallet för att det lätt blir parodiskt och i det andra för att jag är dålig på det och inte kan upprätthålla det.

 

[Rymdhamster]

Well, det är väldigt sällan jag går "all in Matt Mercer", men jag brukar försöka göra smärre skillnader. Tog mycket inspirationf från den här videon som går igenom hur man kan skapa över 100 olika röster utan att egentligen förställa rösten på något sätt.

Ca 2:47 kommer han till de faktiska teknikerna. Jag har ju bara lyckats implementera en bråkdel av allt han pratar om, men det räcker ju med ett par tekniker för att i alla fall inte ha alla SLP:er i samma scen låta likadant =)

 

[RasmusL]

Ja, särskilt om det är många olika SLP. Det hjälper mig och förhoppningsvis spelarna att hålla koll på vem som är vem.

 

[guldfink]

Jag har samma inställning som @Magnus Seter och @luddwig. Jag jobbar en del med dialekter (skånska för ankor och värmländska för dvärgar till exempel), men är ganska dålig på dialekter så ibland pratar jag bara konstigt. Förutom att ge viktiga SLPs särdrag, försöker jag skådespela även statister för att ge en känsla för en plats. När RPna kom till Zaroflas på Paratorna i Trakorien, till exempel, träffade de en snubbe som pratade stockholmska och ville köpa vissa i sällskapet som slavar.

 

[Khan]

Ja.

Jag försöker jobba med dialekter för att särskilja folk, men också med några vanliga fraser och humör. Det blir ofta att det glider ihop - tex. pratar ofta göteborgarna om att allt är glatt och gôtt, och smålänningarna är lite mesiga. Ovanpå det lite kroppsspråk. Det funkar för det mesta, och är nyttigt för att enkelt kunna särskilja olika SLP, i alla fall som jag upplever det.

MEN! Jag drar aktivt ner på det här mer och mer ju seriösare scenariot är. Spelar jag skräck blir det mycket oftare SLP som inte kan glida in i stereotyper och då blir det inga dialekter. Eller åtminstone inga så allvarliga som till vardags.

 

[Swedish Chef]

Jag gör så gått jag kan, men är rätt usel som skådespelare. Försöker tänka igenom sätt att tala på mer än dialekter och röster. Vilken typ av ord de använder och om SLP:n pratar fort eller långsamt.

 

[Zire]

Inte egentligen, jag föreställer mig hur personen agerar och sedan brukar någon slags röst följa med, men på det stora hela kan jag inte påstå att jag röstskådespelar. Jag kanske spelar en gammal tant genom att sitta lite krumt, kisar med ögonen, rör mig annorlunda och väljer ord på ett annat sätt och då brukar det bli att man förställer rösten lite utan att man tänker på det också.

Jag försökte mer skapa röster förut, men mitt stora problem då var att jag ofta glömde bort vilken SLP som hade vilken röst, och jag hade svårt att komma på hur jag skulle anteckna det.

 

[Genesis]

(Jag litar på att ämnet inte gäller bara spel med SL utan alla spel där man förväntas agera som flera olika personer.)

Jag använder aldrig dialekter och nästan aldrig varierat tonläge (ljus/mörk). Däremot jobbar jag gärna med tonfall (glatt, seriöst), hastighet, ordval och liknande. Tycker att det fungerar bättre. Framförallt ordvalet är viktigt för mig. Utspelar sig historien i enkultur där jag kan komma undan med det älskar jag att jobba med du/ni-distinktion. I gammaldags spel jobbar jag gärna med pampigt språk. Att visa huruvida personen är skämtsam eller en tråkmåns är också bra.

 

[Rickard]

Jag försöker skapa 1-2 saker som står ut. Rösten är bara en av dessa.

 

[Bolongo]

Ja, så gott jag kan.

 

[terje]

Nej. Jag är askass på att härma dialekter och glömmer ofta bort hur en slp talade förra spelpasset. Så det blir helt enkelt bäst att bara leverera replikerna utan oavsiktlig komik och förvirring.

 

[wilper]

Den här tråden var på ett liknande ämne, kanske hittar du spännande läsning där.

Rollspela SLP:er

Jag har som SL helt tappat förmågan (eller lusten) att rollspela SLP:er. Jag har inga problem att rollspela åtminstone rudimentärt som spelare, men det är något med att hoppa runt inuti massor av karaktärer och försöka sätta mig in i dem, ge dem personligheter, som jag inte klarar längre. Så var...

www.rollspel.nu

 

[God45]

Fuck yes. Det ger alla andra licens att spela sina karaktärer fullt ut, ingen kan låta tramsigare än min goblinröst! Det är också som att läsa en saga för barn, de lever sig i mer om man gör rösterna!

 

[bortom12e]

Kul med många svar!

Jag gillar verkligen att spela vissa roller men inte andra. Och jag håller med spaningen om att mer seriösa äventyr inte alltid mår bra av röstskådespeleri (iaf inte mitt).

Var det inte Stephen King som sa något i denna stil om att skriva dialog, att det är bättre att bara skriva dialogen rakt upp och ned än att lägga till "väste han fram mellan sammanpressade läppar" och liknande. Kanske något sådant kan gälla i rollspel också?

 

[Gabrielle de Bourg]

Jag är ju gammal teatrare, så självklart blir det en del röstskådespel. Framförallt är det saker som ton, känsla och bemötande som jag lägger mest fokus på, för att få dem att sticka ut. Är de korta i tonen, eller pratar de mycket, till exempel?

Men röstläget anpassar jag självklart efter vad som behövs och vad jag orkar göra, ibland aktivt och ibland passivt. Men det är inte ovanligt att höra mig väsa eller trycka till med så mycket baryton jag kan, just för att öka och ge mer känsla. Kroppspråk spelar också in en hel del; jag gillar att ge karaktärer jag spelar något att göra under tiden, till exempel att äta eller röka, vilket också hjälper mycket för att hitta en karaktär för mig.

 

[Man Mountainman]

Litegrann. Jag har typ två röster förutom min vanliga:

- Gamlingen: Jag knarrar på rösten, pratar långsamt och låter förvirrad.
- Söderkisen: Något slags släpig arbetarklassstockholmska. Används oftast för fyllon, bovar och liknande.

Sen kan jag kanske modulera rösten lite, göra den hesare, djupare, mörkare, stramare, efter behov. Men det är subtila nyanser.