Kaliforniens mörka torn - Bret Easton Ellis möter Kuf (spelrapport fisktank)

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
940
Scen 60 - Vad som en gång var

Dag. I det gamla tornet utanför Lincolnsburg håller Danas assistenter upp exotiska fjädrar som doppas i eteriska oljor och doft efter doft sköljer över det Japan-inspirerade middagssetet med dess låga futoner och rykande fat med te och Dana är klädd i en löst sittande mörkblå kaftan och håller upp en nyckel och betraktar den tankfullt som om hon är osäker på vad den låser upp och utanför kretsar vilda fåglar runt tornet och skriker i ilska mot inkräktarna.

Cheryl har sin vita Diorklänning med blomstermotiv och är barfota. Mitch har en röd sidenmorgonrock och är oklädd under den, barfota.

Nyckeln i Danas hand är äldre, en större skåps- eller förrådsnyckel i mörk metall. “Den låg i min ficka, men jag minns inte längre vad den går till. Jag har en del av mina gamla kläder kvar, saker jag lämnade.”

Cheryl nickar förstående. Dana tittar upp på Cheryl. “Det var en annan tid då.”
C: “Var det en bättre tid?”
Dana rynkar pannan och lägger ner nyckeln på det låga bordet. “Nej, det skulle jag inte säga. Nog finns det mycket som är bättre nu. Det var många som var rädda, rädda för vad som skulle komma, rädda för Sovjet, kommunisterna.” Hon skakar lätt på huvudet och ser på Cheryl och Mitch med allvar och tankar om onda tider i blicken. “Nej, nuförtiden är det nog bättre för de flesta.”
C: “Och på andra sidan, var det bättre där?“
Dana nickar och ler ett blekt leende fyllt av smärta och saknad. “Det var en fristad, det var en bra plats, en bra plats för att tänka, vara och leva.”
C: “Jag har bara sett den som den är idag. Jag får känslan av att den är ofullständig, att något har brustit.”

Dana nickar. “Jag tror staden behöver Den Enda, det var hon som ledde oss, han som skyddade oss, hon som gjorde att våra liv betydde någonting. Hur ser staden ut idag, är den fallen, söndrad?”
C: “Övergiven, nedsänkt i dimma.”
D: “I dimma?”
C: “Tät dimma, vi har aktat oss för den men de som oskyddade rör sig i dimman får anletsdrag av det du ser.”
Dana rynkar pannan som om hon inte förstår. “Det… det är fruktansvärt! Vårt paradis verkar förlorat, förstört, av deras svek.”
C: “Då undrar jag om paradiset går att återupprätta.”
Dana nickar långsamt, allt mer målmedvetet. Hennes blick hårdnar. “Jag önskar att återvända, att få återställa det som var. Allt går inte att återställa. De andra är borta... mördade… Jag fruktar att det bara är jag kvar. Jag ser mig omkring här i Cedar Grove och märker att människorna tycks omedvetna eller i alla fall väljer att inte lyssna. Men det finns de som vill ha det vi ville ha. Ett liv med större mening än något man kan ha på denna sida om allt.”

Cheryl lägger huvudet på sned och studerar Dana. “Jag vet inte om jag söker ett annat liv, jag tror inte det. Men vad som än skedde startade ett lågintensivt krig som förs även på den här sidan. Jag skulle gärna se att kriget upphörde.”
Dana ser fundersamt på Cheryl. “Vilka är det som strider?”
C: “Jag tror det är fyra sidor, var och en knutet till ett torn på den andra sidan.”
Danas ansikte vitnar och hennes ögon blixtrar. “Knutna till tornen?! Tornen är Den Endas och endast hans!”
C: “Är det så eller var det så?”
D: “Om det inte längre är så är det avskyvärt.”

C: “Du ville över till andra sidan, kan du färdas dit själv eller behöver du hjälp?”
D: “Det finns de som erbjudit sig att föra mig över till andra sidan men jag vet inte om jag är redo, jag vet inte. Kanske i ert sällskap, men jag är rädd att mitt hjärta skulle brista. Det är inte lätt att känna att ens liv äntligen har mening och sen se att det slås i spillror. Men jag är villig att försöka, någon gång måste jag se med mina ögon vad som har hänt.”
C: “Vi finner då och då anledningar att korsa över, du är välkommen att färdas med oss.”
D: “Vad söker ni då på andra sidan?”
Cheryl nickar åt Mitchs håll. ”Kanske äventyr. “ Hon nickar sen mot sin egen halvtomma tekopp. “Kanske kunskap.”

Dana nickar eftertänksamt och stirrar ner i tebladen på fatet framför henne. “Det låter onekligen som att den andra sidan har blivit farligare, inte längre den trygga plats som vi alla sökte.”
C: “De fyra träter, det är inte säkert så länge det pågår.”
Dana inser något, ser upp på Cheryl. “Är de som bär kalken en av sidorna som strider?”
C: “Ja, och en annan sida har önskat sig kalken.”
Dana skakar på huvudet i förakt. “Dessa värdsliga ting. De korrumperar och förstör. Vad är syftet med denna kalk?”
Cheryl återger kort deras möte med kalken, deras samrör med Butlers, deras möte med pannmännen, att de delat kött med varandra och blivit familj.
Dana ser bestört på Cheryl när hon tystnar. “Är ni då en del av denna familj?”
Cheryl skakar på huvudet, hennes blick är tom. “Inte mer än något annat. Jag tror att vi är en liten bit, en del av alla. Det smärtar oss att det råder ett krig, men du minns den tid som var? Den rätta ordningen?”
D: “Det gör jag, även om förlusten gör det smärtsamt att tänka tillbaka. Det var en bra period i mitt liv. Jag trodde den skulle vara för evigt. Hon var mig nära och jag var i honom. Hon höll mig stark och viril. Sådan var hans välsignelse.” Hon drar handen genom det långa håret och hennes blick är plötsligt mattare, tröttare. “Jag känner att hennes gåva är svagare här. Vissa mornar känner jag mig kraftlös… åldrad. Just därför borde jag kanske återvända.”

Cheryl tittar mot Mitch, olikt honom att vara så tyst. Mitch nickar mot henne och vänder sig mot Dana. “Det som slitits sönder, tror du det kan göras helt igen?”
D: “Jag tror inte allt kan repareras. Jag vet inte helt vad som hänt.” Hon tittar upp mot Mitch. “Men någonstans känner jag att hon finns kvar. Och det ger mig hopp att saker kan bli bättre. Men det ni pratar om - krig, dimma. Det är fruktansvärt att höra. Jag ser gärna att det får ett slut. Jag vet inte hur, bara att de måste betala.”

Cheryls hand söker Danas. “Du har ett värdigt mål Dana, vi vill hjälpa dig, men ditt sinne förmörkas av det du upplever och det du känner. Så länge du bara tänker på hämnd kan inget uppnås, du skulle bara bli den nya förtryckaren och därmed omöjliggöra återgången till utopi.”

Cheryl väntar på att Dana möter hennes blick och Dana ser upp på Cheryl och Cheryls blick är lugn och fylld av medkänsla. “Jag ska bära dina bördor med glädje så att du kan påbörja återställandet. Vill du göra detta?”

Dana ser på Cheryl och en glöd tänds i hennes ögon. Hennes ord kommer långsamt. “Det är vackert att du vill göra det här för mig, Cheryl Stallion. Bara att du är villig ger mig hopp om att framtiden kan ljusna och även om gamla vänner och älskare inte kan återkomma, aldrig kan återfås, så känns det inte längre som att jag befinner mig i en mardröm. Om du vill dela min smärta och hoppas att lätta den så tar jag emot din gåva.”

Cheryl greppar båda Danas händer och ser sen på Mitch som nickar, tagen av den allvarliga stunden, för en gångs skull oförmögen att skämta bort det vackra i Cheryls erbjudande. Det är dags att se vad ritualen som gurun gav dem går för.
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
940
Scen 61 - Blod och sex och magi

Kväll. I tornet har ljuset dämpats och i takt med att Cheryl avvisar de kvarvarande ungdomarna som följt Dana dit tystnar fåglarna, tillfreds över att de flesta inkräktarna har dragit sig tillbaka,och Cheryl har ritat en välbekant cirkel med krita på det kalla stengolvet och tar fram sin kalk och Danas ögon blir stora och oroliga.

Dana sväljer och ser på kalken med huvudet lätt bakåtlutat, som om den var en giftorm man behöver hålla säkert avstånd till. “Är det där...?”
Cheryl tittar ner på kalken och inser missförståndet och skakar på huvudet. “Dior. Ofarlig.”
Dana slappnar av något men ryser. “Jag förstår att jag inte borde vara rädd men blotta åsynen av den där gör mig illa till mods.”
C: “Berätta.”
D: “Den påminner mig om bärarnas svek. De kom till oss, vi tog upp dem i vår gemenskap, föga anade vi att det skulle vara ett ödesdigert misstag.”
Cheryl vrider kalken lite i skenet av stearinljusen. “Den är bara ett kärl. “ Hon håller upp en av de japanska tekopparna. ”Denna tjänar precis lika väl.” Hon ställer sin Diorkalk på golvet en bit bort men Dana går fram till kalken, plockar upp den, väger den i sin hand och tittar bort mot Cheryl..
D: “Jag förstår att den här är något som ni är bekanta med, något som har tjänat er väl, jag ska inte vara i vägen för er.”
Cheryl ler milt och rycker på axlarna. “Det är bara ett föremål, det spelar ingen roll.“

Och Cheryl går mjukt fram till Dana och tar försiktigt kalken ur hennes hand och ställer den på golvet igen och stryker med händerna från Danas hals ner mot hennes axlar så att hennes kaftan öppnar sig och faller till marken och vänder sedan ryggen mot Dana och drar håret åt sidan och Dana drar med en lätt handrörelse upp dragkedjan i Cheryls blomsterklänning och Mitch drar bandet åt sidan och låter sidenmorgonrocken falla.

Stearinljuset spelar över deras kroppar när Cheryl tar tekoppen i sin hand och placerar den framför den röda sammetskudden hon knäböjer på och bjuder Dana och Mitch att böja sig ner mot henne och omfamna henne och på det svala stengolvet förenas de alla tre och anländer alla samtidigt och de blöder ihop och efteråt är Danas kroppvätskor i tekoppen.

[Ritualledaren Cheryl slår INT-slag och lyckas med ritualen.]

Med de andras händer på henne dricker Cheryl ur koppen, blod färgar hennes överläpp röd och hennes kropp flyger plötsligt bakåt i brygga och konvulsioner drar genom henne som om hon blivit skjuten.

[Cheryl tar på sig Danas trauma - 3 kritiska!]

I ryckiga spasmer och med oseende ögon återupplever Cheryl hur Dana gick upp, hur hon blev fastkedjad i sängen och spetsad av en påle, hur hon visste att skadan inte var dödlig men förlamande, fjättrande, hur hon fick ligga där, ligga utan att kunna röra sig, smärta, ovetskap, paralyserad.

[I och med att Cheryl tar kritiska trauma får hon slå KAR-slag för bestående effekter, hon misslyckas och får en fetish kopplad till upplevelsen (att inte kunna röra sig).]

Dana tar Cheryl i sin famn och stryker henne över håret och Cheryl blundar och spasmerna minskar gradvis i styrka. “Vilken fantastisk kvinna du är. Så osjälvisk och uppoffrande. Så stark och kraftfull. Du ger mig sånt hopp. Sån lindring.” Hon fortsätter att stryka Cheryl över håret och hon öppnar febrigt ögonen och deras blickar möts i djupt samförstånd.

De är inte så olika ändå. Cheryl ser någon i Dana som hon kunde blivit eller kan bli. Hon förstår hur mycket uppoffrande som krävs för att leda. Och hur stark hon måste vara för att inte missbruka förtroendet när någon litar blint på henne.
 

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
940
[Vi hade inte så mycket detaljer om ritualen annat än att det var en variant på helningen som Guru Schaum utförde i lagerlokalen i scen 26 och att den innehöll sex så jag googlade lite sexmagi innan scenen för inspiration och när jag googlar brukar jag tvinga mig till att använda vad jag hittar. Första träffen var att dricka varandras kroppvätskor. Jahapp. :D ]
 

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
940
Scen 62 - Att stjäla en kalk

Dag och natt och dag och natt och dag igen. I en grön sammetsfåtölj vid ett glasbord med guldkant i hotell Baronys lobby turas Didi Brooks, Daniel Blair och Blair Ward om att hålla hissen som leder till Judy Delaneys penthousesvit under uppsikt och de väntar på att Judy lämnar lägenheten men det gör hon aldrig utan det enda som kommer är leveranser av mat och förnödenheter och ganska mycket sådant, mer än för en person, och en plan formas.

Kvällen kommer och i lobbyn sitter Didi Brooks och viskar till teamet i sin snäcka när budkillen från Wang’s kommer in på hotellet med påsar fulla med exklusiv kinamat och han nickar självsäkert och flinar åt tjejen med det röda håret i receptionen innan han går in i hissen och ringer på penthouset och blir uppsläppt och dörrarna stängs och hissen åker uppåt men stoppas på våning nio och dörrarna glider upp och budkillen tittar upp från sin telefon och hans min blir förvånad men pilen från blåsröret däckar honom och han släpas ut i korridoren och in i en skrubb och den väntande hissen hålls och Mitch, Cheryl, Lauren, Alana, Richard, Tim, Kim och Walker glider in, klädda som en insatsstyrka med skottsäkra västar, skyddsmasker och automatvapen och åker upp till penthouset på våning tio.

Hissdörrarna glider upp, scenen framför dem är av dekadens.

På det lilla glasbordet framför den dyra designersoffan i svart läder står det hämtmatskartonger med rester av kinamat, pizza och sushi och under bordet ligger tomma vin- och spritflaskor av dyra märken och årgångar och ur den vinfläckiga, ruggiga mattan av tibetanskt gethår sticker använda kanyler upp som en konstinstallation.

I soffan ligger en ung kille i illgröna Calvin Kleins på rygg och sover och hans bröst och mage är rippade och höjs och sänks sakta och hans bruna hår faller från hans ansikte och hans haka är bred men utan skäggväxt och han är lite bekant vid första anblicken men ändå inte helt.

En annan kille i sidenmorgonrock sitter med ryggen mot hissen och även han har mörkbrunt hår som hänger över hans ansikte där han böjer sig över bordet och kanske försöker snorta något från en av de få rena ytorna.

Den mörka natten väntar på andra sidan de stora fönstren och de dubbla glasdörrarna leder ut på terrassen som är milt och behagligt upplyst i lätt brandorange och till vänster finns en igendragen dörr och dörren till höger är fortfarande utom synhåll men de vet att den finns där för de har studerat planritningen som Cheryl bredde ut på bordet när de planerade insatsen och nu börjar allt.
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
940
1634583397108.png

[Runda 1 - Överraskningsrunda]

De rusar in. Ingen av killarna verkar ha märkt deras närvaro än. Tim kollar efter larm till höger om hissdörren. Mitch rör sig snabbt genom rummet mot dörren till höger med automatkarbinens pipa sänkt mot marken. Cheryl tar position med ryggen mot dörren till vänster så hon har fritt skottfält över hela rummet med sin Galil.

Lauren lobbar iväg en tårgasgranat och Richard inser något och hans hand flyger upp och han försöker hindra henne [STY mot SMI, Lauren vinner] men hinner inte och granaten viner genom rummet och landar på den mjuka mattan och Richards röst är darrig när han ropar “Det är ju Dirk!” åt henne och Lauren följer hans finger mot killen som sover i soffan och hennes hjärna kickar in och känner igen Dirk Ward, Richards lillebror.
 

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
940
1634669549223.png

[Runda 2]

Tårgasgranaten briserar med en dov duns följt av ett påträngande pysande ljud då gasen väller ut och fyller rummet.

[Alla som befinner sig i gasen (och inte har skyddsmask) måste slå ett FYS-slag varje runda för att inte agera med nackdel i 1t4 rundor.]

De båda männen påverkas av gasen, svär och hostar. Dirk rullar av soffan och ramlar ner på golvet, spottande och fräsande.

Mitch tacklar upp den högra sovrumsdörren. En naken kvinna med blont hår sitter på knä i sängen och skyler sig med de blodiga sängkläderna och vid nattduksbordet står Judy Delaney naken med nollställt ansikte och siktar mot honom längs pipan på en pistol och kramar avtryckaren [Träff, men bara 1 poäng svår skada] och kulan fångas i Mitchs väst och han kväver ett stön och springer hukande genom rummet och släpper en fräsande tårgasgranat på golvet på väg mot dörren till on-suiten och han skriker “Whooooo!” och hans ögon är vilda och glittrar av adrenalin och han sparkar upp dörren och kastar sig in i det tomma badrummet.

Lauren “tröstar” Richard, “Det är bara tårgas.” innan hon springer in i garderoben till vänster och river runt bland de hippa kläderna utan att hitta någon kalk.

Tim ställer sig på andra sidan den vänstra dörren. Walker öppnar sideboarden i svart lack och guld och letar efter kalken utan framgång, bara mer sprit och en uppsättning verktyg som hade gjort en Manhattan-bartender avundsjuk.

[Följeslagaren Richard behöver slå moralslag när han plötsligt slits mellan familj och Lauren. Vi räknar honom som kultist vid det här laget vilket är moralvärde 7 enligt regelboken. Han slår 2t6 = 3+2 vilket är under 7 och han förblir lojal mot Lauren.]

Richard springer fram och tittar till sin bror som vrider sig på mattan och Richard tittar upp på den andre mannen som böjer sig över glasbordet och spottar saliv och halvkräks och Richard bleknar och utropar “Julian?! Vad i helvete!”.

Cheryl tar spjärn mot väggen och öppnar eld mot Judy med sin Galil genom de öppna dörrarna in i det högra sovrummet. [Två träffar, 6+8 skada, Judy loopar på åttapoängaren och fumlar sitt FYS-slag, medvetslös 80 minuter]. Kulsvärmarna slår in i Judys nakna kropp med köttiga, sugande dunsar och kastar den mot väggen i en blodig hög.
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
940
1634669635305.png

[Runda 3 - Motståndarna vinner initiativet]

[Den nakna kvinnan i sängen misslyckas med sitt moralslag.] Från täcket hörs ojämna hulkanden efter luft.

Julian hackar och hostar men kände igen Laurens röst och frågar henne anklagande vad fan hon håller på med darrig röst men Lauren ignorerar honom. Dirk kommer på fötter och kastar sig hulkande och väsande i skydd bakom soffan, fortfarande rejält påverkad av tårgasen.

Judy ligger stilla.

Mitch söker genom badrummet efter kalken men hittar bara droger, kanyler och blodfläckar och ropar ut till de andra att den inte är där.

Lauren springer genom garderoben till det andra sovrummet tillsammans med Tim och sliter upp dörren.

[Lauren slår VIS-slag mot uppmärksamhet och lyckas.]

Tre personer har tagit skydd bakom sängen men chanslösa på att gömma sig för Laurens sökande ögon. Hon kastar in en tårgasgranat och instruerar Tim att börja söka.

[Tim slår VIS när han letar men misslyckas.]

Richard ger kusin Julian en lång blick innan han greppar sin automatkarbin i båda händerna och följer efter Lauren in i det vänstra sovrummet.

Walker sprintar mot terrassdörrarna och skjuter snabbt upp dem och avancerar kattlikt ut på den tomma terassen med draget vapen. Han blickar upp för trappan till den övre terrassen men ser ingen.

Cheryl siktar längs den långa pipan på Galilen och går långsamt fram mot Judy som sitter mot väggen med benen vikta under sig i en onaturlig ställning. Judys oseende ögon blickar livlöst tillbaka på henne.
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
940
1634670242328.png
[Runda 4 - Gruppen vinner initiativet]

Mitch lämnar badrummet och skrider genom sovrummet förbi Cheryl och den utslagna Judy och genom vardagsrummet och följer Walker ut på terrassen och på vägen ut hör han fräsande tårgasgranater och snyftanden och påminns om sin semester-reenactment i Vietnam och Mitch ler ett märkligt leende bakom skyddsmasken.

Alana lämnar Kim vid hissen och sluter upp vid Mitchs sida på terrassen. [Vi kan ha glömt att Alana var med i de första tre rundorna… Så. Många. Henchar.]

Ute på terrassen avancerar Walker uppför trappan ett långsamt steg i taget. Där uppe porlar en trevlig liten fontän lugnande bland vackert upplysta ormbunkar och småbuskar som flankerar en ljusblått skimrande pool med vacker mosaik. [Walker slår VIS lyckat och bestämmer sig för att kalken inte finns där.]

Lauren söker i sovrummet. De tre gestalterna hukar sig bakom sängen. Det är tre kvinnor.

[Lauren misslyckas med sitt sökaslag mot VIS.]

Lauren rycker upp badrumsdörren och möts av en stirrig drogpåverkad kvinna i en ljuvligt ljusgrön babydoll som angriper henne med en kanyl men Lauren duckar i tid.

Richard och Tim försöker förhöra de tårgasade kvinnorna, “Var är den?!” [Kvinnorna slår moralslag och två misslyckas.] Två av dem pekar med darrande fingrar under sängen och hasar sig bortåt mot fönsterväggen. En är djärvare, men hennes "vänner" har redan förrått hemligheten.

Plötsligt rycker Judy till i en äkta jumpscare och Cheryl tömmer magasinet i panik mot henne men alla kulorna missar.
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
940
1634756639964.png

[Runda 5 - Motståndarna vinner initiativet]
Den drogade kvinnan anfaller och Laurens arm flyger upp till försvar och kvinnan hugger sin kanyl genom det tjocka tyget i ärmen på Laurens svarta skyddsoverall och smärtan är vass och obehaglig men inte oövervinnerlig. [1 poäng svår skada på Lauren.]

De tre kvinnorna sitter på knä med händerna synliga och hostar av tårgasen och ber för sina liv och menar (felaktigt) att de inte gjort något.

Kusin Julian slänger sig på golvet och försöker kräla mot hissen men där stöter han i Kims svarta stövel och han tittar upp på hennes ansikte och möter hennes kalla blick genom visiret till skyddsmasken.

Mitch och Alana går in till Cheryl igen med avsikt att att ta Judy till fånga men när Mitch ser att Cheryl försöker döda henne drar han sitt svärd och sveper det i en rörelse mot Judys sprattlande kropp [6 svåra skada] och hugget öppnar bröstkorgen och blodet och inälvorna är lite för röda så att det hela liknar en splatterfilm med tveksam budget.

Lauren knuffar den drogade kvinnan bakåt och trycker av sin Uzi, i självförsvar förstås, [Två träffar för 2+1 svåra skada] men kvinnan är uppenbart skyhög och tycks inte märka smärtan.

Richard och Tim är ouppmärksamma och missar att deras ledare behöver hjälp utan Tim vaktar de tre kvinnorna och Richard tar spjärn och trycker undan sängen med foten och blottar ett nedsänkt kassaskåp infattat i golvet.

Kim sparkar till Julian. [1 lätt skada]. “Aj!!!”

Cheryl andas ut mellan sammanbitna tänder och riktar in Galilen point blank och trycker av mot Judy [Hon slår två perfekta träffar] som avlider, kanske på riktigt den här gången.

Walker springer över terrassen och ignorerar Dirk som kryper längs den vänstra väggen i vardagsrummet och rusar in till Richard och Tim i det vänstra sovrummet.

Och ur slamsorna som var Judy Delaneys kropp exploderar plötsligt en skepnad som är så vag i konturerna att den inte kan höra hemma här och dess mörka ögonhålor och kala kranium vänds mot Mitch och Cheryl och Alana och den är alldeles för snabb för att ljuset riktigt ska hinna med.
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
940
1635099869882.png
[Runda 6 - Gruppen vinner initiativet]
Kvinnan under täcket skriker högt och entonigt när sovrummet exploderar i automateld.

Cheryls Galil river hål i remsorna som hänger från varelsens kropp och kulorna når aldrig väggen bakom den och deras kraft får varelsen att rista utan att den saktar in nämnvärt. [5S+4S]. Mitch sveper svärdet i en vid båge och träffar något fast, något köttigt, under lager av tyg och fullföljer hugget och drar igenom svärdseggen och försöker skada och förstöra och lemlästa. [3S].

Lauren värjer sig mot den den drogade kvinnan och automatelden ekar i badrummet. [3S+6S. Kvinnan loopar men klarar sitt FYS-slag.] Kvinnans blod stänker mot kalket men hon vägrar avbryta sina angrepp mot Lauren och spottar blod och fräser och hennes ögon är vilda.

Plötsligt står Tim i dörren och hans ögon är hårda när han öppnar eld mot den drogade kvinnan och hon kastas bakåt och hennes bakhuvud slår hårt mot den strimmiga Carrera-marmoren i tvättstället och hennes mörka hår faller framåt och hon sjunker ihop på den mexikanska mosaiken och en blodpöl börjar växa från där hon fallit. [Två träffar 2S+7S, hon loopar och börjar ta permanenta skada, misslyckas med sitt FYS-slag med nackdel och blir utslagen 70 minuter.]

Richard och Walker rusar genom vardagsrummet mot Cheryl och Mitch och Alana och det som var Judy.

Kim väser mot Julian att han skall backa [Julian missar sitt moralslag] och Julian kryper ihop i fosterställning och ber för sitt liv.

Varelsen är så snabb att det är svårt att se vad den gör men den faller över Mitch och blodiga strimmor slits i hans skyddsväst [Två attacker för totalt 6S] och plötsligt har dess huggtänder sjunkit genom kevlaren in i Mitchs nacke och den hänger sig fast på honom och ljudet Mitch hör när hans blod lämnar hans kropp och sväljs i djupa klunkar är vidrigt och paniken och ångesten rider hans kropp. [1S skada, 4S trauma på Mitch]
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
940
1635100975730.png
[Runda 7 - Gruppen vinner initiativet]
Cheryl försöker skjuta det som bitit sig fast i Mitch men hittar inget läge.

Mitch kämpar med svärdet som är hopplöst ineffektivt på det här avståndet och kommer inte åt varelsen och lyckas inte göra sig fri.

Richard skjuter och en kula rispar Mitchs arm [Fummel vilket vi har rulat att man alltid träffar en allierad som är involverad i närstrid om det finns en sån, 1S] men resten av kulorna begraver sig i varelsens kropp [3S].

Alana tar sin Barett M82 och lägger an pipan mot varelsen och känner familjekopplingen och tvekar lite men fyrar sen av och kulan sänder en chockvåg genom varelsen och Mitch [2S].

Walkers automatkarbin river lös varelsen från Mitch och den spinner runt likt en trasdocka, plötsligt lätt som en fjäder och kollapsar i resterna av det som var Judy Delaneys kropp [8S, den loopar och misslyckas med sitt FYS-slag och blir medvetslös i åtta rundor] och alla kliver fram och tio sekunder av ihållande automateld ser till att den aldrig mer reser sig.
 

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
940
1635796634023.png

[Efterspel]

Med höjda automatkarbiner och hot om mer övervåld går de svartklädda från rum till rum i Hotell Baronys penthousesvit och samlar snabbt ihop de unga och vilsna. De svarta är stressade, de förstår att polisen eller värre snart kommer att vara där.

Gruppen får en chans att titta noga på de som fanns i sviten utan att behöva ge sig tillkänna mer än Richard redan gjort, skyddsmaskerna och kevlaret gör dem anonyma, svårigenkännliga, avhumaniserade.

Den snyftande kvinnan under de blodiga lakanen visar sig vara Rachel Stallion, Cheryls lillasyrra, och när Cheryl ser det stelnar hon till men ger sig inte tillkänna utan buntar ihop Rachel lika omilt som de andra och knuffar in henne i det inre badrummet.

En av kvinnorna som gömde sig bakom sängen är Amy Byrnes, Alanas tremänning. Ingen lyfter ett ögonbryn över detta, Cedar Grove är mindre än man tror när man bara räknar de som betyder något.

Den drogade kvinnan känner Cheryl igen som Chloe Wheeler, kvinnan vars bröllop Cheryl och Vics bevistade på en av sina misslyckade dejter. Ett par månader efter att hon poserat lyckligt för bröllopsfoton finner sig alltså Chloe neddrogad i “Judy Delaneys” harem och Cheryl gör ett försök att se händelsekedjan som lett till detta innan hon inser att det inte är mödan värt och att hon inte bryr sig tillräckligt mycket för att försöka.

Med alla inlåsta i badrummet försöker Tim forcera kombinationslåset till kassaskåpet under sängen. Han har inte öppnat något sådant förr, men de googlar lite om hur man gör det, men det funkar inte, trots Laurens något överdrivna men uppmuntrande ord. [Tim misslyckas med sitt INT-slag.] Mitch funderar på om de kan ta med sig skåpet, men det sitter fast.

Tim kämpar på i några minuter innan han plötsligt inser något och låset klickar till. [Tim slår perfekt, och får lite extra information…]

När han öppnar skåpet och ser den svarta säkerhetslådan som Judy hade kalken i när de bytte kött med Akon ringer Tims spindelkänsla och han inser att det ser ut som att boxen vilar på något inne i kassaskåpet och Lauren slår på sin pannlampa och undersöker men hon är useless. [Lauren misslyckas med VIS.] Ännu en minut går medan de undersöker, men listar inte ut vad det är. [Fler misslyckade VIS-slag.]

De har bråttom, en hastig plan formas och hålen och riskerna ignoreras. De tar ett lakan och gör ett rep, fäster i säkerhetslådan, de stänger och låser dörren till badrummet där de har sina fångar och gruppen förflyttar sig till vardagsrummet. Lauren känner sig vek [Hon har inte många skadepoäng kvar efter dusten med den drogade kvinnan.] och gömmer sig i bortre sovrummet. Cheryl ritar en kritcirkel på golvet i vardagsrummet.

Med alla i “säkerhet” drar Mitch och Richard med gemensamma krafter i lakanet. De hör ett klickande ljud innan sovrummet exploderar i en kaskad av inredningsrester när laddningen som boxen vilade på briserar och de kastas bakåt av tryckvågen men är oskadade.

Brandlarmet går. Terassen är täckt av glassplitter från de utblåsta fönstren. Lådan ryker och är lite skev men intakt. [50-50 på en t6:a utföll i gruppens favör.] De tar på sig solarieglasögon, fyller Diorkalken med vin och inleder ritualen. Cheryl bjuder slöjan att öppna sig [Lyckat.] och...

Det ringer fortfarande i deras ögon från explosionen. Bruset och det vita ljuset sköljer över dem när de passerar barriären. Lukten av växtlighet fyller deras sinnen, en kvav, stark, blommig doft. Fukt och värme väller in och plötsligt rinner svett från deras pannor.

Lauren tar av solarieglasögonen och ser sig om. Det är dunkelt, runt omkring dem breder en stor sal ut sig, säkert femtio meter rakt över. Långa, mörka, slingrande växter hänger ner från det höga taket som de kan skymta tio meter upp. Överallt omkring dem hänger pulserande kokonger, mänskligt stora, sammanflätade med den överdrivna, urspårade växtligheten.

Cheryl och Mitch och Lauren utbyter blickar och alla nickar och har samma tanke, de måste befinna sig inne i ett av de mörka tornen.
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
940
[En rejäl actionsekvens som löpte på förvånansvärt bra trots antalet inblandade! Alana glömde vi lite bort i stridens hetta, hon var ovanligt osynlig. :D
Jag hade googlat på "hotel floorplan penthouse suite" innan och fått fram en godkänd karta som jag moddade lite med en terrass och en hiss. Vi använde den som översiktskarta inne i Google Slides och tog en ny kopia inför varje stridsrunda, funkade förvånansvärt bra och var rätt lättarbetat samt att det lämnade en fint papertrail för krönikeskrivandet. :)

Jag visste att varelsen som red "Judy Delaney" hade lagt sig till med ett R Kelly-liknande harem av unga vackra så jag slumpade antalet och i vilka rum de och Judy var. Slumpade även namnen enligt namnlistan vilket gav upphov till både släktingar och en dubblett i form av Chloe Wheeler. För att lista ut vilka sorts släktingar det var bad jag spelarna i tur och ordning lista en sorts släkting och skrev helt enkelt in det de sa rad för rad på de framslumpade personerna. Minimalt med prepp som ändå gav mycket spel.]
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,529
[En rejäl actionsekvens som löpte på förvånansvärt bra trots antalet inblandade! Alana glömde vi lite bort i stridens hetta, hon var ovanligt osynlig. :D
Jag hade googlat på "hotel floorplan penthouse suite" innan och fått fram en godkänd karta som jag moddade lite med en terrass och en hiss. Vi använde den som översiktskarta inne i Google Slides och tog en ny kopia inför varje stridsrunda, funkade förvånansvärt bra och var rätt lättarbetat samt att det lämnade en fint papertrail för krönikeskrivandet. :)

Jag visste att varelsen som red "Judy Delaney" hade lagt sig till med ett R Kelly-liknande harem av unga vackra så jag slumpade antalet och i vilka rum de och Judy var. Slumpade även namnen enligt namnlistan vilket gav upphov till både släktingar och en dubblett i form av Chloe Wheeler. För att lista ut vilka sorts släktingar det var bad jag spelarna i tur och ordning lista en sorts släkting och skrev helt enkelt in det de sa rad för rad på de framslumpade personerna. Minimalt med prepp som ändå gav mycket spel.]
Det låter som att det blev en sjukt cool action sekvens pga din planering!
 

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
940
Det låter som att det blev en sjukt cool action sekvens pga din planering!
Tack men det är verkligen löjligt lite planering i den här kampanjen 😄

Vi fick bra utdelning igen på vår enkla ”regel” att punkter i Cedar Grove är knutna till punkter på andra sidan barriären på ett beständigt men slumpartat sätt, så när de gör ritualen från en ny plats bortom barriären slår jag på scensättartabellen för platser och när de gör den på en ny plats i CG har jag en annan tabell jag slår på. Och den här gången hamnade de i ett av tornen. 😄
 

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
940
Scen 63 - Djungel

Kokongerna är levande, pulserande, rörelser anas på insidan. Där kokongerna är fästa i rankorna hänger mörkblodröda, kristalliknande sfärer som vindruvsklasar. Luftfuktigheten är extrem.

Laurens ansikte spricker upp i ett brett grin. “Fan vad jävla fett det var! Vi har väl den?”

Gruppen ögnar misstänksamt sina följeslagare, vem var det som hade lådan, innan Mitch fåraktigt inser att han har den. Mitch försöker bryta upp den, misslyckas först, men sen känner han Sean Dennis närvaro inom sig och gör ett nytt försök och det går bra, lådan öppnas med ett klick och Mitchs ögon blir fuktiga, men han tränger bort sorgen efter sin vän. “Fan vad cool du var”, viskar han.

Kalken ligger mörk och tyst i lådan, den ser oskadad ut. Mitch tittar upp på de andra. “Den är här. Vi har den. Jag tycker vi drar.”
L: ”Var då? Vi måste väl vara inne i ett av tornen?”

Mitch nickar bistert, ”Jag kan tänka mig vilket”, och misstänker att hotellrummet var förbundet med det torn som är länkat till Butlers. [Vilket inte stämmer, men det är en rimlig hypotes.]

Han hänger lådan med kalken över axeln och går fram för att inspektera en av kokongerna. Den är organisk och vätskefylld, membranet verkar rätt tjockt, ett bubblande ljud hörs, något rör sig där inne.

Mitch ropar över axeln. “Hackerboy! Hur många watt var en människa? Det här är ju Matrix.”

Tim, som nu är så kuvad att han lystrar till alla öknamn som har med datorer att göra, går fram till Mitch. “Ja, något skall de väl ha inspirerats av.”

Mitch drar fram en bultsax ur sin ryggsäck och förbereder sig för att öppna upp en. Lauren går intresserat fram. Cheryl harklar sig missnöjt. Mitch tittar frågande på henne.
C: “Jag vill hem, kan vi rappa på?”

Lauren blir lite besviken när Mitch nickar och stoppar undan sin bultsax.

Lauren kan inte låta saker vara och försöker snatta en av frukterna. Den är kletig, men hård som kristall, och när hon rör vid den skiftar vikten som om den är vätskefylld. Hon knackar på den med en klo, den känns lite bräcklig, vad händer om den brister? Den får vara, hon suckar och söker upp resten av sällskapet.

De diskuterar hur stort rummet är. Mindre än en fotbollsplan, men större än en olympisk simbassäng. Det är säkert fler än hundra kokonger här. De söker sig mot en vägg och börjar följa den. Ytterväggen är av mörk sten, inte organisk, helt slät, inte murad, klätt i ett membran av rankor. Det går långsamt, golvet är täckt av rötter, svårpasserat. När de gjort ett helt varv utan att hitta någon öppning leder Mitch in dem till rummets centrum, han har skjutit upp sin mask i pannan och insuper den fuktiga luften, njutningsfullt.

I salens mitt finns det öppningar både uppåt och nedåt, ett hål i golvet (tre meter i diameter) och ett i taket. En stjälk som är metertjock växer genom mitten av hålet. De sneglar uppåt och anar ett grönaktigt ljus, från hålet i golvet lyser ett rödaktigt ljus, det luktar fränt nedifrån och värme stiger upp ur hålet. Alla gräver i sina packningar, ingen har rep men Richard Ward håller upp den utsågade baksidan från garderoben i grottan med frågande min, men Lauren ber honom att behålla den ett tag till och han stirrar på henne men packar sedan ner träbiten i ryggsäcken igen.

Mitch rycker på axlarna åt bristen på rep och hoppar ut till bönstjälken och börjar hasa ner och stjälken visar sig vara ojämn och lätt att klättra men pulserar obehagligt. Alana ser oroligt på honom genom sin skyddsmask. Mitch börjar klättra nedåt [Inga slag krävs.] Han luktar lite på stjälken som han kramar på vägen ned, kemisk, lite frän, söt, nästan kvävande, lite som en brottningsmatch med en parfymerad anakonda. Han passerar golvet som blir till tak.

Det undre våningsplanet är lite större än det övre och ger känslan av att tornet är koniskt, något ljusare. Rödaktigt ljus pulserar genom hundratals gluggar i ytterväggarna.

[Mitch slår VIS och lyckas för en gångs skull.]

I ena väggen anar Mitch en spricka eller springa, kanske är det en hög port. Under honom rör sig skepnader i mörkret och dunklet, hopkrupna, främmande, i en märklig takt som om de rörde fler ben än två.

Mitch klättrar upp igen och berättar vad han sett. Cheryl nickar och tror inte att det är någon fiende.

M: “Så vi går bara ut?”
L: “Jag skulle helst inte göra någon ritual här, så vi inte landar mitt i tomma luften.”

Hon tittar sig omkring och ingen verkar särskilt sugen på det scenariot. Mitch nickar och påbörjar klättringen ner igen. Han hinner klättra fem meter nedåt innan han får känslan av att vara iakttagen och sneglar ner. Under honom står tre stycken två och en halv meter höga insekter, de liknar ekoxar men med flugliknande ögon och verkar balansera på sina bakdelar. De har märkt honom, men gör inget annat än att stilla iaktta honom, lätt svajande. Mitch sväljer och stoppar näven i fickan och tar lite blandade piller som han tuggar i sig och tvingar ner i sin torra strupe [+2KP +2SP] och fortsätter sen klättra nedåt.

Mitch når marken och när han sätter fötterna på fast mark igen backar varelserna ett par steg, långsamt och eftertänksamt. Han tittar upp och ser Laurens vältrimmade bakdel klättrandes nedåt mot honom.

Mitch skrider mot porten, som om han gick på catwalken, självsäkert. Insekterna följer efter, i en något snabbare takt än vad han går i, avståndet krymper till ett par meter, han stannar upp och varelserna stannar de med. Mitch betraktar dem tankfullt. De har sex ben som de går på och fyra armar med tre kloförsedda fingrar på vardera, stora bakkroppar som nästan släpar i marken. Nu har både Lauren och Tim har nått marken men de stannar vid rankan och motstår frestelsen att dra sina automatvapen men fingrarna letar upp sina platser och gör sig redo ifall de skulle behöva slå om till strid.

Mitch vänder sig och går bort till porten med insekterna i följe och börjar se över hur den skall öppnas, lite ljus från utsidan sipprar in i springan mellan dörrbladen. Hans hand glider över ytan i mörkret och han anar ornament och utsmyckningar. Han lutar sig mot dörren med ryggen och pressar [STY-slag men Mitch slår 4 vilket är helt värdelöst, även med riklig STY-bonus]. Den ger inte med sig, nästan pinsamt stum. Han skjuter i rejält och dörren börjar öppnas och triumfen sköljer över Mitch, men samtidigt öppnas det andra bladet också, vilket grusar illusionen om att hans knuffande faktiskt var det som rubbade dörren.

I öppningen står en humanoid gestalt, en människa, kvinna. Lauren sträcker på sig för att se bättre, vem är det, vad är det?

Jayne Carter har en grafitgrå byxdress från Guerlain med svart polotröja från Kenzo och hennes hår är perfekt kammat och står i stark kontrast till Mitchs svettiga anletsdrag och hennes blick är kylig och hennes ton är kallare.

“Hej Mitch.”
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
940
Scen 64 - Gamla ex

Mitch försöker ta tillbaka initiativet och ler brett och självsäkert men ögonen är oroliga. “Tjena babe, jag har något åt dig. Men jag trodde aldrig att jag skulle se dig här.”

Jayne står i dörröppningen och lägger huvudet på sned och synar sin före-detta. “Fy fan vad du ser ut.”
Mitch gör en ironisk piruett och kråmar sig sig lite, hans svarta kevlar är svettig, skitig, sönderriven. “Du tror inte den skulle göra sig i Paris? Min senaste kollektion.”
Jayne ler ett snett leende utan glädje och Mitch får känslan av att tiden då hon skrattade åt hans barnsliga skämt är förbi.

M: “Men, men, är det här Vanderheims torn?”
Jayne tittar skeptiskt på honom ett ögonblick men nickar sen. “Ja, det skulle man nog kunna säga, det är inte ert i alla fall. Hur kom ni in?”
Mitch tittar upp mot stjälken, taket. “Från penthouset på Barony.”
Jayne nickar, “Så ni gjorde ett besök hos Judy ändå?” Han tar fram lådan, öppnar och visar henne kalken.
Jayne blir tyst ett ögonblick. Sen tittar hon upp på Mitch med tom blick. “Ja, då blir väl Aimee nöjd då. Ni kan ta den till henne.”
M: “Är hon här?”
Jayne skakar på huvudet. “Nej, hon har affärer att stå i.“
M: “Men du, vad gör du här?”
Jayne tittar på Mitch en lång stund, så länge att Mitch tvingas att blinka och svälja. “Jag tänker inte svara på det. Jag tror inte att du förtjänar ett svar på det.”

Mitch öppnar munnen för att säga nåt, men stannar, biter sig i tungan. Efter en stund säger han istället, “Hur tar vi oss till studion?”

J: “Samma sätt som ni kom hit, om inte det är omöjligt.” Jayne lägger huvudet på sned i spelat medlidande. “Aww. Behöver ni hjälp? Behöver du min hjälp, Mitch? Är du på för djupt vatten?”
Mitch ler blekt och utan glädje. “Enda sättet att lära sig att simma.”

Han går ut och Jayne kliver åt sidan. Dim-diset når precis till dörren, en liknande gång som den från Butlers torn leder ner i dimman, antagligen ner till de tomma gatorna i staden i dalen.

Mitch vänder sig om, tittar på Jayne. “Jag hämtade den för dig.” Sedan vänder han Jayne ryggen och vandrar ner i dimman och Mitch ser sig inte om och hoppas att de andra följer efter.

Han hör Jaynes röst, halvtyst, “Så jävla full av skit”, och Mitch dör lite inombords, men sväljer det också.

Lauren och Tim kommer ut, lite trevande och fåraktiga.
“Intressant val av vägvisare, Lauren.” säger Jayne torrt när de passerar henne och sneglar mot Mitchs ryggtavla som försvinner in i dimman.
Lauren är sammanbiten, rycker på axlarna urskuldande. “Inte helt planerat att hamna här.”
J: “Som man säger - vem har det värst ställt, narren eller den som följer?”

Lauren ignorerar spydigheten.
L: “Kommer de att gilla det här? Aimee alltså.”

Jaynes ansikte är blankt, hopplöshet i hennes blick. “Ja, jag tror hon blir nöjd.”
L: “Du då?”
Jayne rycker på axlarna. “Jag tror inte det spelar någon roll.”
L: “Det spelar alltid roll.”
J: “Det är fint av dig, men jag vet inte hur det här kommer att sluta.”
L: “Som du sa, vi behöver inte famla blint, vi kan skapa vår egen väg.”
Jayne tittar på Tim som rodnar och slår ner blicken. “Ni verkar ha tillräckligt med folk som följer er.” [Plus att följeslagare måste ha nivå noll när de rekryteras…]

L: “Du är alltid välkommen. Jag vet inte vad de erbjuder dig, jag vet knappt vad vi gör. Men vi gör inte det här för någon, vi söker bara svar. Vi har varit vilse och det här är äkta.”
Jayne ler, men med sorgsen blick “Fan Lauren, du kan snacket.”
L: “Vem säger att det är snack?”
J: “Du låter precis som de andra.”
Lauren lägger handen på Jaynes axel, möter hennes blick, nickar. “Du är alltid välkommen. Men vi måste gå nu.”
J: “Du kan väl ringa någon gång.”
L: “Vi hörs.” Hon följer Mitch ut i dimman.

Insekterna kliver åt sidan när Cheryl och de andra kommer ner för stjälken och de går ut genom portarna. Alana går nära, som om hon vill gömma sig för Jayne, men Jaynes blick är mer sorgsen än arg, hon skakar på huvudet och nickar sedan åt Cheryl. “Och Vics?”

Cheryl ser på henne, rycker på axlarna. “Vi har gjort slut.”
Jayne nickar och ler. “Bra val, det kändes inte som ett bra förhållande. Det gäller att sluta i tid innan man blir sårad, eller värre.”

Cheryl nickar stumt och de byter en blick. Jayne önskar trevlig resa och Cheryl tackar och buffar Alana framför sig och leder följet ner i dimman och de drar ner maskerna för ansiktena i takt med att de försvinner in i dimman.

När de är utom synhåll trycker sig Alana nära Cheryl så att de ska höra varandra i den tjocka dimman. “Shit! Fan vad sur hon såg ut!”
C: “Hon har det inte så lätt heller.”
Orden bubblar nervöst ur Alana. “Han snackar aldrig om henne, du vet exet så där, hon måste typ hata mig!”
Cheryl skakar sakta på huvudet. “Nej, du märks säkert inte ens på hennes radar. “Hennes syster gick just bort och jag tror hon skyller oss för det.”
Alana tittar på Cheryl genom skyddsmaskernas visir och hon tar in och omvärderar långsamt. “Jaa… Det väger nog tyngre, men hon verkar ju inte vara… Eller ja, hon var ju rätt schysst, lät oss gå och så där.”
Cheryl rycker på axlarna. “Vad skulle hon gjort?”
A: “Tror du hon är en sån där…” Hon sneglar tillbaka därifrån de kom men tornet syns inte för att vit dimma.
Cheryl skakar på huvudet. “Nä. Hon är bara hon, som oss, ute på djupt vatten. Men nu tror jag Mitch behöver dig”, och Cheryl klappar Alana i ländryggen för att få henne att rappa på.

Gruppen samlas på de tomma gatorna i staden i dalen och diskuterar hemfärden. De åker helst från grottorna, det känns tryggt och säkert. De lämnade hotellet med visst buller och bång, det vore inte lämpligt att landa på Café Demeter (om de skulle göra ritualen från amfiteatern i staden i dalen). Så mäklar-Cheryl visar vägen. De finner strax stranden och den mörka forsen och kedjan och ser ingen medan de rör sig genom de tomma gatorna. De har varit på fötterna länge och börjar bli trötta.

[Vi slår för slumpmöte. Gruppen leds av Mitch som får slå VIS för uppmärksamhet och misslyckas, inte så konstigt - han har ändå bara 1 i VIS. Någonstans här börjar idén födas hos spelarna att deras minst uppmärksamma person kanske inte ska leda kolonnen hela tiden.]

Gruppen rör sig uppför de mörka klipporna, det är dålig sikt, ljuden dämpas, ibland halkar de till men de strävar uppåt, mot Danas grotta.

Alltför sent ser Mitch de mörka skepnaderna som står framför dem och blockerar vägen uppför berget, likt en avrättningspluton framträder åtta personer med mörka kostymer och vita kråsskjortor och skyddsmasker framför. Vics har mörkblå kostym, vita Stan Smith Adidas med platinainlägg, de andra bär svart. Lauren ser att en av dem är Graham, de andra är ynglingar som de inte sett förr. De har dragna automatvapen och siktar mot gruppen.

Cheryl som går bland se sista i gruppen känner Vics genom familjens band men väljer ändå att stanna gömd i dimman och lyssna, trots att Vics antagligen vet att hon är där.

Vics tar några steg fram mot gruppen, han ler bakom skyddsmasken. “Mitch.” Vics sträcker ut en hand och rör honom, lägger sin panna mot Mitch.

Mitch är sammanbiten och kylig. “V.”
Vics skrattar, han mår bra, han har övertaget. “Så, det är V nu? Vi är ju familj. Vi kan väl vara lite mer familjära med varandra?”
M: “Gärna det, farbror Victor.”

Vics skrattar igen innan han blir spelat allvarlig. “Jag måste tyvärr meddela att kusin Judy inte klarade sig. Jag förstår att ni sörjer det.”

M: “Jag är trött, onkel V, kan du inte bara kliva åt sidan?”

Vics tittar på Mitch, han överväger. “Jag tror inte det Mitch. Jag tror att som en vänskaplig gest så skall du ställa ner väskan och vända nedåt. För till skillnad från dig så tar jag allvarligt på det förbund vi ingått. Jag skulle hellre skada mig själv än att orsaka dig smärta.”

Orden säger inte samma sak som Vics ögon. “Det känns som att det är bäst att vi blir sams igen, det finns tillräckligt många som vill skada oss. Men kalken är inte till för er, och framför allt inte från någon utanför familjen.”

Mitch ser på Vics och nickar sen och hänger av ryggsäcken med säkerhetstrunken med kalken och släpper den på marken brevid honom.

Lauren granskar Butlernas automatvapen som är höjda och riktade mot gruppen. Hon känner genom familjebanden men känner bara Vics och de andra i hennes grupp som är familj, de lätt darrande ynglingarna framför henne verkar inte vara invigda.

L: “Du talade om familj.”

“Nej, Familjen”, rättar Vics henne.

L: “Och vad är viktigast med familjen? Vi pratade med era pannmän och deras kötthund.”

Vics skrattar till, fast lite mer osäkert den här gången.

L: “De verkade inte helt tillfreds med sättet du sköter familjen, nästan så de är besvikna.”
Vics min blir nollställd och munen förvrids av ogillande. “Det är nästan så att jag tycker att det är magstarkt att anklaga mig.”
Laurens röst är lugn. “Vi är absolut för att bli sams, men det här är inte bästa platsen för ett sådant samtal. Om vi återvänder var och en till sitt, och när det lagt sig möts vi på nytt, där vi alla kan känna oss trygga.”

Hon tittar menande på deras vapen. Vics ser irriterad ut men nickar lätt, de andra sänker vapnen något men är fortfarande mer än skottredo, de ser nervösa ut. Graham ger Lauren en orolig blick, han verkar obeslutsam och kluven.

När Vics är fokuserad på Lauren pressar Mitch säkerhetslådan med kalken i Alanas händer och viskar, “Gå med Cheryl, hon tar hand om dig” och innan Alana hunnit reagera drar han sabeln ur skidan vid hennes sida och hon möter hans blick och ser adrenalinet dansa.
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
940
Scen 65 - Gloria

Dag och natt. På den kala stensluttningen i den vita dimman bredvid den mörka forsen av blod stirrar två grupper ner varandra men ena sidan har dragna vapen och det är inte rättvist och Mitch är på väg att göra något desperat och dumt när...

Lauren tar ett steg framåt och släpper lös sin gloria och männen ryggar undan från henne där hon står som en fyr i dimman.

Lauren vänder sig mot Vics. “Och vad får dig att tro att du talar för dem längre?”

Vics ser något skärrad ut och Lauren känner hans osäkerhet genom familjebandet. Vics blick är forskande, kanske rädd, har han läst situationen fel? Lauren ser på Vics följeslagare, söker ögonkontakt med dem en i taget, hennes bror ger henne en imponerad blick.

L: “Nog med blod har flutit, låt oss lämna den här platsen, låt oss återvända hem.”

[Lauren och Vics Karisma-battlar - Vics vinner och genomskådar Lauren, hon är bara yta.] Vics ser på sina medarbetare, de ryggar lätt, de vet vad som händer med de som inte lyder honom.

Lauren vacklar bakåt, får tag i Kims hand, och Kim stiger fram. “Det räcker nu, Vics.”

Lauren är blek. “Jag vet inte vad jag skall göra.” viskar hon till Kim men så känner hon Kims tro på henne flöda genom hennes varma hand och hon känner stödet från Richard och Tim.

[Lauren blir erbjuden att söka stöd hos sina älskare för att få försöka igen mot Vics. De kommer att ta 1t6 lätta trauma och om hon förlorar tar de en 1t6 svåra istället. Hon accepterar och de battlar igen, den gången vinner Lauren.]

Lauren tar ett steg fram igen, ser Vics i rakt i ögonen och sveper med blicken över de andra Butlerna och ljuset täcker hennes panna och de ser hennes spetsiga tänder blottas när hon talar till dem. “Det räcker nu. Gå åt sidan, Vics.”

Vics ryggar, hans blick flackar. “Du kan inte komma undan med det här Lauren, vad är din långsiktiga plan?”
L: “Världen måste förändras, det här är första steget.”

Vics tittar på henne, tvekar, kliver sedan två steg åt vänster, nickar åt sina män, även de kliver åt sidan och sänker sina vapen. Mitch tittar på sabeln han tog från Alana, rodnar lite, försöker gömma den bakom ryggen och likt en kyckling präglad på Lauren följer han henne.

Gruppen vandrar in i dimman och de vet att nu är det Lauren som styr, hennes era har börjat. Cheryl tittar inte på Vics när hon passerar honom men känner hans ilska och rädsla.

Långsamt saktar deras puls in till det normala, de omsluts av dimman som dämpar allt. De klättrar, var och en i sina egna tankar.

Mitch tittar på sina händer, han har ju inte handskar, ser de ut som vanligt? Jodå, precis som vanligt, nedstänkta med blodsregnet, men inget oväntat.

Lauren är nervös och rädd att Vics skall komma efter henne, har hon gjort sig till måltavla? Kim känner hennes sinnesstämning, och kastar sig om hennes hals, skriker genom sin mask. “Fan vad häftig du är!”

Lauren stelnar först till, men omfamnar henne sedan, snyftandes. “Tänk om han kommer efter mig?”
K: “Äh, då tar vi honom.” Hon greppar Lauren om axlarna, synar henne på armlängds avstånd. ”Vad har hänt med dig?”
Lauren ser på sina händer och klor, osäker på vad hon ska svara.
K: “Är du en ängel?”
L: “Jag kan inte gå på vatten i alla fall.”
Kims fingrar leker i den glimrande glorian. “Jag vet inte vad som hände, men det känns bra att ha dig, att ha er med mig. Kan du prata med Gud nu?”
L: “Det är jävla störande när man sover, man måste sova med bindel. Annars känner jag mig precis som vanligt.”
Kim tittar Lauren i ögonen. “Du är så sjukt cool, vet du det?”
Lauren ler och drar undan lite hår från Kims panna. “Vi springer ikapp de andra, vi måste peppa Cheryl att köra ritualen.”

När de når skrevan och träder in i grottan är grismännen försvunna utan spår. Det är skönt att slippa dimman och att kunna ta av sig maskerna nere i grottorna, de har marscherat långt, alla är smutsiga och trötta.

Cheryl tar av sig sin mask med en suck av lättnad och tittar på de andra. “Det verkar inte som de följde efter oss?”

Mitch skakar bistert på huvudet. “Inte nu, men jag tror inte vi är i närheten av slutet på den historien. Men det jag är mest nyfiken på är vad som händer om han pratar med pannmännen.”

C: “Jag är inte säker på att han är på god fot där längre. Nu åker vi hem.”

Richard nickar. “Jag kan hålla utkik medan ni förbereder.” Han ger en nästan militär hälsning till de andra innan han tar med sig Tim upp mot skrevan för att hålla vakt.

Cheryl börjar förbereda för ritualen och det är något tryggt och bekant när hon ritar cirkeln i krita och de diskuterar alternativ under tiden.
M: “Var går vi när vi är tillbaka i Cedar? Dana eller Vanderheim?”
L: “Ligger lågt ett tag?”
M: “Jag skulle gärna göra oss av med den där snarast.” Han sneglar på lådan med kalken. “Men kanske Dana kan säga något om den?”

Cheryl berättar om sitt samtal med Dana, att Dana inte vet något om kalken men hatar allt som Butlers står för, kanske något mindre nu när Cheryl dämpat hennes trauman från att förlora allt som hon byggt upp, men det känns temporärt.

Mitch nickar. “Ok. Så Vanderheim, och sen slicka våra sår.” [Det vill säga, en scen till och sen kör vi återhämtningsfas.]
De andra nickar tyst. Mitch drar en lina för att stärka sig inför ritualen, Kim och Alana följer hans exempel.

Kim snörvlar lite av kokainet och tittar upp på Mitch. “Jävla Vics. Han känns inte mindre läskig nu, jag kan inte sova så här, tänk om man vaknar och så är han där. Ibland drömmer jag att Bryan kommer tillbaka, ibland är det bra, ibland är det inte så bra.” Hon tittar ner.

Mitch lutar huvudet bakåt och sneglar sen på Alana. “Vem har sagt att vi skall sova?”

De gör ritualen, Cheryl lyckas, och de återvänder äntligen hem.
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
940
Scen 66 - Vanderheim

Sen kväll eller natt. Fotostudion tar upp nästan hela den nionde våningen i Vanderheim Studios vassa, blänkande skyskrapa och mörka metallräcken hänger från det höga taket med ljus som kan riktas för att framhäva, dölja eller skulptera och golvet är svart och matt och i en låg loungegrupp sitter gruppen och alla deras följeslagare likt en samling kvarsittare och väntar på rektorn och Aimee Vanderheim är ensam och klädd i en snäv, snövit byxdress från Givenchi när hon vandrar över det matta golvet för att möta dem och hennes ögon är dolda bakom mörka glas från Bulgari och hennes mun är röd och hennes leende är svalt och lätt triumferande.

Det ekar lätt från Aimees klackar där hon går över golvet, och allas blickar vänds mot henne. “Mister Brooks, fröken Denton, fröken Stallion.”

Mitch nickar och ställer sig upp. “Det tog längre tid att leverera än vad jag känner mig bekväm med, men vi har något till dig. “

Mitch skjuter över säkerhetslådan, slår in koden, och med Schaums näsduk lyfter han upp kalken, som om näsduken var en grytlapp. “Tror du det blir bra bilder med den här och Lauren?”

Aimee är som förhäxad och sjunker ner vid kalken, vigt trots sin byxdress, och betraktar den ingående och när hon lutar sig framåt faller håret från hennes nacke och de ser något metalliskt blänka till i hennes nacke innan hon skakar av sig sin trans och hastifgt ställer sig upp. “Bilder ja…” Hon tittar på Mitch “Hur gick det med lånet, förväntar sig Butlers att de skall få den tillbaka?”

Mitch tittar rakt på henne utan att röra en min. “Jag tror inte de förväntar sig det, nej.”

Aimee drar roat på munnen. “Vi får väl se.”
M: “Det var en stingslig situation när vi sprang på dem senast.”

Aimee nickar. “Jag hörde att kusin Judy har lämnat stan.” Hon rycker på axlarna. “Nå, det var väl lika väl. Men vi är naturligtvis tacksamma, har ni funderat på vad ni vill ha i utbyte?”

Gruppen försöker minnas vad de blivit erbjudna. Mitch tittar frågande mot Cheryl men Cheryl sitter och läser ikapp vad som sagts på Orbis i deras frånvaro.

M: “Kan ni inte föra oss djupare?”
A: “Ni har ändå varit på ett visst djup, vad är det som lockar?”

Hennes ton är så drypande av löften om makt och dolda hakar att Mitch sneglar upp mot taket men det droppar inte blod från sprinklarna. “Jag vill veta mer om kraften, om tornet med rankorna, om det som lever där, och det vars bud jag ändå tror att vi gått. Jag tycker om att veta vem som är beställare när jag levererar moderiktiga accessoarer.” Han nickar lätt mot den mörka kalken på det låga bordet.

Aimees ansikte är vänt mot Mitch och ögonen är dolda bakom solglasögonen men så brister hon plötsligt upp i ett vackert men obehagligt leende. “Jag är mycket tacksam för presenten, Mitch.” Och han ser hur spänd Aimees hy är över hennes anletsdrag, hur blek hon är, hur mycket av en mask hela hennes uttryck är och Mitch kommer till insikt om att det nog inte finns någon annan beställare än Aimee Vanderheim och att den varelse som härskar i tornet med rankorna står framför honom.

Mitch ler, först osäkert men sen växer leendet i självsäkerhet och hans ögon lyser upp i förundran. “Du bär det så vackert. Det här är det bästa mode jag någonsin sett. Kan du lära mig mer?”

Aimee tittar på Mitch, synar honom från topp till tå. “Jag tycker om er stil, mister Brooks, jag tror vi skulle kunna göra mer affärer ihop. Men vi skulle föredra att nästa gång som ni vill besöka oss på vårt andra huvudkontor bokar ni en tid först.”

Lauren tittar tankfullt på Aimee och lägger huvudet på sned. ”Jag antar att det inte var en slump att kalken befann sig på den plats den befann sig?”
Aimee tittar frågande på henne. “Att kusin Judy hade den?”
L: “Var hon hade den.”
Aimee tittar forskande på Lauren och rynkar pannan. “Jag är osäker på vad ni menar, fröken Denton. “

Lauren lutar sig tillbaka, knäpper händerna i knät, tittar osäkert på de andra. “Det var inte vår mening att klampa in på huvudkontoret objudna men vi visste inte var vi skulle hamna.”

Aimee skrattar lätt. “Jag tror att med ett mindre primitivt sätt att färdas så hade ni inte haft så oberäkneliga resultat.”
Laurens ögon lyser till och hon sätter sig upp lite mer och hennes röst blir ivrigare. “Berätta gärna mer.”
Mitch nickar, lite för ivrigt. “Vi tar gärna emot mer.”
Lauren tittar förtrollat på Aimee. “Vi trodde den andra sidan var ankrad mot den här med fasta punkter. Menar du att det inte stämmer?”

Aimee ler snett mot gruppen. “Varför åka buss från Cedar Grove när man kan åka limousine?” Och Mitch inser med fasa att han åkt andra klass och spetsar öronen.
 

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
940
Återhämtning

Gruppen har varit i en massa konfrontationer och cashar nu in sin efterlängtade återhämtning.

De slår dock en etta, vilken modifieras till en nolla eftersom de är förföljda! De får återhämta i noll veckor, får inte läka några skador eller trauman och blir avbrutna direkt!

Cheryl -
  1. Fråga - Gräva i Danas trauman som Cheryl tagit över, vem var hon?
  2. Fråga - Gräva i Danas trauman som Cheryl tagit över, vem var hon?
  3. Rekrytera följeslagare - Rachel Stallion
  4. Gå i terapi
Lauren -
  1. Gå i terapi
  2. Gå i terapi
  3. Fråga - Hur får vi fördel mot Jayne Carter i förhandlingar?
  4. Fråga - Hur får vi fördel mot Jayne Carter i förhandlingar?
Mitch -
  1. Söka vård för skador
  2. Söka vård för skador
  3. Studera skrift - Sexrullen
  4. Studera skrift - Sexrullen
 
Top