En Dungeon Crawl Classics-klassiker

[Deodanders]

Spelade ”Sailors on the starless sea” till DCC igår och det var så kul, verkligen minnesvärt, så jag tänkte att jag skulle skriva ner lite av vad som hände, just för att komma ihåg .

Vi var tre spelare och jag som SL. Jag hade gjort färdiga RP med Purple sorcerer-generatorn, fyra per spelare och A4, och printat dubbel uppsättning, så att de fick en chans att byta om de inte vibbade med det första gänget (de drog ett varsitt blad osett). En bytte, övriga behöll sina första fyra.

Det var ett härligt gäng som stod där framför den svarta stenborgen från vilken fruktansvärda beastmen vällt fram i natten och fört bort deras nära och kära, grannar och vänner. 12 fördömda män, kvinnor och barn. Vi hade en gravgrävare, en stalledräng, en skattmas, en långivare, en föräldralös, palsternackodlare, en alkemist, barberare, en smugglare och andra.

Generatorn hade slumpat allt enligt grundreglerna (jag hade valt bort dvärgar och alver) och spelarna fick välja alignment och namn. Sen körde vi. Nu var det vedergällning, nu skulle de rädda de sina!

Borgen beskrevs, vägen fram möjliga vägar att närma sig, och varje spelare fick nämna någon som en av deras RP förlorat och ville rädda.

Det säger något, tycker jag, om både system- och spelarkvalitet att vi bara efter tre minuter in i spel hade massvis med färgstarka karaktärer och inbördes relationer. Det finns en sådan rik indirekt antydd setting, bakgrund och personlighet hos varje nolla i DCC, och det var en fröjd att se spelarna dra i detaljerna och veckla ut distinkta RP på nolltid. Lite orolig blev jag också, jag är en rätt blödig spelledare och kände ju direkt att jag ville inte att någon i det här gänget ska dö. ”Gå tillbaka till byn! Sätt er på värdshuset och lev ett sista dygn! Vi spelar det istället” liksom. Well, folk skulle dö. Och det rätt snart.

Men jag får berätta om det sen, måste jobba nu.

 

[Deodanders]

Skattmasen är en stor och stark och smidig karl, och tar någon form av ledarroll och stegar fram mot den hotfulla porten med sitt tillhälften sänkta galler. I hasorna har han Snoret, föräldralös 10-åring och lite av ett fan av den kraftfulle uppbördsmannen. De andra släntrar försiktigt efter. Man hejdar sig några meter från ingången där en stör reser sig ur en härva vildvuxna rankor. Hängande på pålen är slaktarens söner, deras kroppar omslingrande av växten som också tränger in och ut ur deras olika kroppsöppningar. De måste skäras ner, för att få begravas. Gravgrävarn och alla är ense om detta. Skattmasen höjer sitt långsvärd just när rankorna slingrar sig fria och vispar i luften med hotfull kraft. Byns starke man är snabbare. Ett tu tre är flera av de sjukligt blekgröna stjälkarna skilda från sina rötter. Snoret attackerar också, men råkar i villervallan banka till med klubban på just en redan avhuggen ranka. Bakifrån kommer en palsternackbonde med sin högaffel, fäktas förgäves med växtarmarna medan två kamrater drar ett rep mellan sig och springer fram för att snärja plantan.

Ursäktar mig här med att jag inte har rollformulären framför mig och inte hann lägga namn och yrken på minnet, men en av repbärarna får i farten en snärt av en ranka över strupen som knäcker nacken och slår både liv och luft ur honom. Flickan som stärkt av de andras mod rusat bakom med sin påk snubblar på repet som tappats och faller över sitt eget vapen så illa att det stöts genom hennes egen kropp. Vips så har en spelare med ett par oturliga slag (inklusive ett fummel och högsta/sämsta möjliga resultat på fummeltabellen) blivit av med två av sina fyra rollpersoner!

Skattmasens spelare med sitt högsta initiativ, goda stats och några istället rent fantastiska slag gör sen rankan till endast sporer och sav, och det bär av in i borgen där det blir bättre, och bättre.

 

[Deodanders]

Efter att Barla, skattmasen, bankat på gallret ("Vi kommer in!") och lite tumult när de sista kröp under blev det utforskning av borggården, till klangen av en ödesmättad klocka. Gruppen delade upp sig (alla gick till det brända kapellet, förutom gravgrävarn som knatade mot brunnen). Snorens spelare som slagit fram ryktet "Beware the well!" innan vi började hade den hemlöse palten hojta "se upp för brunnen, gå inte dit!". Likväl sögs nästan Zundra, övertygad om att kroppar kunde slängts däri mot yrkets alla principer, ner i djupet. Men det gick bra med ett par fina slag.

Ingen gick i närheten av slukhålet med sitt ondskefulla dis som pyste därur. Kanske för att jag beskrev det för dåligt. Eller för bra.

Kapellet genomsöktes rätt halvdant (Serloth, halvlängdskvinna och lånehaj hittade lite jox i askan) för när alkemisten Morlach petade på en svart sörja som började röra sig tog sig alla ut i säkerhet.

Hmm, inga bybor, inga nattens tvåbenta fasor. Var det i det stängda tornet de skulle finna vad de kom för? (Spoiler: ja. Och nej.)