Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Något jag inte tycker nämns särskilt ofta i diskussioner om spelkonstruktion och vad man väljer att inkludera är estetik. Detta är lite märkligt, eftersom jag upplever att en stark estetisk prägel är något som gör ett spel minnesvärt -- Mörk Borg, Vindsjäl, Warhammer FRP och Ur Varselklotet är alla exempel på spel som har en tydlig estetik, något som också är till deras fördel. Jag tror också att våra spelpreferenser i tämligen hög grad styrs av just estetik -- inte bara hur den förmedlas visuellt, utan även vad som skildras i text. Jag tror också att vi i allmänhet blir gladare och tycker bättre om spel om vi kan inkludera våra estetiska preferenser i dem, och att detta är ett skäl så gott som något att ta estetiken på allvar i speldesign. Allt för ofta tycker jag att element i spelvärldar avkrävs en betydelse, när de egentligen kanske bara inkluderas för att skaparen finner dem tilltalande.
Jag är exempelvis en sucker för vad man får kalla alv-estetik. Den där sirliga art nouveau-looken, kombinerat med hjorthorn och månar och flöjter och sånt. Även de mer icke-visuella aspekterna, som det förtrollade, det tidlösa och det odödliga. När jag skriver något ser jag ofta till att inkludera saker som anspelar på detta. Det behöver inte ha någon stark tematisk förankring i vad spelet ska handla om, jag trivs bara med det och det får mig att känna mig mer tillfreds med världen jag skapat eller spelar i.
Jag är exempelvis en sucker för vad man får kalla alv-estetik. Den där sirliga art nouveau-looken, kombinerat med hjorthorn och månar och flöjter och sånt. Även de mer icke-visuella aspekterna, som det förtrollade, det tidlösa och det odödliga. När jag skriver något ser jag ofta till att inkludera saker som anspelar på detta. Det behöver inte ha någon stark tematisk förankring i vad spelet ska handla om, jag trivs bara med det och det får mig att känna mig mer tillfreds med världen jag skapat eller spelar i.