Nybörjarrollspelets emotionella behovsuppfyllelse

[Genesis]

En sak jag noterat med en hel del nybörjare är synen på spelvärlden som en leksak som man kan meckla med på olika sätt och se vad som händer. Avsaknaden av moralisk kompass i spelvärlden är ofta tydlig. Gå in i staden, mörda en snubbe, när stadsvakten säger ”Vad sysslar du med?” så svarar man ”Jag tyckte att han hade en ful näsa.” Vet inte om detta är relaterat till den fria fantasins glädje som finns i OP. En OSR-sandbox med en massa spejsade saker där det händer spektakulära saker när man interagerar med dem skulle nog kunna väcka en sådan lusta. Fast helst utan dödlighet, tänker jag.

 

[zo0ok]

Men personligen tror jag hobbyn skulle locka fler nybörjare om den såg ut mer som de japanska rollspelen, men paketerade med ämnen som intresserade de tilltänkta nybörjarna.

Hmm, måste erkänna att jag tänker främst ungdomar när jag tänker nybörjare. Kanske borde kolla på något av de två spelen du nämner. 1ed låter som det inte går att köpa?

 

[Sömniga Isaac]

Hmm, måste erkänna att jag tänker främst ungdomar när jag tänker nybörjare.

Och jag tänker att även ungdomar är en väldigt bred grupp även om vi skulle avgränsa till den gruppen. Vi drog inte alltid jämnt i grupperna jag var med i när vi började spela rollspel om vad vi ville göra i eller med rollspelet. Så jag tror inte vi ska tänka att ungdomar är en homogen grupp, då missar vi en stor del av ungdomarna som skulle kunna komma in och vi tänkte bortanför våra föreställningar om vad ungdomar dras till.

 

[krank]

Så jag tror inte vi ska tänka att ungdomar är en homogen grupp, då missar vi en stor del av ungdomarna som skulle kunna komma in och vi tänkte bortanför våra föreställningar om vad ungdomar dras till.

I egenskap av någon som jobbar med ungdomar: Detta.

Jag tror att det finns en väldigt stark tendens att övergeneralisera baserat på sin egen upplevelse. På samma sätt som många tror att de har benkoll på "hur det är i skolan" och "vad elever behöver och mår bra av / lär sig mycket av" baserat på sina grumliga minnen av den egna skolgången tror jag det är väldigt lätt att falla ner i "det här funkade för mig när jag var nybörjare och ungdom, alltså funkar det rent generellt för nybörjare och ungdom".

Lite "Eon är inte alls för krångligt för nybörjare, för det var det jag började med och jag tyckte det inte var krångligt". Well, det finns säkert de som skrämdes bort av Eon och som därför inte just nu sitter på WRNU och diskuterar vad nybörjare vill ha eller behöver. Det sker ju så att säga viss selektion.


Jag vet inte om jag har så mycket att tillföra i övrigt utom att jag verkligen ställer mig bakom det pluralistiska tänket, att det behövs olika ingångar för olika nybörjare och att jag tror att just fokus på de emotionella behoven kan ge bra grund för att skapa sådana ingångar. Det finns nog ingen magic bullet-lösning som lockar alla potentiella nybörjare, men det är bra att tänka på just att det finns många olika typer av nybörjare som har olika behov…

 

[Sömniga Isaac]

I egenskap av någon som jobbar med ungdomar: Detta.

Det är på grund av att jag arbetar med ungdomar som jag reagerade som jag gjorde. Ibland tror jag vi litar för mycket på våra minnen och våra minnen har en tendens att sudda bort en hel del viktiga detaljer och lustigt nog göra dem väldigt opålitliga. Så även om vi nu lyckades bryta oss in i hobbyn med ett krångligt system så har nog vår hjärna gjort sitt yttersta för att radera det obehagliga av upplevelsen för att få det att verka enklare än det var.

Annars, när det kommer till vad som kan locka nybörjare så vet jag inte. Jag tror som många redan varit inne på att det behövs en mångfald av spel som uppmanar till olika former av spel så att en som är ny för hobbyn hittar en lämplig ingång till hobbyn.

Jag spelade en gång som spelledare med min mor till exempel och i efterhand skulle vi nog inte spelat Drakar och Demoner tillsammans. Hon tillförde saker till spelbordet men utgick ifrån sin inspirationskälla vid spelbordet vilket var Stephen King. Sen spelade jag med en kompis morsa som ville ta sig in i hobbyn samt en barndomsvän. Likheten mellan dessa tre personer var inte källan till inspiration utan viljan att få vara med och äga världen samt vara medskapare. Det var det som drog igång dem, inte reglerna och settingen utan möjligheten att påverka och vara medskapare av berättelsen.

 

[entomophobiac]

Ibland tror jag vi litar för mycket på våra minnen och våra minnen har en tendens att sudda bort en hel del viktiga detaljer och lustigt nog göra dem väldigt opålitliga.

Plus nostalgi. "Jag började med gröna lådan DoD, det måste innebära att det representerar idealbörjan för alla som är nyfikna på rollspel: det skall vara fantasy och låda".

Nej. Det behöver inte ens betyda att det var idealbörjan för dig, egentligen.

 

[Rickard]

Det här gör också att vissa spel blir illa lämpade för att locka nybörjare på detta vis.

/.../

Finns det fler emotionella behov som det kan vara vettigt att tänka på att ett nybörjarspel ska kunna uppfylla?

Jag har sagt det här om och om igen. Man ska inte göra spel som försöker locka in flera olika spelstilar, utan man ska skapa spel som lockar in en typ av spelstil.

Annars blir det bara att vi lockar in D&D:are, vilket förvisso är skoj, men det finns en oanad potentiell marknad. Vampire gjorde något annorlunda och fick in en helt ny publik. Förhoppningsvis gör Pokemon det också, även om det säljer mer på varumärket än själva spelstilen. De som blir kvar efter att de läst/spelat Pokemon-rollspelet är de som fastnat för vad nu Pokemon har för spelstil, vare sig det är dungeonröj, intrig, gestaltande eller samberättande.

Det finns inget universalrollspel med den bästa lösningen. Det finns massor av spelstilar och vi behöver en större flora av olika spel lämpade för dessa för att täcka in många behov.

 

[Svarte Faraonen]

Om jag skulle skriva ett nybörjarrollspel skulle jag nog sträva efter att locka spelare som besitter egenskaper och intressen som gör dem mer benägna att hålla fast vid rollspelande och bli "självgående" som rollspelare. Att tilltala den sortens fantiserande och engagemang i rollpersoner och värld känns som ett lämpligt sätt att göra det. Folk pratar då och då om introduktionsrollspel med arbetskamrater, föräldrar och andra som tycks representera någon sorts "o-nördig vuxenvärld", men jag upplever att detta sällan verkar särskilt orienterat mot att göra dem till mer självständiga rollspelare som sedan kommer att ta steget att börja skriva/spela på egen hand.

 

[Mogger]

Hörrni, tråden handlar om olika tänkbara känslomässiga engagemang man kan stärka i rollspel, inte vilka som är bäst eller ger störst avtryck hos eventuella nybörjare.

Själv tror jag även bekanta IPn hjälper till här.

"Tänk att få vara en pilot i Star Wars!?!"

Att drömma sig bort till en redan bekant värld.

 

[Svarte Faraonen]

Jag har sagt det här om och om igen. Man ska inte göra spel som försöker locka in flera olika spelstilar, utan man ska skapa spel som lockar in en typ av spelstil.

Annars blir det bara att vi lockar in D&D:are, vilket förvisso är skoj, men det finns en oanad potentiell marknad. Vampire gjorde något annorlunda och fick in en helt ny publik. Förhoppningsvis gör Pokemon det också, även om det säljer mer på varumärket än själva spelstilen. De som blir kvar efter att de läst/spelat Pokemon-rollspelet är de som fastnat för vad nu Pokemon har för spelstil, vare sig det är dungeonröj, intrig, gestaltande eller samberättande.

Det finns inget universalrollspel med den bästa lösningen. Det finns massor av spelstilar och vi behöver en större flora av olika spel lämpade för dessa för att täcka in många behov.

Jag håller inte med. Jag menar att de framgångsrika spelen är de som öppnar för flera olika spelstilar. Om man tar exemplet Vampire: är det en introspektiv resa in i att vara moraliskt komprometterad av sitt behov att dricka blod, en hejdundrande maktfantasi om att vara en mörk superhjälte med huggtänder, en intrigspäckad politisk såpa eller en konspirationsthriller med hemligheter som sträcker sig bort till tiden innan Syndafloden? Ja, alla ovanstående, och det är vad som har gjort det framgångsrikt. Renodling tilltalar speldesigners, eftersom de känner att de har gjort något som verkligen är tight och snyggt utifrån ett designperspektiv, men det ger mycket sällan spel som faktiskt vinner publik.

 

[Ram]

Som en minimalistisk twist på Setting så skulle jag vilja föreslå ett närområde. Att introduktionen tillhandahåller en ganska liten men väl definierad, beskriven och mycket väl illustrerad liten del av världen. Rollpersonerna förväntas skapas med precis lagom mycket detaljer och coola saker, stora som små och sedan dyka upp i detta lilla hörn av världen från ett eller flera ännu mindre hörn av världen och direkt mötas av välkomnande, varma och välbeskrivna personer som vill dem väl och sedan får de utforska den lilla stadens omgivningar via trevliga quests och även ett icke-questdrivet mysterium som de kan nysta i. Världen utanför hintas i vissa delar. Någon kommer från en större stad, någon har varit i kungens armé, ett mindre krig skall har brutit ut långt i norr, ett antal namn droppas etc. men det finns inte egentligen mer än så.

Sedan behövs så klart en monsterbok. En sådan där bra, mysig monsterbok, inte en steril faktagrunka. Monster är sagor och legender i mycket högre grad än stat-block. De är udda företeelser, skumma beteenden, mystiska saker. Dussinmonster, sure, det kan finnas ett antal sådana men de kan vara ett litet skräpkapitel i slutet.

 

[zo0ok]

Finns det fler emotionella behov som det kan vara vettigt att tänka på att ett nybörjarspel ska kunna uppfylla?

Känslan av att man är någon betydelsefull/speciell, och att man har coola saker, tror jag tilltalar en del nybörjare.

 

[JohanL]

En sak som inte ska underskattas är om spelet är vänligt för nybörjarspelledare. Säga vad man vill om grottkrypet, men det är i alla fall det enklaste som finns att spelleda! Det typiska DoD-äventyret brukar vara rätt enkelt i det här avseendet, medan spel som kräver att SL själv producerar dramatiska situationer är bra mycket svårare, särskilt när man är tolv och inte förstår hur mekanismerna för det ser ut.

 

[Sömniga Isaac]

Känslan av att man är någon betydelsefull/speciell, och att man har coola saker, tror jag tilltalar en del nybörjare.

Jag har främst mött två olika grupper.

För mig har det alltid handlat om att delta i något, upptäcka en värld som påminner om den jag mött genom myter. Vem jag var i världen var väldigt sekundärt.

För mina vänner handlade det om att vara mästertjuven, hjälten, den heliga krigaren, profeten osv. För dem var det helt centralt att vara en annan person och spela ut en mäktig person i spelvärlden.

Sen finns det fler grupper, exempelvis den som vill väva berättelser tillsammans med andra.

 

[zo0ok]

Jag har främst mött två olika grupper. [...] Sen finns det fler grupper

Nu tänker jag bara högt...

1) det är svårt att veta vem man är (vilket grupp man tillhör / vilka emotionella behov man har) innan man har provat - det det kan variera över tiden
2) det är inte alls självklart att "lika barn leka bäst" / en bra "spelgrupp" består antagligen av personer med olika personlighetstyper (grupper i din terminologi)

...så jag tänker att det är viktigare att ett spel innehåller "något för alla", än att det är så speciellt "riktat" (om man vill engagera nybörjare - alltså få dem att känna att spelet ger de något (känslomässigt))

 

[JohanL]

...så jag tänker att det är viktigare att ett spel innehåller "något för alla", än att det är så speciellt "riktat"

Det här är Robin D. Laws tes också - spelare är intresserade av olika saker, men man nöjer sig med att det man är intresserad av dyker upp bara ibland och inte alltid, så det går att få en grupp med folk som tycker om olika saker att ändå funka tillsammans. Man måste inte vara överens om en specifik kreativ agenda.

(Klassifikationen hos honom är Butt-Kicker, Casual Gamer, Method Actor, Power Gamer, Specialist, Storyteller, Tactician.)

 

[Rickard]

Jag håller inte med. Jag menar att de framgångsrika spelen

Ska det vara framgångsrikt också? Allt du påpekar i trådstarten är att en preferens borde vara viktig i nybörjarrollspel och sedan frågar efter vilka andra som bör vara viktiga. Man gör sig en otjänst att försöka tänka utifrån vilka spel andra vill ha, utan tjänar mer på att istället vilka spel en själv vill göra.

Annars har du rätt i att man bör tilltala flera spelartyper om man vill tilltala en större målgrupp - Nicole Lazarro brukar prata om det i Four Keys of Fun.

 

[Sömniga Isaac]

Nu tänker jag bara högt...

1) det är svårt att veta vem man är (vilket grupp man tillhör / vilka emotionella behov man har) innan man har provat - det det kan variera över tiden
2) det är inte alls självklart att "lika barn leka bäst" / en bra "spelgrupp" består antagligen av personer med olika personlighetstyper (grupper i din terminologi)

...så jag tänker att det är viktigare att ett spel innehåller "något för alla", än att det är så speciellt "riktat" (om man vill engagera nybörjare - alltså få dem att känna att spelet ger de något (känslomässigt))

Jag tänker att så länge det inte spretar för mycket är det absolut en styrka att ett spel som syftar till att locka nybörjare framhäver fler än en stil. Problemet är nog som nämnts om det försöker fånga in alla stilar.

Jag kan tänka att jag skulle tröttna om jag ständigt fick det jag vill ha runt spelbordet, samtidigt som jag kan känna väldig lycka i att se när andra runt spelbordet får ta del av det de älskar. Så jag har inget emot att en grupp består av människor som har olika preferenser, så länge inte preferenserna direkt skär sig mot varandra.

 

[Rickard]

Det här är Robin D. Laws tes också - spelare är intresserade av olika saker, men man nöjer sig med att det man är intresserad av dyker upp bara ibland och inte alltid, så det går att få en grupp med folk som tycker om olika saker att ändå funka tillsammans. Man måste inte vara överens om en specifik kreativ agenda.

Jag tror detta är en falsk dikotomi. Vi har inte en spelstil, utan tilltalas av flera olika av olika grader. Grupper där det fungerar med är flera olika spelstilar är (antagligen) för att alla något gemensamt i olika grad, annars blir det en rätt dysfunktionell grupp. Vi hade ju en reaktion kring just detta (Forge) för tjugo år sedan - om just kreativ agenda. Någonting måste vi väl ha lärt oss av det?

 

[entomophobiac]

Nicole Lazarro brukar prata om det i Four Keys of Fun.

OT, men det här är en namedrop du får bonuspoäng för.