Berätta om när komplexa regler förgyllde din upplevelse

[Lemur]

Inspirerat av denna tråden.

Det mest komplexa spel jag spelat är Eon IV och det är ett grymt spel! Det jag gillade mindre med spelet var de simulatoriska och komplexa reglerna, det var ingen katastrof men jag hade föredragit att vissa moment hade gått snabbare. Samtidigt kan jag ofta känna lockelse till mer komplexa system, för vad vet jag, det kanske finns något jag missar med mina regellätta system?

Så nu: berätta om när (och varför) komplexa regler förgyllde din upplevelse! *

*Vi behöver inte förvandla denna tråden till en tråd där vi försöker definiera vad som är komplext eller inte. Vi nöjer oss med att det är komplext för dig.

 

[Minimoni]

Egentligen så alla gånger då jag använt mig av EON 3-reglerna eller någon variant av dem, NeoTech 2 är tex väldigt lika. Jag använder mig mer eller mindre alltid av någon av dessa varianter med egna husregler för att passa den setting jag spelleder. Så för mig ger komplexa regler ofta fler val i varje situation och dessa situationers resultat har en tendens att överraska mig som SL på ett väldigt positivt sätt, och det är då jag har som mest glädje av komplexa regler!

 

[terje]

Mitt tålamod med komplexa regler är lika litet som min förmåga att komma ihåg omfattande procedurer och listor med variabler är begränsad, men idealt sett tänker jag att ett mer maximalistiskt system skulle kunna ge mer input till fiktionen än ett minimalistiskt dito.

 

[entomophobiac]

Tycker Burning Empires levererar varje gång vi spelar det. Och många av de onödigt krångliga subsystemen i Unisystem har jag haft grymt roligt med, eftersom de lett till allt möjligt från stress till sjukvård med helikopter för att någon klarade sina överlevnadsslag mot alla odds, till att någon dött av en kula rakt igenom en tunn trävägg.

 

[Rickard]

Neotech 2 var sjukt kul att slumpa fram karaktärer i. Ägde inte spelet, men satt ändå med en generator som @ripperdoc gjort (tror jag i alla fall - en generator gjord i Flash).

D&D4 tyckte jag det var kul att göra annorlunda builds i. Kunde sitta och läsa horder av förmågor i min sökan att hitta otippade kombinationer.

 

[chrull]

Jag tror att det var första gången någon använde en spell i DCC och dessutom slog på alla bells and whistles med spellburn och bränna upp sin egen styrka några steg för att verkligen vara säker på att lyckas med formeln som dessutom var Invoke Patron. Det var mitt i en strid som gick rätt dåligt och efter en del regelkoll och tabellslagande konstaterade vi att magikerns patron - kungen av älvorna skruvar tillbaka tiden för gruppen i några få stridsrundor.
Det tog lite diskussion och klurande innan vi kunde enas om vem som träffat vem i stridens första runda och justera alla värden därefter. Att det här kaoset var något som kunde uppstå lite närsomhelst färgade verkligen min syn på DCC som spel, och öppnade även upp min spelledarstil lite (som annars oftast lutar åt det stramare, jordnära hållet) för mer gonzo saker.
Hade DCC inte haft alla sina regler och tabeller för det här hade vi nog inte hamnat i samma situation, eller så hade den varit självvald och därför inte varit en lika stor överraskning.

Ett annat exempel är Pathfinder, där vi vid ett tillfälle på grund av att det finns regler för exakt allt hamnade i en situation där det krävdes 3 d20-slag för se om en spell min rollperson använde hade effekt på målet - en drake som var en bit över att vara en rättvis fight. Alla tre slagen var tvungna att landa på 18+ och när första slaget lyckas så är det ingen runt bordet som inte sitter och stirrar på tärningen för slag 2. När det lyckas så höjs ljudnivån i lägenheten några snäpp och folk står runt bordet för att bättre se det tredje tärningsslaget. Nu var dessutom insatsen höjd eftersom vi kommit så långt att vi kan konstatera att om det går dåligt vet definitivt draken att jag är där och håller på med fuffens. Går det dåligt kommer det sluta i katastrof.
I ett enklare regelsystem hade vi aldrig haft uppbyggnaden av spänning mellan tärningsslagen.

 

[Mogger]

Vi har spelat mycket Western. Vi vet exakt hur dödligt det är. Vi gör vårt yttersta för att inte bli träffade (vem vill liksom få en kula i vaden och dö 3 månader senare av ett inflammerat sår, om jag inte förblöder det första dygnet?). Varje gång det blir eldstrid känner känner jag genuin skräck för att bli träffad. Det finns inga helande potions i Western, ingen trollkarl i nästa by och inget templet som kan läka mot 2 guldmynt.

Detta är överlag det komplexa regler tillför min spelupplevelse. När jag tänker efter är det den blorbiga simulationismen som lockar. SL bestämmer inte om jag dör, överlever eller blir halt resten av livet. Systemet gör det.

Det är samma sak när träffmallen plockas fram och man nästan fysiskt kan känna hur kulan går rakt genom byxtyget utan att träffa!

Om SL istället berättar att "kulan går rakt genom byxtyget utan att träffa" känns det inte alls på samma sätt. Så det är hur komplexa regler förgyller min spelupplevelse, genom att leverera output som inte tolkats och som dessutom kan variera rätt mycket.

 

[Bifur]

Precis som @Måns har jag haft väldigt roligt med Western (även 1an som egentligen är ospelbar). Snabbhetstabeller och träffmallar ger en upplösning som skapar en väldig spänning i varje moment.

 

[entomophobiac]

Snabbhetstabeller och träffmallar ger en upplösning som skapar en väldig spänning i varje moment.

Det är fortfarande något magiskt över första utgåvans OH-ark och de olika träffsiluetterna.

 

[God45]

Mitt i en Exalted 2.5 strid när en strid bestående av svaga attacker menade att hacka ner den andra sidans energi för att både jag och NPC:en använde perfekta försvar (så ingen attack träffade men försvararen behövde spendera motes av energi) plötsligt vänds eftersom Abyssalen jag slogs med försökte mörda ett föräldralöst barn och jag använder kung-fu till att slå barnet så hårt att jag skriver om ödet så att det aldrig var där utan istället är igår med en lycklig familj.

 

[Mogger]

Det är fortfarande något magiskt över första utgåvans OH-ark och de olika träffsiluetterna.

Den har lyckligtvis följt med samtliga utgåvor och fick t.o.m en ansiktslyftning i senaste versionen!

 

[entomophobiac]

Den har lyckligtvis följt med samtliga utgåvor och fick t.o.m en ansiktslyftning i senaste versionen!

Har inte bläddrat i ett Western på rätt många år. Senast jag gjorde det så var det inte längre ett OH-ark utan en heltryckt siluett med träffmallen integrerad. Vilket väl är ett bättre sätt att göra det egentligen, eftersom alla ändå till slut placerade den för att få maximal chans att träffa.

 

[Klingonsylt]

Har inte bläddrat i ett Western på rätt många år. Senast jag gjorde det så var det inte längre ett OH-ark utan en heltryckt siluett med träffmallen integrerad. Vilket väl är ett bättre sätt att göra det egentligen, eftersom alla ändå till slut placerade den för att få maximal chans att träffa.

Det finns både en heltryckt siluett och ett OH-ark i fyran.

 

[RasmusL]

MtA väcker verkligen min experimentationslusta och reglerna kring magi är ofta motor när jag hittar på planer för min rollis. Bygg en armé av medvetandesynkade kloner för att programmera det perfekta övervakningssamhället? Nätverk av interplanetära portaler för gruvdrift i solsystemet? Gå ner i de djupare delarna av astralplanen för att plantera en idé om evig fred (eller krig...) i mänsklighetens kollektiva medvetande? Reglerna finns där och jag kan se och förstå vad som krävs för att nå dit.

 

[Oldtimer]

D&D4 tyckte jag det var kul att göra annorlunda builds i. Kunde sitta och läsa horder av förmågor i min sökan att hitta otippade kombinationer.

Då borde du ju kunna ha rätt kul med Dunder & Drakar. Det är ju inte alls lika omfattande som D&D4, men där finns också otippade kombinationer att hitta.

 

[God45]

Vi spelade ett SWAT-team Pathfinder. Så vi var en strikeforce där alla var helt utan magi. Så vi hade en fighter och några rogues. Men vad vi hade istället för magi? En budget och system mastery! Så vi brände alla våra pengar på prylar som man aldrig använder annars. Tangleburn bags, nät och potions. Sedan bara använde vi alla delar av systemet som man annars aldrig rör med grappling, skumma conditions och höjdskillnader för att slå över vår viktklass. Vi hade en strid mot en hel grupp trollkarlar och präster som var mäktigare än oss och laddade med spells. Vi drog ut på det, duckade, spelade fult och vann efter en brutal strid genom att vi bara var jävligare på systemet än andra sidan.

 

[Genesis]

Det är lite intressant att alla konkreta exempel verkar handla om strid.

 

[entomophobiac]

Det är lite intressant att alla konkreta exempel verkar handla om strid.

Reflekterar nog rollspels generella fokus ganska väl, i synnerhet i fall som belyser regelkomplexitet.

 

[RasmusL]

Det är lite intressant att alla konkreta exempel verkar handla om strid.

Jag räknas inte

 

[Genesis]

Jag räknas inte

Jag visste att jag borde ha skrivit "nästan"! Det eller läsa tråden ordentligt.