Jag vill snarare mena att det är ett problem att misslyckanden och/eller återvändsgränder inte bara är en naturlig del av spelet. Att "okej, receptionisten har ingen aning" är en orimligare slutsats än tortyr är ju helt absurt.
Inte nödvändigtvis. Det beror på hur spelarna uppfattad vad du presenterat som spelledare (vilket inte är samma sak som vad du som spelledare ansåg att du presenterade). Och med tanke på de flesta äventyr borde rollpersoner ofta vara betydligt mer paranoida och misstänksamma än vad de ofta är.
Det är ju lite av en skala. Om jag och mina vänner står inför en låst dörr vi måste igenom och en av oss är låssmed tänker jag inte göra ett försök själv. Om vi ska lyfta en tung grej och en av oss har vunnit Iron man är det naturligt att denne lyfter. Att barbaren skulle slita upp dörren istället för att be tjuven dyrka upp den kan ju hända, men bara om barbaren är korkad.
Ja, på mitt jobb händer det ofta att två personer börjar argumentera vem som är bäst lämpad för något. (Det är klart, oftast försöker de argumentera för varför den andre är mycket bättre lämpad och att den nya arbetsuppgiften borde tilldelas dem istället).
Fly? Fleeing heter den. Men mer viktigt är att skillen kostar hälften av dina andra skills (lite beroende på vad du har i Athletics). Detta är ett väldigt bra sätt att signalera till spelarna på. Tänk t.ex. i 5E om du fick dubbla proficiency bonus på alla charm-skills eller liknande.
Jag stöter på det här med "vem är bäst på X" indirekt hela tiden i Masks of Nyarlatothep till CoC. Benedict sköter låsdyrkandet, Kathy sköter fjäsk/övertalande, etc. Vi säger aldrig "vem är bäst", men vi vet ju vid det här laget rätt bra vart hela spelgruppens skills ligger (roll20 berättar det vid varje tärningsrull om inte annat). Så vissa utmaningar blir uppenbart vem som kliver fram, och i andra fall blir det givet från kontextet vem som kliver fram. Det rullar på rätt naturligt.Jag tänker att det inte är fullt så passivt som det kan låta, i de flesta fall. Den låsta dörren är en situation att lösa, inte en fyrkantig form som du bara kan sätta in fyrkantiga klossar i. Om den storvuxna självsäkra dödsbarbaren kommer fram först känns det tveksamt att första reaktionen är att be någon annan lirka med låset. Självklart kommer barbaren försöka slita loss dörren med ren handkraft först.
Vissa grupper är skitbra på detta, medan andra faller tillbaka på spelet, spanar på sitt formulär och ser att de har två poäng lägre i Pick-Lock än vad en annan rollperson har.
Så det jag funtar på är nog mest vad spel kan göra för att uppmuntra alternativa lösningar och/eller påminna om att de finns där. Mycket för att jag tycker det gör samtalet intressantare.
Det här är en otroligt bra poäng. Att ha Krafttag 24% mot Krafttag 27% gör att man vill välja 27%.
Vet inte om jag missförstår dig, men jag tycker nog många situationer är binära i verkligheten. Antingen klarar man det eller inte. Sedan kan man förändra situationen, som att be en vän, hämta verktyg eller söka efter information. På ett sätt så gillar jag därför pressa-mekaniker; just att kunna spendera något för att få en bättre chans och komma förbi tröskeln. Hope i The One Ring 1ED tycker jag är fenomenalt på detta, där man får en fast bonus genom att spendera en resurs. Tyvärr förändrade de regeln och lade till en tärning innan slaget istället. Så mycket sämre regellösning på så många plan (ex. en bonus är bara befintlig om den puttar misslyckat till lyckat).
Det här är i slutänden det bästa jag vet med rollspel, just hur olika utgångspunkt det går att ha. I vissa av mina grupper har det absolut handlat mer om inlevelse och att se vad som händer än om att "vinna". I andra är det min/maxning och rulla högsta stat.
Kände mig som en dålig rollspelare när jag läste det här innan jag insåg lite saker:
Alltså, det finns ju olika spelstilar. Jag håller med både Måns och Rickard, beroende på vad som spelas. Jag spelar sällan problemlösande, men om grejen är att man vill att spelarna ska lösa problem och inte bara rollpersonerna (vilket är en väldigt vanlig målsättning i rollspel) så är det ju dumt att förvänta sig att de medvetet spelar suboptimalt. Då slår Rising-principen till hårt och spelet tappar i princip all mening. Men om man spelar för att se vad som händer, spelar drama, utforskar rollpersonerna och så vidare, då kan man gott använda sina sämre färdigheter. Det är ju play to lose-spel (som jag gärna spelar). Men det är en helt annan spelstil.
Jo, vi fick ju lära oss detta genom att spela massa spel som typ krävde ett annat mindset. Det var väldigt nyttigt för oss. I synnerhet för mig. Vill dock poängtera att "medvetet göra suboptimala val" inte alls är vad det handlar om. Jag är inte speciellt förtjust i den typen av metatänk. Däremot kan vi alla försätta oss i situationer som är suboptimala när vi måste fatta snabba beslut, och så rullar vi tärning och så blir det dråpligt/coolt/galet och så skrattar vi och går vidare. Men jag bryr mig alltid om min rollfigur. Jag vill att det ska gå bra för hen. Det är viktigt för mig. I bästa fall har hen/jag tid att planera och vara smart, men inte sällan bygger rollspel på den där snöbollen som Baker pratar om.
Augmentering i RuneQuest (när man förbättrar en egenskap, oftast en färdighet, med en drivkraft eller en annan färdighet), är Rock'n'Roll. Användningen av sekundärfärdigheten kan vara väldigt fri, som Dance för att augmentera Intimidate ("jag dansar en krigsdans inför fienden!"), Plant Lore för Treat Disease ("jag hittar någon lämplig medicinalväxt först") eller Play Drum för Spirit Combat ("jag trummar på min shamantrumma").
Jag hade nog hellre kört sådant utan regelmekanik än att använda ett system som inte är anpassat för det. Mer Fiasco än BRP. Nu är det bara ett exempel du ger, men som det också sägs i tråden är det viktigt att systemet faktiskt inte skapar oönskade sidoeffekter. Men visst, det är inte en perfekt värld vi lever i.
Och bara för att att vara tydlig så spelar jag ju olika spel. Inte bara långkampanj i BRP. Samma spelgrupp har kört bl.a. pbta och Ur varselklotet.Jag hade nog hellre kört sådant utan regelmekanik än att använda ett system som inte är anpassat för det. Mer Fiasco än BRP. Nu är det bara ett exempel du ger, men som det också sägs i tråden är det viktigt att systemet faktiskt inte skapar oönskade sidoeffekter. Men visst, det är inte en perfekt värld vi lever i.
BRP varken motarbetar eller stödjer drama med en simulationistisk bas så det finns absolut ingen motsättning där. Drama behöver inte mer stöd än det gruppen skapar runt spelbordet. Vi har sedan länge övergivit alla finurliga mekaniker som stödjer drama, för de behövs inte efter ett tag.Jag hade nog hellre kört sådant utan regelmekanik än att använda ett system som inte är anpassat för det. Mer Fiasco än BRP. Nu är det bara ett exempel du ger, men som det också sägs i tråden är det viktigt att systemet faktiskt inte skapar oönskade sidoeffekter. Men visst, det är inte en perfekt värld vi lever i.
Om regelsystemet inte stödjer det behöver systemet inte finnas där. Det var min poäng när jag svarade Genesis. Rätt uppenbart, faktiskt.
Fast... Jag pratar ju inte om att spela suboptimalt. Nu blev du inklippt under mitt citat ovan så det kanske är lite rörigt, men jag följer upp Entos inlägg. Du behöver inte svara, men om du väljer att göra det kan du åtminstone anstränga dig för att greppa kontexten, eller fråga om det är oklart, istället för idiotförklara mig. Tycker vi har diskuterat tillräckligt genom åren för att du borde förstå att även jag tycker att "jag bryr mig inte om belöningar så jag ser inget negativt i dem" är ett rätt dassigt argument...
Esoterrorist/Trail of Cthulhu löser faktiskt detta med sina investigator skills, då det räcker med att ha färdigheten för att få informationen. Visst, folk kan spendera poäng för att få fler information men det känns ändå som om folk gör det tillsammans än att stå och diskutera vem som ska läsa boken i biblioteket.
OK, då ber jag om ursäkt. Vi pratar uppenbarligen förbi varandra.
