Mogger
Hipsteranka
Vill också sälla mig till hyllningskören, och även jag saknar den där bubblande kreativiteten där alla kastade ur sig mer eller mindre genomtänkta världstankar och systemfunderingar.
Jag får känslan att Mantikoran är den sista av de första, någon slags djurfantasymotsvarighet till Babylon 5:s Lorien. En uråldrig varelse där det en gång i tiden fanns många som Mantikoran. En fåtalig art av kunskapssamlande trollkarlar eller druider, men nu är Mantikoran ensam och därför så sorgsen. Att mantikoran inte är ett ihopplock av andra varelser, utan att alla varelser ser något av sig själv i Mantikoran.Mantikoran, som jag såklart har lånat ifrån Terone, om jag får -- fast i min version har han något tibetanskt över sig, eller kanske något av sfinxen och stenlejonen i Assyrien eller Babylonien, och något av Jorge Luis Borges; och han är just uråldrig och vakar över ett bibliotek på en bergstopp, där all världens berättelser och sagor finns nedskrivna, och kanske just den där boken som han viker origamifigurer av. Jag vet inte. Men han står för minne och sorg, på nåt sätt, och det passar ju att den som är uråldrig har typ, jag vet inte, en bokstav eller ett ord i sin päls, som den inte vet vad den betyder, för att den kommer ifrån ett främmande alfabet. Jag ska grubbla över detta. Men jag älskar det.
Jag förstår om fåglarnas roll redan är upptagen. De är fantastiska varelser att bygga kring. Sorgdyvlar är också väldigt fina och stämningsfulla som budbärare!Jag bad om tips på fler sällsamheter, och den här är fantastisk. Fåglar spelar redan en stor roll i världen. Ugglor är en sorts blandning av drakar och häxor och typ dödsänglar, i känslan. Skräckinjagande och mystiska och möjligen hjälpsamma ibland. Och det finns ett jobb som är just att vara fågeltränare; saxat ur arbetsfilen:
"Hökarna och falkarna, vars skuggor sätter skräck i alla smådjur, går varken att tämja eller bli särskilt nära förtrogen med, och de mystiska ugglorna och de stora, hesa korparna lär utföra de allra äldsta och elakaste andarnas ärenden. Däremot är de flesta av Krickdalas mindre fåglar trevliga och hjälpsamma om man lär känna dem.
Du kanske har anställt en skara duvor som levererar post över stora avstånd, eller en svärm kolobrier och blåmesar som lagar tält och segel och syr fantastiska hattar och klänningar, eller så arbetar du i en Den Blå Herrgårdens stora aviarum, och passar upp på de förnäma påfåglarna och skamlösa papegojorna."
Den här figuren har en flöjt som det går att tala med fåglar med, på ett helt omagiskt sätt. Men det är för att fåglar inte har den underbara kopplingen till dödsriket som du föreslår, utan mer än vanliga varelser, om än lite främmande. Jag tänker däremot att det funkar fantastiskt att byta ut fåglar mot en sorts skalbaggar -- först tänkte jag "tordyvlar" rakt av, men kanske sorgdyvlar blir bättre, för då kan de bli lite annorlunda, grönskimrande:
"Det finns en länk mellan vår värld och en annan. Till den andra kommer de som dör och de återvänder aldrig. Vissa av dem skickar emellertid en sorts skalbaggar som kallas sorgdyvlar som budbärare med hälsningar till de ännu levande, som inte nås av mer än en kärlekskänsla när en av de grönskimrande, surrande insekterna virvlar runt i rummet -- eller en olustig känsla av att den där rysliga hemligheten inte är glömd av alla.
Sedan födseln har sorgdyvlarna sökt upp just dig och med tiden insåg du att de svaga rösterna bara du verkade höra kom från dem. Du är en av ett fåtal som förstår deras språk, och de förstår dig. Du blir ständigt ombedd att framföra deras bud från de döda till de levande."
*
Bild av uggla:
View attachment 9551
(Observera att ugglan har kranier från katter och vesslor och möss i ett halsband, och framförallt, håller i en offerkniv som den har hämtat ur DoD91-boken Tjuvar&Lönnmördare)
Om en Mårran-expy kommer till Krickdala så går jag och gömmer mig under en kudde.Urhärligt upplägg!
Vad gäller vintern, varför inte låna lite av upplägget i Mumindalen?
Vintern är kall, mörk och hemsk som du beskrivit. Anständiga små djur sover sin vinterdvala och undviker isälvor och mörkerväsen. Även Rollpersoner.
Förutom den där gången (äventyret...) när Rollpersonerna oväntat väcks under vintern och tvingas utforska ett hotfullt och främmande Krickdala, täckt av snö och is och fullt av faror. Som om världen bortom vägens krök kommit till Krickdala...
Tack! Jag tror att jag befinner mig i en fas i livet där jag inte förstår varför inte allt som produceras är just mysrysligt. Karaktärer som är lite sorgsna och småförälskade och dricker varmt te och står i ett regnigt fönster och tänker tillbaka på det mystiska som hände i barndomen, eller går i höstlöv, och så pågår ett otäckt, möjligen övernaturligt mysterium -- mordutredning, mord, etc -- samtidigt.Mer mysrysligt på något vis
Det som passar jättebra till Tistelriddare är det där att man stirrar tomt ut i rymden, liksom frånvarande, "till din mästares eller dina lärares frustration". Det känns passande barnsligt på nåt sätt. Någon sorts dagdrömmare, som kommer åt -- något i sina dagdrömmar. Jag lägger in det i ugnen och knyter det till något när jag har kommit längre i den halvfärdiga kosmologin, tror jag. Tack!Slöjöga
Från och till under hela din uppväxt blev du plötsligt frånvarande, stirrade tomt ut i rymden. Det kunde vara under några sekunder eller ibland i flera minuter till din mästares eller dina lärares frustration. Men sedan när du väl kom ut ur din halvdvala så var det som framtiden låg helt utstakad framför dig och du flöt igenom dem med en magisk grace nästan oberoende av vilka konstigheter som inträffade.
Slöjan är inget du kan styra över, det kommer utan förvarning och ibland även när det inte alls passar men med en tid i slöjans rike så kan du uträtta mirakel.
Jag inbillar mig som sagt att det har stillnat lite därför att folk numera har andra forum där de delar med sig av saker de skriver, och diskuterar sina världsbyggen -- typ att man pratar internt i sina projektgrupper, eller vad man ska säga, och så kommer spelen ut när de är färdiga och står där i hyllan med svenska rollspel på science-fiction-bokhandeln. Gott så. Men jag tänker försöka slänga ut lite saker här framöver, i någon sorts halvjämn takt förhoppningsvis.även jag saknar den där bubblande kreativiteten där alla kastade ur sig mer eller mindre genomtänkta världstankar och systemfunderingar.
Det där om att mantikoran är den sista av sin sort är ju utmärkt. Mantikoran bevarar minnet av världens alla urgamla tidsåldrar, och av sin egen sorts, jag vet inte, misslyckande eller imperium eller fall. Mantikoran är också halvt om halvt totemdjuret för magin i världen, eller en sorts magi -- det där är lite oklart för mig än så länge. Det blir en annan tråd, framåt september.Jag får känslan att Mantikoran är den sista av de första, någon slags djurfantasymotsvarighet till Babylon 5:s Lorien. En uråldrig varelse där det en gång i tiden fanns många som Mantikoran. En fåtalig art av kunskapssamlande trollkarlar eller druider, men nu är Mantikoran ensam och därför så sorgsen. Att mantikoran inte är ett ihopplock av andra varelser, utan att alla varelser ser något av sig själv i Mantikoran.
"Hans öron är väldigt muslika" sa Spader Mus, "Men hennes nos är mårdlik" tyckte Slingervalp som tanklöst gnuggade sin egen våta mårdnos..
Jag nämnde det i nåt annat svar, men det här är på sätt och vis ett jobb som man kan ha, fast omagiskt. Man går runt och tänder gatlyktorna i Krickdala i skymningen, och håller sen vakt natten igenom. Lite Nights Watch, nästan, och lite, alltså jag tänker nästan på "Den Maskerade Rosen" i Sailor Moon, fast ändå inte. Men nån sorts gentlemanaktig (eller lady-aktig?) räddare eller riddare med tjusig uniform med sabel och kanske -- pilbåge, musköt -- något sånt.Lyktgubbe
Det är du som håller mörkret borta och ser till att gatlyktornas ljus vakar över er. Ingen vet riktigt varför, men lyktor finns här och var i hela nejden. Vissa av dem är moderna gaslyktor, men det finns även ärgade stormlyktor och märkliga kaminer och du har förmågan att hålla dem tända genom natten.
Så fin bild. Jag har grubblat en del på just paddorna. Grundtanken är att det bara är små, nordeuropeiska däggdjur som bor i Krickdala, och är, så att säga, "folket"; de kan tala samma språk och har på sig kläder och så vidare. Ödlor, ormar, grodor, och så vidare, är istället en sorts djur, som kan dra kärror, och äta och ätas av rävar och vesslor, etc. Men den här paddan får mig att tveka. Och så roligt det vore att få rita en egen groda som skriver poesi. Kanske kan amfibier få vara med på ett hörn. Men då kommer frågan -- varför inte ödlor, också, du vet? Och om ödlor är "folk" -- då förlorar kanske ormarna något. Då blir ormarna som stora gorillor, så att säga -- bara stora versioner av "folk". Och ormarna ska liksom vara drakarna. Demonerna. Utöver draken då. Vet ej. Detta är viktiga och stora frågor.Ett annat tips, kanske – har du tittat något på Wanderhome? Det finns vissa beröringspunkter, estetiska om inte annat.
View attachment 9553
Men hela idén är ju att äntligen få skriva något som inte ska generera profit eller ha med "författande" att göra, utan att få skriva och hitta på som alldeles i början på nåt sätt, när jag satt vaken halva natten med ett ficklampa under täcket och skrev kampanjer till Mutant 2 eller ritade Star Wars-gubbar.Som bokhandlare kan jag nästan garantera att skulle du @Sinisa_ svänga ihop en barnbok i denna värld så har du snart ännu en biblioteksturné inbokad!
Alltså det kommer definitivt finnas en sorts sorgsna, jättelika mumin-monster, som vaggar fram över de avlägsna vidderna, eller vadar över havet, eller kommer lunkande över snön.Om en Mårran-expy kommer till Krickdala så går jag och gömmer mig under en kudde.