Liten enkät här så jag bättre kan förstå hur folk i allmänhet känner och i förlängningen vad folk tycker är räls.
Jag har funderat en hel del på räls och Måns påstående om att all trad är räls. Den upplevelsen hade inte jag alls, tvärtom. Samtidigt kan man ju inte blunda för att det ofta var så äventyr var skrivna.
Grejen är att vi spelade t.ex. Drakar och Demoner ungefär som GTA. Man kunde skrota omkring i en stor Sandbox och utforska saker, man kunde spela persondramor inom och/eller utom gruppen, SL kunde ”improvisera nåt”, ”hitta på ett eget äventyr” eller man kunde ha ett köpt äventyr.
De två sistnämnda kunde till sin utformning vara rälsade, men supersandboxen i sig var det aldrig. Vi kunde drälla runt på värdshus, trakasera SLPer, köpa utrustning, sno saker av varandra, gillra fällor, och göra vad vi ville, tills vi tyckte det var dags att göra ett ”riktigt” uppdrag. Vi var aldrig tvingade att spela köpeäventyren men vi ville såklart spela och klara dem. Det var nåt att skryta om. Och köpeäventyren hade ofta en storyarc/metaplot som åtminstone till en början saknades i våra egna alster.
Men i praktiken blev vi aldrig hårt rälsade ens i äventyren Vi körde tills resurserna tog slut och det gjorde de ofta och snabbt. Inte sällan dog hela gruppen i försöket. Jag har säkert påbörjat Döda skogen 5 gånger och aldrig kommit ens halva äventyret. Jag har åtminstone försökt spela Svavelvinter tre gånger och inte kommit nån stans alls. I princip klarade vi bara kortare, enkla äventyr som skelettbyn och Sarkath Hans.
Upplägget var som drakborgen. Gick man plus på försöket var det en seger och ofta fick man vara glad om man överlevde. Det var inget fudge, inget köra fast, inget tvingas upp på rälsen och inget plot-armour. Utan snarare en rodeo där man försökte sitta kvar i sadeln så många ronder det gick. Och sen upp igen så snart benen var läkta och man kunde gå.
Med tiden (mot slutet på 80-talet) lärde vi oss göra bättre äventyr själva. Mer anpassade till rollpersonerna och spelarna. Mindre dödliga och mer varierande och definitivt i de fall de innehöll räls, åtminstone mindre synlig räls än de köpta. Och ofta med färre logiska vurpor.
De hårt rälsade äventyren med episka storylines som verkligen skulle följas till varje pris upplever jag kom först i början på 90-talet. Men vi spelade dem nog sällan eller aldrig
//EvilSpook