Det finns ju en motsättning här. Å ena sidan vara ärlig med spelarna. Å andra sidan ska "fusket" vara dolt.
Nu spelleder jag sällan situationer där jag har anledning att fuska (alltså, där det slås tärning för att se ifall rollpersonerna lyckas med saker) och än mer sällan situationer där risken vid misslyckat är döden (typ strid och sånt). Men jag tänker att man måste skilja på metaöverenskommelsen och den enskilda händelsen.
Alltså, min grundinställning har de senaste årtiondena varit att reglerna och tärningarna är verktyg SL använder för att fatta beslut om vad som händer i fiktionen. Vi spelar inte ett spel i brädspels- eller datorspelsbetydelsen, vi spelar (kring mitt spelbord) roller, och vi spelar ett (interaktivt) skådespel. Reglerna och regelföljande är alltså inte så viktiga, de ligger inte i fokus. SL använder dem när, om och hur hen känner för det.
Det passar min spelstil rätt bra. Och det är något alla spelare kring mitt bord kan vara medvetna om utan att för den sakens skulle veta exakt när jag slår tärning, om jag slår tärning, eller vad jag gör med resultatet.
Det sagt är jag inte inflexibel. Spelar jag med spelare som gillar tärningsslag till exempel och vill ha dem öppna – visst. Jag tycker det stör spelet, men om det inte stör för dem får de väl göra som de vill.
(Det här är såklart inte "modernt rollspel". Jag vet inte om det någonsin varit modernt. Strid och lovsfarlighet har väl typ alltid ingått i åtminstone mainstreamen, liksom att se reglerna som ryggrad för spelandet snarare än som krycka?)