Fria Ligans äventyr och kampanjer

[luddwig]

I en av trådarna om nya Drakar och Demoner blev det en sidodiskussion om Fria Ligans äventyr. Den diskussionen gjorde mig nyfiken så frågan är, vad tycker ni om Fria Ligans äventyr och kampanjer? Vilka är bra respektive mindre bra, och av vilka anledningar?

För egen del har jag inte spelat så mycket av Ligans äventyr. Jag har provat på vad jag tror var introduktionsäventyret till Coriolis, introduktionsäventyret till Ur Varselklotet samt ett Mutant År Noll-äventyr som utspelade sig på ett nöjesfält. Inget av dem var någon höjdare. De kändes stela och inte särskilt motiverande, men det kan mycket väl ha berott på spelledaren så jag väljer att inte dra några slutsatser där. Jag har även spelat Coriolis och Mutant År Noll på konvent men då har det inte varit Ligans egna äventyr.

Vidare har jag spelat Chariot of the Gods och Destroyer of Worlds. Det har varit spännande och roligt. Båda äventyren är tämligen omfattande, stämningsfulla och ligger bra i linje med i Alien-filmerna. Det som skavt lite för mig är äventyrens struktur, där vissa saker känts klart regisserade. Inte så att det är dåligt gjort, men det avviker från den mer spontana känslan i det mesta annat som jag spelar. I övrigt känns Alien som ett bra spel att spela online, där tärningsresultaten är överskådliga trots att tärningarna blir galet många på grund av stressmekaniken.

Jag har faktiskt aldrig spellett något av Ligans spel men flera står i min hylla så förr eller senare ska det väl bli av det med.

 

[TobiasEkwall]

Jag är inte jätteimponerad av fria ligans äventyr faktiskt.

Alltså år 0 zonkompendierns och vissa platser till svärdets sång är ju coola, stämningsfulla och bra. Men inte riktigt äventyr.
Äventyren till coriolis och de som följer med till ur varselklotet var inte min tekopp.

 

[afUttermark]

Jag hade väldigt roligt när jag spelledde genlab alpha. Jag har väldigt roligt nu när jag spelar tw2000

 

[CapnZapp]

Fria Ligan har ju en uttalad ambition att SL inte ska behöva jobba hårt med äventyren. Dvs ingen ska behöva göra det svåra - detaljerna som gör skillnaden - det improviserar man vid spelbordet.

För mig är denna metod värdelös.

Jag har noll nytta av "äventyrstrådar" eller "scenariofrön". Vad jag vill ha är grundligt researchade äventyr fyllda till brädden med roliga och finurliga detaljer, där skribenten tagit ställning och står för sina val. Inget av "här kan du själv lägga in..." eller "du bestämmer själv..."

Och vill och vill förresten - jag behöver detaljerna för att leva mig in och få rollspelssug. Jag har inga problem med att ändra detaljer. Det är stor skillnad på att fylla i blanks och att ändra något redan ifyllt.

Dessutom är detaljerna det svåra - och det är det svåra jag betalar rollspelsförlaget för. Inte det skissartade eller de "stora linjerna".

Kanske är Call of Cthulhu bästa exemplet - många (men inte alla) välkända kampanjer som formligen flödar över med tidsanda och specifika detaljer. Men Järnringens Mutant (Undergångens Arvtagare) är ett riktigt bra exempel på svenska.

 

[Minimoni]

Fria Ligan har ju en uttalad ambition att SL inte ska behöva jobba hårt med äventyren. Dvs ingen ska behöva göra det svåra - detaljerna som gör skillnaden - det improviserar man vid spelbordet.

För mig är denna metod värdelös.

Jag har noll nytta av "äventyrstrådar" eller "scenariofrön". Vad jag vill ha är grundligt researchade äventyr fyllda till brädden med roliga och finurliga detaljer, där skribenten tagit ställning och står för sina val. Inget av "här kan du själv lägga in..." eller "du bestämmer själv..."

Och vill och vill förresten - jag behöver detaljerna för att leva mig in och få rollspelssug. Jag har inga problem med att ändra detaljer. Det är stor skillnad på att fylla i blanks och att ändra något redan ifyllt.

Dessutom är detaljerna det svåra - och det är det svåra jag betalar rollspelsförlaget för. Inte det skissartade eller de "stora linjerna".

Kanske är Call of Cthulhu bästa exemplet - många (men inte alla) välkända kampanjer som formligen flödar över med tidsanda och specifika detaljer. Men Järnringens Mutant (Undergångens Arvtagare) är ett riktigt bra exempel på svenska.

Nu gillar jag äventyren till Coriolis, men annars tycker jag att du har rätt. Jag föredrar också mycket detaljer framför utelämnanden där jag skall komma på saker själv. Det är precis som du säger mycket enklare att ändra själv om det redan finns detaljer man inte gillar än att äventyret till stor del vill att SL själv skall göra allt jobb. Det finns en anledning till att köpa äventyr och för min del är det för att spelleda dem, om äventyret inte har med viktiga detaljer så kan jag oftast fixa ett bättre och roligare äventyr själv.

 

[TomasFriaLigan]

Fria Ligan har ju en uttalad ambition att SL inte ska behöva jobba hårt med äventyren. Dvs ingen ska behöva göra det svåra - detaljerna som gör skillnaden - det improviserar man vid spelbordet.

Men det där är inte riktigt sant. Det finns ingen sådan ambition och det är heller inte någon särskilt rättvisande bild av Ligan av idag. Däremot har du helt rätt i att Ligan historiskt har fokuserat mer på struktur, sandlådor och bygglådor än traditionella äventyr och kampanjer.

Men jag skulle vilja påstå att Ligans utgivning i dag rymmer både och. Det finns utpräglade sandlådespel som Svärdets sång och Twilight: 2000, men också spel med tydligt strukturerade äventyr, som nya Drakar och Demoner, ALIEN och Blade Runner.

Personligen har jag genom åren mest fokuserat på regler, sandlådor och spelstruktur, men det finns några få äventyr i traditionell mening som jag är stolt över, warts and all:

• Electric Dreams till Blade Runner RPG
• Havets silver och Eldhjärta till Nordiska väsen
• Chariot of the Gods till ALIEN (bara delvis mitt verk)
• De tre äventyren i Spelet om Morwhayle
• Edit: Justja, kampanjen i Mutant: Elysium också.

 

[Minimoni]

Men det där är inte riktigt sant. Det finns ingen sådan ambition och det är heller inte någon särskilt rättvisande bild av Ligan av idag. Däremot har du helt rätt i att Ligan historiskt har fokuserat mer på struktur, sandlådor och bygglådor än traditionella äventyr och kampanjer.

Men idag skulle jag vilja påstå att Ligans utgivning rymmer både och. Det finns utpräglade sandlådespel som Svärdets sång och Twilight: 2000, men också spel med tydligt strukturerade äventyr, som nya Drakar och Demoner, ALIEN och Blade Runner.

Personligen har jag genom åren mest fokuserat på regler och spelstruktur, men det finns några få äventyr i traditionell mening som jag är stolt över, warts and all:

• Electric Dreams till Blade Runner RPG
• Havets silver och Eldhjärta till Nordiska väsen
• Chariot of the Gods till ALIEN (bara delvis mitt verk)
• De tre äventyren i Spelet om Morwhayle

Jag vill säga att mitt uttalande var rent generellt och inte gällande Fria Ligans äventyr då jag som sagt gillar äventyren till Coriolis. Annars har jag bara erfarenhet av Mutant Year Zero när det gäller era spel och muterade djur etc är helt enkelt inte min kopp te oavsett hur äventyren är strukturerade.

Glömde att jag faktiskt har allt till Alien också… Men gillar inte att spela oneshots då jag föredrar längre kampanjer och spelet är helt enkelt inte tillräckligt designat för just den sorten spel. Enligt min högst personliga åsikt då.

 

[nano]

Jag gillar några av dem till Ur Varselklotet, men tycker kampanjen är för svag för alla äventyren har en väldigt likartad idé, ofta hjärntvättade vuxna.

 

[Bifur]

där vissa saker känts klart regisserade.

Vissa saker är regisserade. Det är premissen för att få ihop dem.

Annars tycker jag inte det går att dra Ligans äventyr över en kant. Vägen till Eden är ganska långt från Häxhammaren.

 

[Rangertheman]

Jag älskar äventyren till Symbaroum! De är väldigt genomarbetade och gör spelvärlden levande på ett fenomenalt sätt. Men de kräver sin grupp, och extra mycket av SL.

Chariot of the Gods tyckte jag fångade Alien-känslan på ett utmärkt sätt. Jag kan helt klart tänka mig att spela de andra cinematiska äventyren, om tillfälle bjuds.

Väsen-äventyren har jag bara läst, men känslan är att de nog funkar väldigt bra.

De mer modulärt uppbyggda äventyren, till bl.a. Svärdets sång och Mutant År Noll är inte riktigt något jag gillar.

 

[Paal]

Jag har spellett framförallt Symbaroum och Svärdets Sång av Ligans spel. Bägge fantasy, men väldigt olika uppbyggnad på äventyren. Symbaroums är långa, matiga kampanjer med massor av detaljer och politik och ett enormt persongalleri. De kräver en hel del prepp, men är väldigt givande att spela om man investerar tiden som behövs i dem.

Det var faktiskt väldigt befriade att spelleda Svärdets Sång som omväxling. Korta äventyr, starkt platsbaserade och mer öppna till sättet. Bägge har varit givande och bra, men på helt olika sätt.

 

[luddwig]

Vissa saker är regisserade. Det är premissen för att få ihop dem.

Jag förstår det, och tycker inte att det är konstigt eftersom äventyren i någon mån försöker emulera strukturen av en film.

Annars tycker jag inte det går att dra Ligans äventyr över en kant. Vägen till Eden är ganska långt från Häxhammaren.

Det är jag helt med på. Vi pratar om flera olika spel och olika äventyrsförfattare. Syftet med den här tråden är inte heller att klumpa ihop allt utan att titta på skillnader och diskutera vad som funkar mer eller mindre bra.

 

[luddwig]

Äventyren till coriolis och de som följer med till ur varselklotet var inte min tekopp.

Om du ids får du gärna förklara helt kort varför.

 

[Mundo]

Vi har en hel tråd om Fria Ligans äventyr och ingen nämner Elysium? Fetaste kampanjen på länge ju!

 

[Bifur]

Ska vi ta de med mer öppen struktur har jag koll Mutant År Noll och Svärdets sång. Där tycker jag det förra funkar bäst. Metaploten i Vägen till Eden är smidigare att jobba med i äventyrslandskapet och Arken ger återkommande input till saker att göra.

Korpens klagan däremot känner jag saknar mer än jag tycker är bekvämt. Den är verkligen inte dålig men kräver prepp av saker jag inte ser poängen med att lämna öppet, SL måste ju ändå bestämma det. Jag får hellre en färdig lösning att ändra på än att behöva bygga ihop delarna själv.

(Sen förutsätter det att man vill bygga ihop allt som exempelvis Korpens klagan föreslår. En helt fri sandlåda är något annat, men då lämnar man också konceptet äventyr tycker jag.)

 

[Zire]

Äventyrsplatserna i Svärdets sång och (till viss del) Mutant År noll är helt briljanta! Att det inte finns en bestämd story, utan istället bakgrund, platser och personer. Sedan får rollpersonerna börja rycka i saker och vips sätter äventyret igång. Gärna med förslag på vad som kan hända som en krydda om det skulle gå lite segt.

Jag gillar också upplägget i Nordiska väsen som är liknande, men ofta lite mer uppstyrt och tydligare fokus på att man har ett specifikt mysterium att lösa. Framför allt gillar jag själva mysterie-per-spelmöte upplägget. Där man börjar och slutar i borgen före och efter varje spelmöte. Jag har dock inte lyckats köra det så mycket som jag skulle önska än.

Överlag tycker jag att det finns mycket frihet i deras äventyrsplats upplägg som blir den perfekta mixen av förberett material, men ändå ger utrymme för improvisation, anpassning efter rollpersonerna och egna ideer.

 

[luddwig]

En helt fri sandlåda är något annat, men då lämnar man också konceptet äventyr tycker jag.

Själv är jag inte så noggrann med formuleringarna har jag insett. Jag säger ofta äventyr när det egentligen handlar om äventyrsplatser, men det rollpersonerna upplever på platsen är ju ett äventyr så jag tycker inte att det är fel.

 

[Bifur]

Själv är jag inte så noggrann med formuleringarna har jag insett. Jag säger ofta äventyr när det egentligen handlar om äventyrsplatser, men det rollpersonerna upplever på platsen är ju ett äventyr så jag tycker inte att det är fel.

Ja, de är ju inte helt väsensskilda. Men fyller samtidigt olika funktioner, SL behöver olika metoder och de skrivs på ganska olika vis.

 

[TobiasEkwall]

Om du ids får du gärna förklara helt kort varför.

Jo men nog gör jag det.
Corioliskampanjens första del kändes rätt mycket old school trad. En snitslad bana att följa med lite utrymme att kliva av spåret.

Mysteriumen i ur varselklotets grundbok kändes rätt lika sinsemellan och inte så "mysteriska" det är inte så mycket fundera över saker utan mer: ledtråd, karaktärerna fattar ledtrådarna och kommer till nästa ställe. Men inte riktigt så mycket mysterielösande.

 

[GVDT]

Jag gillar idén med äventyrsplatser. Några sidor som SL snabbt kan läsa genom, presentera för spelarna och sen är det bara att spela på. Jag märker skillnad när vi lirar många av Ligans spel att det blir mer spelardrivet. Spelarna tar initiativ och är nyfikna på äventyrsplatserna. Snokar och frågar. Traditionellt så kan spelare bli mer avvaktande och vänta på att bli matade med info från SL som dom sen spelar vidare på.

Sen kan jag hålla med kritiken kring Coriolis - Ikonernas nåd att det kanske var lite väl rälsat men å andra sidan så kan SL ganska lätt kamouflera rälset men det kan ju kräva lite mer jobb och förberedelser.