Som akademiker så är jag inte säker på att priviligierad är något vi är genom automatiken. Det kan ju vara så att trollkarlen är överarbetad, underbetald, bor trångt, o är konstant föreläsande på olika tillställningar (mot betalning) för att slippa behöva sälja delar av sitt biblioteket eller magikerutrustning. Han kan fortfarande vara nationalistisk, rasistisk, elitistisk o/e liknande, o inte bry sig om folk han anser är under honom dör.privilegierade akademiker
Jag är också akademiker och håller med dig om att det inte alls behöver göra att man blir privilegierad. Ibland kan det bli tvärtom. Men i början på 1900-talet - fram till 60-talet i åtminstone Sverige - var andelen akademiker i befolkningen mycket mindre. Alla akademiker tillhörde inte samhällets toppskikt då heller, men en betydligt större andel än idag. Jag tror att det är utgångspunkten för just Cthulhu Dark. Har hört Graham Walmsley tala om detta i en podcast.@krank ursprungliga premiss bygger ju på att museets trollkarl i praktiken är ond, en möjlig alternativ version är att han bara tänkte förbanna den så att folk blir illamående tills de lämnar tillbaka artefakten, inte att de skulle dö. Anledningen till att han valde just "dödsguds ögat" var ren tillfällighet, den var tillgänglig just då, ingen skulle fråga om den kort försvann så han kunde göra sin ritual, o var av rätt material för att det ska funka (enligt hans magiker kunnande/böcker). Han höll på att efterforska vad han gjorde för fel och hur han ska bryta ritualen när artefakten blev stulen. Han vill inte att folk ska dö bara för hans misslyckade förbannelse, därför är han väldigt desperat att få tillbaka "ögat" så fort som möjligt. Även om han också inte är skamfylld nog för att berätta varför artefakten måste tillbaka fortast möjligt och att det är hans fel, något sådant kräver lite press från andra och att de pekar på bevis mot honom (fast dessa behöver inte vara några bra bevis). Han är heller inte villig att bara återlämna Ögat efter att det har blivit avförbannat, museet köpte det helt lagligt, det finns kvitton o allt.
Som akademiker så är jag inte säker på att priviligierad är något vi är genom automatiken. Det kan ju vara så att trollkarlen är överarbetad, underbetald, bor trångt, o är konstant föreläsande på olika tillställningar (mot betalning) för att slippa behöva sälja delar av sitt biblioteket eller magikerutrustning. Han kan fortfarande vara nationalistisk, rasistisk, elitistisk o/e liknande, o inte bry sig om folk han anser är under honom dör.
Jag ser honom inte som "ond" själv, och vet inte om han nödvändigtvis slutar vara "ond" för att han "bara" gör att folk mår illa. För mig är "ondska" ganska ointressant – jag har gärna med antagonister med begripliga motivationer, men jag uppnår nästan hellre balans mellan inblandade aktörer genom att göra alla osympatiska än genom att göra alla sympatiska. "Vem är vi minst emot" är för mig intressantare än "vem är vi för". Det är också så, tycker jag, det oftast ser ut i verkligheten. Nu måste man såklart inte följa verkligheten, men i detta gillar jag det.@krank ursprungliga premiss bygger ju på att museets trollkarl i praktiken är ond, en möjlig alternativ version är att han bara tänkte förbanna den så att folk blir illamående tills de lämnar tillbaka artefakten, inte att de skulle dö.
Så i Kutulu finns det alltså inte riktigt traditonella skurkar utan mer intressekonflikter där Lovecrafts mythos oftast eller alltid är med på ett hörn? Jag har alltså själv inga tvärsäkra åsikter om detta (mer än att gråskala ofta är bra), utan undrar mest hur du tänker. I åtminstone äldre CoC finns det ju rätt mycket stereotyper.Jag ser honom inte som "ond" själv, och vet inte om han nödvändigtvis slutar vara "ond" för att han "bara" gör att folk mår illa. För mig är "ondska" ganska ointressant – jag har gärna med antagonister med begripliga motivationer, men jag uppnår nästan hellre balans mellan inblandade aktörer genom att göra alla osympatiska än genom att göra alla sympatiska. "Vem är vi minst emot" är för mig intressantare än "vem är vi för". Det är också så, tycker jag, det oftast ser ut i verkligheten. Nu måste man såklart inte följa verkligheten, men i detta gillar jag det.
Jag undviker gärna Skeletor-ondska, men har inget emot antagonister vars värderingar, mål och strategier skiljer sig mycket från mina egna.
(Nu märker jag att jag mest sitter och neggar dina förslag, men jag är djupt tacksam för dina kommentarer, tror inget annat – även i de fall där jag väljer en annan väg i slutänden har jag ju fått tillfälle att reflektera över mina kreativa val, och det tror jag leder till bättre resultat i allmänhet)
Briefen för Kutulu är ju i stort sett Agatha Christie + Lovecraft, och det tillsammans med min generella avsmak inför oreflekterade och lite slappa stereotyper, och inför skeletor-skurkar, gör nog att Kutulu blir lite speciellt där. Jag har också lite av en "mission" att hitta sätt att skapa lovecraftsk skräck som samtidigt utmanar och kritiserar den rasistiska, koloniala världsbild Lovecraft själv hade. Se berättelserna från andra perspektiv t.ex. Som när Gabbie skrev äventyret om Deep Ones som nyanserar perspektivet på dem, eller hennes fantastiska Träskets drömmar som visar ett nytt perspektiv på Call of Cthulhu-berättelsen.Så i Kutulu finns det alltså inte riktigt traditonella skurkar utan mer intressekonflikter där Lovecrafts mythos oftast eller alltid är med på ett hörn? Jag har alltså själv inga tvärsäkra åsikter om detta, utan undrar mest hur du tänker. I åtminstone äldre CoC finns det ju rätt mycket stereotyper.
Okej, då har jag förstått dig rätt. Det verkar ju helt rimligt. Jag tycket också att ett sådant förhållningssätt manar till kreativitet. Exempelvis blir ett London sett med just det perspektivet något annat än ett London sett med Lovecrafts egen blick. Andra platser, andra personer, andra grupperingar, andra agendor. Och kanske också en annan tolkning av mythos?Briefen för Kutulu är ju i stort sett Agatha Christie + Lovecraft, och det tillsammans med min generella avsmak inför oreflekterade och lite slappa stereotyper, och inför skeletor-skurkar, gör nog att Kutulu blir lite speciellt där. Jag har också lite av en "mission" att hitta sätt att skapa lovecraftsk skräck som samtidigt utmanar och kritiserar den rasistiska, koloniala världsbild Lovecraft själv hade. Se berättelserna från andra perspektiv t.ex. Som när Gabbie skrev äventyret om Deep Ones som nyanserar perspektivet på dem, eller hennes fantastiska Träskets drömmar som visar ett nytt perspektiv på just Call of Cthulhu-berättelsen.
Det kan jag absolut tänka mig. Om inte annat något färre beskrivningar av "primitiva vildar" och deras "onda ritualer"…Okej, då har jag förstått dig rätt. Det verkar ju helt rimligt. Jag tycket också att ett sådant förhållningssätt manar till kreativitet. Exempelvis blir ett London sett med just det perspektivet något annat än ett London sett med Lovecrafts egen blick. Andra platser, andra personer, andra grupperingar, andra agendor. Och kanske också en annan tolkning av mythos?
Jag menade att som du beskriver honom så har han medvetet lagt en dödsförbannelse på Ögat, verkar inte ha några problem med att det är något som kan ha ihjäl en massa folk (även oskyldiga) utan vill bara ha tillbaka föremålet för att det är stulet, skickar iväg hejdukar för att se till att RP:na inte börjar nysta för mycket i grejer. Plus dina ordval när det kommer till honom verkar han vara arrogant o han mint någon -ism. Det gör att jag anser att de flesta (i modernt sammanhang) skulle anse att han är ond. Det är inte någon överdriven eller storskurks ondska men fortfarande i praktiken en onding.Jag ser honom inte som "ond" själv, och vet inte om han nödvändigtvis slutar vara "ond" för att han "bara" gör att folk mår illa.
Man kan också, tänker jag mig, göra som Walmsley och vända på perspektiven. Då blir det folket i toppen, de rika och privilegierade, som har dolda kopplingar till mythos och ägnar sig åt konspirationer. Eliten styr, precis som i vår värld. Det blir då också i Imperiets huvudstad London (eller kanske Paris eller Stockholm), snarare än i den ”främmande” och ”mörka” periferin ”långt borta”, som det okända och skrämmande finns. Med en kritisk blick blir alltså även geografin en annan. Antar jag. Betyder det här då också att London, snarare än någon exotiserad plats, blir scenen? Det var därför jag tänkte på London som möjlig sandbox. Perspektivet gör platsen.Det kan jag absolut tänka mig. Om inte annat något färre beskrivningar av "primitiva vildar" och deras "onda ritualer"…
Just mythosen är framför allt inte (tänker jag mig) så sammanhängande och fastspikad i Kutulu som den är i t.ex. CoC eller ToC. Jag vill ju mest utgå från Lovecraft själv, och mycket av den sammanbindande vävnaden kom ju i efterhand. Sedan är det såklart också att synen på "vad som är främmande" påverkar jur man ser på framför allt de varelser Lovecraft beskriver som ligger nära människan i mental förmåga etc.
Det äventyr jag grundar hela min spelledarstil och min syn på vad som är ett idealt Kutulu-äventyr på är första delen av Tatters of the King. Och den är ju i väldigt hög grad Londonbaserad… Så ja, kanske är Kutulu mer fokuserat på London och England än på "exotiska länder" (eller för den delen landsbygden) jämfört med åtminstone en del CoC/ToC-materialMan kan också, tänker jag mig, göra som Walmsley och vända på perspektiven. Då blir det folket i toppen, de rika och privilegierade, som har dolda kopplingar till mythos och ägnar sig åt konspirationer. Eliten styr, precis som i vår värld. Det blir då också i Imperiets huvudstad London (eller kanske Paris eller Stockholm), snarare än i den ”främmande” och ”mörka” periferin ”långt borta”, som det okända och skrämmande finns. Med en kritisk blick blir alltså även geografin en annan. Antar jag. Betyder det här då också att London, snarare än någon exotiserad plats, blir scenen? Det var därför jag tänkte på London som möjlig sandbox. Perspektivet gör platsen.
Jag vet inte om det där egentligen vänder på några perspektiv. I stort sett allt det där kan du hitta i flera av Lovecrafts egna berättelser. Hans ondingar var minst lika ofta dekadent överklass som "primitiva vildar".Man kan också, tänker jag mig, göra som Walmsley och vända på perspektiven. Då blir det folket i toppen, de rika och privilegierade, som har dolda kopplingar till mythos och ägnar sig åt konspirationer. Eliten styr, precis som i vår värld. Det blir då också i Imperiets huvudstad London (eller kanske Paris eller Stockholm), snarare än i den ”främmande” och ”mörka” periferin ”långt borta”, som det okända och skrämmande finns. Med en kritisk blick blir alltså även geografin en annan. Antar jag. Betyder det här då också att London, snarare än någon exotiserad plats, blir scenen? Det var därför jag tänkte på London som möjlig sandbox. Perspektivet gör platsen.
Jag tänkte snarare på en postkolonial omtolkning av Lovecrafts setting. Det inkluderar inte bara att rika kan vara skurkarna utan också vilka protagonisterna är, vad de utreder (eller hamnar i), hur mythos beskrivs och vilka miljöer som förekommer. Sammantaget blir det ett helt annat London, om vi nu tänker oss det som Kutulus grundsetting.Jag vet inte om det där egentligen vänder på några perspektiv. I stort sett allt det där kan du hitta i flera av Lovecrafts egna berättelser. Hans ondingar var minst lika ofta dekadent överklass som "primitiva vildar".
Protagonister som inte är vita män, oftast med akademisk bakgrund, är ju onekligen en skillnad mot Lovecrafts berättelser.Jag tänkte snarare på en postkolonial omtolkning av Lovecrafts setting. Det inkluderar inte bara att rika kan vara skurkarna utan också vilka protagonisterna är, vad de utreder (eller hamnar i), hur mythos beskrivs och vilka miljöer som förekommer. Sammantaget blir det ett helt annat London, om vi nu tänker oss det som Kutulus grundsetting.
Vänd på könsrollerna, skippa kultisterna, ta bort all exotism och låt folk från samhällets botten inta de bärande rollerna. Förlägg hela handlingen till ett slumkvarter i London. Gör mythos-inslaget märkligt men kanske begripligt snarare än farligt, blodtörstigt och bestaliskt. Allt detta är kanske inte postkolonialt, men i exemplet hanteras åtminstone många av stereotyperna från både CoC och Lovecrafts egen fiktion. Det postkoloniala kommer där ofta till uttryck i mytologiserandet av det främmande. Jag tänker att man kan vända på just vad och vem som mytologiseras. Och i det vem och vad som är farligt - och vilka som utreder...Protagonister som inte är vita män, oftast med akademisk bakgrund, är ju onekligen en skillnad mot Lovecrafts berättelser.
Men vad gäller själva settingen så förstår jag inte riktigt vad skillnaden skulle vara.
Lovecraft själv gör ju i princip, som jag ser det, två typer av skräck:Gör mythos-inslaget märkligt men kanske begripligt snarare än farligt, blodtörstigt och bestaliskt.
Nu vet jag inte om vi har läst olika Lovecraft berättelser, eller om jag bara har dåligt minne, men jag kan inte påminna mig någon av hans berättelser där "Tentakler, slem, saker som är köttiga" har någon slags framträdande roll. Kan du ge något exempel?Lovecraft själv gör ju i princip, som jag ser det, två typer av skräck:
OK, ganska förenklat är det ju.
- "Ursch, vad äckligt och jobbigt" – Tentakler, slem, saker som är köttiga, fiskar, sjömän, svarta människor, saker som är primitiva etc.
- "Oj, det här var jobbigt att tänka på" – Färger utanför det mänskliga spektrat, världsrymdens storhet, jättelånga tidsrymder, hur lite universum bryr sig om människor etc.
Fiskmännen (The Shadow over Innsmouth) och shoggoths (At the mountains of madness) är exempel på vad jag menar. Lovecraft tycker (tydligen) att det är läbbigt med saker som är oformliga, slemmiga och/eller kommer från havet. Fiskmännen illustrerar ju också hans återkommande äckel och skräck inför den egna kroppen, ärftliga blodsjukdomar, och den sortens köttig body horror. Men både fiskmännen och shoggotharna är ju hur som helst väldigt påtagliga och fysiska prylar som framför allt är hemska genom att vara annat än människor, men de är på en annan nivå än, säg, Yog-Sothoth. Eller, anser jag, Färgen från bortom tid och rum.Nu vet jag inte om vi har läst olika Lovecraft berättelser, eller om jag bara har dåligt minne, men jag kan inte påminna mig någon av hans berättelser där "Tentakler, slem, saker som är köttiga" har någon slags framträdande roll. Kan du ge något exempel?
It was a terrible, indescribable thing vaster than any subway train—a shapeless congeries of protoplasmic bubbles, faintly self-luminous, and with myriads of temporary eyes forming and un-forming as pustules of greenish light all over the tunnel-filling front that bore down upon us, crushing the frantic penguins and slithering over the glistening floor that it and its kind had swept so evilly free of all litter.