Makt- och andra fantasier

[Svarte Faraonen]

Ett ord som då och då dyker upp när man pratar rollspel är maktfantasi. Ganska ofta känns det som om det finns en pejorativ mening i det, kanske också en lite ömkande ton. Det innehåller nästan implicit en antydan om bristande mognad, att det kanske är mer intellektuellt och känslomässigt krävande och intressant att utforska andra scenarion – kanske hellre sådana där man har det sämre snarare än bättre än i verkligheten. Ibland finns också en politisk dimension i detta. Tolkien menade ju att "The only people who hate escapism are jailers", medan Michael Moorcocks respons var "Jailers love escapism – it's escape they can't stand". Den eskapistiska strömningen blir hos Moorcock och folk som inspirerats av honom (China Miéville är det mest prominenta exemplet) en form av falsk flykt, ett sätt att distrahera från verkligheten och upprätthålla status quo.

Spel som försöker uppvisa en lite tuffare attityd (alltifrån Apocalypse World till Mörk Borg) verkar också försöka undvika rollpersoner man ska vara för bekväm med – rollpersoner ska vara estetiskt groteska, etiskt problematiska, utstötta från samhället eller liknande. Om man ska föreställa sig arketypiskt rollspels-cringe så är det kanske en oformlig, socialt hämmad person som verkligen njuter av att låtsas vara en panterlik barbar eller en sensuell alvninja. Fantasin att vara någon som är starkare, vackrare och mer framgångsrik än en själv framstår naket som ett dysfunktionellt sätt att hantera en verklighet man har svårt att navigera.

Det jag funderar på är om det faktiskt är osunt för rollspel att uppmuntra till detta – eller är det tvärtom, att den negativa reaktionen på den eskapistiska fantasin är ett tämligen orättvist dömande av människor, och att det faktiskt går att hitta något meningsfullt och bra i det? Kan man rent utav hitta sätt att uttrycka en sådan nytta som inte låter som om de klappar utövaren på huvudet?

 

[Quadrante]

Det man kan göra, är att binda fantasierna till något som känns verkligt och ge det konsekvenser. Konsekvens inom fantasin är nog rätt väg att gå.

 

[God45]

Maktfantasier är great. De behöver inte försvaras.

 

[erikt]

Visst finns det en hel del eskapism och maktfantasier i rollspel och rollspelande.
Men jag ser det inte som något egentligt problem, eller något som bör undvikas.

 

[Mogger]

Maktfantasier är great. De behöver inte försvaras.

Även om jag personligen anser att vissa maktfantasier är sunkiga och problematiska håller jag med om poängen. Vill man leka panterbarbar så gör det.

 

[Man Mountainman]

Det bottnar nog, skulle jag gissa, i att viljan till makt är en lite antisocial impuls. Särskilt i vår fallna tid, som har så låg efterfrågan på krigare och så hög efterfrågan på socialt kompetenta lagspelare.

Inte så mycket i att hjältehistorierna distraherar oss från våra verkliga problem. Det kan de väl göra, antar jag, på samma sätt som varje njutningsfull aktivitet kan göra det – knarka, knulla, äta, slåss, etc. – men det är väl inte därifrån de moraliska reservationerna mot hjältefantasier primärt kommer (precis som invändningen mot att knarka inte är att det distraherar dig från ditt jävliga liv utan att det skadar dig fysiskt och psykiskt och gör dig till en oberäknelig pundare utan andra lojaliteter än nästa sil).

Håller förstås med God45 om att det inte behöver rättfärdigas, enligt principen "om du gillar det och inte skadar någon annan...", men om frågan är ifall det finns någon aktiv fördel med det relativt alternativa aktiviteter, tja... man kanske kan argumentera för att det är värdefullt att utforska även sina mer antisociala impulser, för att på så vis lära sig mer om sig själv?

 

[Svarte Faraonen]

Det bottnar nog, skulle jag gissa, i att viljan till makt är en lite antisocial impuls. Särskilt i vår fallna tid, som har så låg efterfrågan på krigare och så hög efterfrågan på socialt kompetenta lagspelare.

Inte så mycket i att hjältehistorierna distraherar oss från våra verkliga problem. Det kan de väl göra, antar jag, på samma sätt som varje njutningsfull aktivitet kan göra det – knarka, knulla, äta, slåss, etc. – men det är väl inte därifrån de moraliska reservationerna mot hjältefantasier primärt kommer (precis som invändningen mot att knarka inte är att det distraherar dig från ditt jävliga liv utan att det skadar dig fysiskt och psykiskt och gör dig till en oberäknelig pundare utan andra lojaliteter än nästa sil).

Håller förstås med God45 om att det inte behöver rättfärdigas, enligt principen "om du gillar det och inte skadar någon annan...", men om frågan är ifall det finns någon aktiv fördel med det relativt alternativa aktiviteter, tja... man kanske kan argumentera för att det är värdefullt att utforska även sina mer antisociala impulser, för att på så vis lära sig mer om sig själv?

Men hur är det då med de andra fantasierna – de som inte så mycket är viljan till makt som viljan till stark, viljan till snygg, viljan till söt, viljan till femininitet, etc? De känns ju lika cringe, men kan inte riktigt förstås så.

 

[Man Mountainman]

Men hur är det då med de andra fantasierna – de som inte så mycket är viljan till makt som viljan till stark, viljan till snygg, viljan till söt, viljan till femininitet, etc? De känns ju lika cringe, men kan inte riktigt förstås så.

Jo. Att såna grejer känns cringe, i den mån de gör det, beror väl, gissar jag, helt enkelt på att den som ägnar sig åt dem avslöjar sina svagheter – typ, jag är inte söt men jag önskar att jag var det och jag bryr mig inte om ifall ni vet om det.

Det är ju ett styrketecken att godta den hand som blivit en given, och i den mån man inte kan göra det kan man i alla fall låtsas som att man gör det för att andra ska slippa deala med ens omöjliga begär. Därför är det cringe när folk misslyckas på bägge dessa punkter.

Det blir kanske extra cringe om någon alltid spelar en sensuell alvninja och när det sensuella är väldigt framträdande hos karaktärens, för då blir det extra tydligt att just detta är något som fyller en stor del av vederbörandes headspace. Och den typen av monomani är ju inte så attraktiv heller.

Men... vad som är cringe och inte spårar väl i hög grad sociala normer och förväntningar som kanske inte själva nödvändigtvis vilar på stabil etisk grund.

 

[Svarte Faraonen]

Jo. Att såna grejer känns cringe, i den mån de gör det, beror väl, gissar jag, helt enkelt på att den som ägnar sig åt dem avslöjar sina svagheter – typ, jag är inte söt men jag önskar att jag var det och jag bryr mig inte om ifall ni vet om det.

Det är ju ett styrketecken att godta den hand som blivit en given, och i den mån man inte kan göra det kan man i alla fall låtsas som att man gör det för att andra ska slippa deala med ens omöjliga begär. Därför är det cringe när folk misslyckas på bägge dessa punkter.

Det blir kanske extra cringe om någon alltid spelar en sensuell alvninja och när det sensuella är väldigt framträdande hos karaktärens, för då blir det extra tydligt att just detta är något som fyller en stor del av vederbörandes headspace. Och den typen av monomani är ju inte så attraktiv heller.

Men... vad som är cringe och inte spårar väl i hög grad sociala normer och förväntningar som kanske inte själva nödvändigtvis vilar på stabil etisk grund.

Det är lite så jag tänker också. Vi blir illa till mods av en person som blottar sina svagheter och visar att hen inte har kunnat acceptera sin ödeslott, utan snarare hänger sig åt fantasier som en flykt till en verklighet där det är annorlunda. Det är som sådana där hyperrealistiska barndockor som vissa skaffar, som ett sätt att leva ut en fantasi om ett barn de aldrig kunde få. Kanske har vi också en kombination av obehag, ömkan och förakt inför människor som väldigt gärna vill något, men av ett eller annat skäl inte kunnat göra det till verklighet, och inte heller verkar besitta karaktärsstyrkan att bara släppa det. Jag har väl också upplevt att i den rollspelskultur jag tagit del av så har det varit ett tydligt styrketecken att kunna spela "vad som helst" – allra helst att kunna få en helt slumpmässigt tilldelad karaktär och inte bry sig vad det är för någon, utan fortfarande göra ett bra jobb.

 

[Svarte Faraonen]

Maktfantasier är great. De behöver inte försvaras.

OK, men hur är det med andra fantasier? Du gillar ju att skriva saker som känns väldigt hårda och brutala, och det är ju fine och så. Men om man är en sådan där som snarare gillar fantasier om det milda och vänliga, att hjälpa andra och kunna göra skillnad?

 

[erikt]

Det är lite så jag tänker också. Vi blir illa till mods av en person som blottar sina svagheter och visar att hen inte har kunnat acceptera sin ödeslott, utan snarare hänger sig åt fantasier som en flykt till en verklighet där det är annorlunda. Det är som sådana där hyperrealistiska barndockor som vissa skaffar, som ett sätt att leva ut en fantasi om ett barn de aldrig kunde få. Kanske har vi också en kombination av obehag, ömkan och förakt inför människor som väldigt gärna vill något, men av ett eller annat skäl inte kunnat göra det till verklighet, och inte heller verkar besitta karaktärsstyrkan att bara släppa det. Jag har väl också upplevt att i den rollspelskultur jag tagit del av så har det varit ett tydligt styrketecken att kunna spela "vad som helst" – allra helst att kunna få en helt slumpmässigt tilldelad karaktär och inte bry sig vad det är för någon, utan fortfarande göra ett bra jobb.

Här skulle jag vilja hävda att det problematiska ligger i de åsikter och reaktioner du beskriver. Inte hos de som vill leva ut sina fantasier genom ofarligt rollspelande.

 

[Svarte Faraonen]

Här skulle jag vilja hävda att det problematiska ligger i de åsikter och reaktioner du beskriver. Inte hos de som vill leva ut sina fantasier genom ofarligt rollspelande.

Ja, min position är väl snarare att jag är en person som varit väldigt orolig för att blotta för mycket av mitt missnöje med mig själv och min oförmåga att göra något åt det genom mina rollpersoner.

 

[krank]

Jag lutar nog också åt att maktfantasier i sig egentligen inte är ett problem; att det som kan bli ett problem är vilken typ av maktfantasi det rör sig om och hur den tar sig uttryck. För att ta ett uppenbart extremt exempel ingen i tråden gett uttryck för: om någon vill leva ut en maktfantasi av att vara en arg barbar som våldtar folk hit och dit, medan spelaren IRL är en timid och lite hämmad person… Då är det ju inte problematiskt eller obehagligt för att det är en maktfantasi utan för att det är en våldtäktsfantasi.

(För egen del är ju något slags maktfantasi hyfsat central – inte så att min rollperson nödvändigtvis måste vara starkare eller snyggare än mig, men jag gillar när hen är kompetent (något jag inte tänker på mig själv som) och framför allt gillar jag fantasin att det spelar någon roll när man är smart och kommer på smarta lösningar. Att den som har rätt också får rätt, och att något man gör överhuvudtaget spelar (positiv) roll och att allt inte bara är en Sisyfosverksamhet. Räknas det som maktfantasi, tro? Något slag eskapism är det ju iaf…)

 

[Man Mountainman]

Ja, min position är väl snarare att jag är en person som varit väldigt orolig för att blotta för mycket av mitt missnöje med mig själv och min oförmåga att göra något åt det genom mina rollpersoner.

Och sen, givet att vi har de här förväntningarna på att man inte ska blotta för mycket av sig själv och sina hemliga önskningar, så blir ju oförmågan att låta bli också ett tecken på vanlig hederlig bristande förmåga att läsa av sociala koder. Cringe-tårta på cringe-tårta.

Men det är väl bra att öva på att "spela vad som helst" och lära sig hantera nya situationer också. Och jag menar – det är ju lite jobbigt att deala med andras bristande självförtroende och begär, särskilt när de är av en sexuell natur, så det är väl en fråga om respekt också att inte vara för tydlig med dem. Så som vanligt är väl situationen inte svartvit.

 

[God45]

OK, men hur är det med andra fantasier? Du gillar ju att skriva saker som känns väldigt hårda och brutala, och det är ju fine och så. Men om man är en sådan där som snarare gillar fantasier om det milda och vänliga, att hjälpa andra och kunna göra skillnad?

Fantasin om att kunna göra skillnad är exakt en maktfantasi. Det är en fantasi om att göra saker man inte kan på riktigt. Kör hårt.

Men…

Det milda och vänliga, att hjälpa andra. Varför inte göra de sakerna på riktigt? Att vara vänlig och hjälpa folk är jättebra! Det är vad jag jobbar hårt med att göra privat och professionellt varje dag. Men det är saker man kan göra på riktigt, det behöver inte rollspelas. Känner man sig bra när man gör det på låtsas kanske man inte gör det på riktigt. Och det vore slöseri. So I don’t get it. Men gillar man det kör hårt. Så länge du gör bra saker på riktigt.

 

[afUttermark]

Jag försöker spela snäll i vår KH kampanj det är svårt. Det är lättare att spela makthungrig krigare än snäll farsa. Men jag ser mej som en snäll farsa i verkligheten

 

[krank]

(Nu blir jag sugen på att spela mild och snäll rollperson i något spel typ Kutulu eller nåt annat undersökande där strid varje kvart inte är ett måste)

 

[God45]

(Nu blir jag sugen på att spela mild och snäll rollperson i något spel typ Kutulu eller nåt annat undersökande där strid varje kvart inte är ett måste)

Är inte det standard i Kutulu? Det känns som ideal rollpersonen för typ Mardrömmar från Amerika.

 

[Svarte Faraonen]

Det milda och vänliga, att hjälpa andra. Varför inte göra de sakerna på riktigt? Att vara vänlig och hjälpa folk är jättebra! Det är vad jag jobbar hårt med att göra privat och professionellt varje dag. Men det är saker man kan göra på riktigt, det behöver inte rollspelas. Känner man sig bra när man gör det på låtsas kanske man inte gör det på riktigt. Och det vore slöseri. So I don’t get it. Men gillar man det kör hårt. Så länge du gör bra saker på riktigt.

Det här slår mig som en variant av flykt-kontra-eskapism-argumentet – att om man i fantasin kan göra något bra så kommer det vara lättare än att göra det i verkligheten, så man passiviseras. Jag tror inte riktigt det funkar så. Om jag ofta känner skuldkänslor för att vara otillräcklig eller passiv så kommer jag inte bli mer handlingskraftig genom att sluta föreställa mig scenarion där jag är mer kapabel.

 

[God45]

Är ”Jag är sexig och cool” ens maktfantasier? Det känns inte som fantasier om att vara mäktig utan om att vara… Sexig och cool?

Liksom, Vampire spelaren som har Dominate 5 och excel dokument över tjänster folk är skyldiga henom och vilka företag de kontrollerar spelar ut en maktfantasi. Personen som spelar en sexig Lestat gör något annat.