Ackerfors
Alas, your rapids!
- Joined
- 21 Jan 2001
- Messages
- 7,475
Jag har afantasi, det vill säga jag kan inte visualisera, har ingen inre blick. Jag har skrivit några artiklar för egen del (del 1 och del 2) och i del 2 skriver jag en del om rollspel (märkväl att det inte är skrivet för rollspelare huvudsakligen, så jag har tillåtit mig vissa förenklingar):
Vad jag kom att fundera på när jag skrev är om det är någon här som lider av liknande problem och har funnit strategier eller hjälp för att underlätta rollspel utan en sinnets teater? Uppenbarligen har jag klarat mig fint som rollspelare i över 20 år utan sådana verktyg (som jag lagt märke till, bör väl tilläggas), så mitt rollspelande står och faller inte på detta, men det kanske kan nå djupare.Utdrag ur En afantastikers bekännelse. Del 2 said:Rollspel
Liksom läsning anses rollspel vara en syssla som i huvudsak utspelar sig i sinnets teater. I korthet är rollspel en dialog mellan flera personer om en berättelse, ofta är en person ansvarig för att beskriva miljöer och personer (som inte styrs av någon annan) samt presentera hinder vilka övriga deltagare genom sina rollpersoner ska ta sig förbi. (Läs gärna den tidigare hänvisade novellen, ”Under pingisbordet rullar tärningar”, för ett exempel.) Jag blir inte lika beklämd av tanken på att afantasi skulle inverka menligt på rollspelsupplevelsen som jag blir på tanken på att den skulle göra det för läsning, men jag behöver ändå stanna upp och ta mig en funderare kring vad det innebär.
Första gången jag spelade rollspel var jag gissningsvis 12-13 år. Vi spelade inget befintligt spel utan fantiserade ihop värld och regler utifrån Star Wars, en smugglare och en jediriddare skulle hitta mästaren Yaddle i en träskvärld. Inga större utsvävningar i förhållande till filmerna, men det gjorde inget, jag engagerade mig, rullade tärningar och hade superroligt. Så pass roligt att rollspel i olika utsträckning funnits med mig sedan dess, och jag har det spelmötet att tacka för många erfarenheter och vänner jag inte haft utan rollspel. Men, det är inte otänkbart att vännerna jag spelade med denna första gång faktiskt upplevde att de befann sig i det där träsket i någon utsträckning. För mig var det bara ord, en berättelse berättad i någorlunda samförstånd. Exakt vad var det jag egentligen tyckte var så roligt?
För den som fördjupat sig i olika typer av rollspel och rollspelare är det tydligt att det är en hobby nästan lika diversifierad som ”idrott”. Och ja, jag har prövat många olika former, men tror mig ha roligast när spelen handlar om problemlösning, kreativitet, samarbete och sifferpill*. Jag föredrar när rollpersonerna drar åt samma håll, inte agerar mot varandra, och när spelet fungerar utan att jag behöver vara snabbtänkt på egen hand. Jag tror att min sociala fobi** hindrat mig att våga leva ut rollerna som i ett skådespel och även om det inte är en naturlag, tvärtom kanske något jag borde träna på, så tror jag inte att den sortens utmaning skulle vara rolig, hur nyttig den än skulle vara. Jag är heller inte tillräckligt intresserad av att vinna vilket förtar tjusningen med de momenten.
Av tradition utspelar sig de flesta rollspel i fantasy- eller science fiction-världar, något jag var bekant med via film och böcker och där utgjorde inte afantasin något större bekymmer. Ja, ”det är som Sagan om ringen fast med ankor” eller ”som Stiftelsen fast med spänning och action”, okej, vi kör. Det skulle dröja länge innan jag stötte på spel där jag saknade referens helt och hållet, men ju mer jag spelat desto oftare har det blivit så. Då stöter jag på bekymmer, i synnerhet om spelet syftar till att utforska den här helt främmande världen, och bekymret skiljer sig från hur det påverkar läsning på en viktig punkt: när jag läser behöver inte jag interagera med fiktionens värld, den är statisk, berättas för mig i en, förhoppningsvis, logisk ordning. I rollspel, däremot, är det inte omöjligt att ställas inför ett knarrande dysterberg med skrangliga rum, en ansamling nästen för drömmar där någon kikar på verkligheten genom glaslinser och meddelar sig med nyfikna andar vilka läser epistlar från gulnande flugpapper.*** Vad gör du?
Skönlitterärt kan jag förstå, till och med uppskatta, den typen av vrickade beskrivningar (annars hade det varit nästan omöjligt att läsa, exempelvis, China Miéville) men ställd inför det knarrande dysterberget blir jag villrådig, det saknar en materialitet som i princip krävs för att jag ska klara att göra något med det. Vissa spel klarar av att vara konstiga utan att exkludera mig som inget inre ser: Ultraviolet Grasslands (2019) exempelvis, ett fantasyspel som fokuserar på karavanresor där den märkliga världen presenteras pö om pö och där karavanens administration alltid går att falla tillbaka på när omvärlden tycks för ogenomtränglig.
Nå, som rollspelare har insikten att jag har afantasi och, kanske i ännu större utsträckning, insikten att andra inte har det, givit mig förklaringar till varför jag känner som jag gör inför vissa spel eller vissa spelsätt och att andra å sin sida uppskattar dem mer än jag. Här saknar jag ännu strategier för att överbrygga hindren, men de kanske kommer någon dag, vem vet. Jag har lyxen att spela med personer som regelbundet diskuterar spelstilar och gärna prövar nytt vilket gör att jag inte behöver känna mig låst i ett spel jag inte får ut något av. Annars är det troligt att jag inte hade fortsatt spela, snarare än att som nu, göra egna rollspelsprodukter.
* Där har ni, i det sistnämnda, en högoddsare som heter duga!
** Där har vi innehåll till framtida artiklar, antar jag.
*** För att försöka mig på en spontan översättning av rollspelsmakaren Patrick Stuarts senaste bloggpost: ”Bring me the Head of the Mocking Man!”, False Machine, 2022-11-10.