Vad skönt att det verkar gå framåt.
Jag har viss erfarenhet av att försöka hjälpa missbrukare, men där barn har varit involverade. Min erfarenhet är att normal välvilja och att bara "vara schysst" funkar väldigt dåligt. Vanligt hjälp och stöd (pengar, skjuts, bostad, tjänster, förtroende m.m.) bidrar oftast bara till mer lögner och ökat missbruk. Den typ av stöd som fungerar bättre (strukturerad vardag, , sysselsättning, rehabilitering, kontakter med vård, soc, m.m.) vill de sällan ha förrän det är riktigt illa. Ofta måste de slå hårt i botten och få en tankeställare innan de inser att de faktiskt behöver bryta mönstret. Det krävs mycket tålamod, ork och medkänsla för att få folk på fötterna igen. Men det finns såna människor där ute tack och lov.
Och jag hoppas att du verkligen inser att hotet/hatet inte alls har med dig att göra utan är en del av den repertoar av utspel de rutinmässigt testar för att kunna fortsätta leva med giftet. Häng bara kvar och ta en dag i taget så är du nog snart återställd. Det är ok att vara sliten och uppgiven och det är sånt man återhämtar fort när de väl flyttar och vardagen kommer tillbaks. Ha inte nån ånger eller dåligt samvete för att det gått som det gjort. Självklart ska man kunna stötta och hjälpa om man kan och vill utan att få skit tillbaks. Och jag tror att hyresgästerna säkert innerst inne uppskattar vad du gjort för dem, om de får lite distans till det och ser nyktert på saken.
//EvilSpook