I dragonlance tråden skrev @Zire det här inlägget,
Det framkom i tråden lite sådana förhållningsätt till olika valutor i Glorantha men jag är nyfiken på om det finns några andra rollspelsetting som gör sånt här?
Intressanta pengar
- Thread starter Lukas
- Start date
Det framkom i tråden lite sådana förhållningsätt till olika valutor i Glorantha men jag är nyfiken på om det finns några andra rollspelsetting som gör sånt här?
Något som låter spännande i många återberättelser av OSR-spel är att äventyrarna ofta hittar så brutalt stora skatter att det är svårt att hämta hem alltihopa. Så vikten på mynten är relevanta där! Känns kul - som spelare har du redan känslan av att ha ”vunnit” genom att hittat en skatt, trevligt, men får ytterligare lite spel ut av att göra val hur du hanterar bärgningen.
En spelare i min senaste Eon-kampanj fick enligt bakgrundstabellerna ett tidigare liv som falskmyntare. Vi kom fram till att det var en händelse ”Silverkrisen” där fuskmynt hade präglats i tiotusentals, men med för liten vikt av silver. Rollpersonen gjorde detta för att hjälpa lokalbefolkningen att betala de tunga skatterna som kejsaren krävde för att finansiera kriget mot barbarerna i Kamor.
Efter detta blev det vanligt att dubbelkolla om ”kronan satt rätt” på mynt i området. Några stackars Genver försökte att köpa en oxe med en stor påse falskmynt, och hade blivit halshuggna om inte rollpersonerna ingrep för att rädda dem.
Efter detta blev det vanligt att dubbelkolla om ”kronan satt rätt” på mynt i området. Några stackars Genver försökte att köpa en oxe med en stor påse falskmynt, och hade blivit halshuggna om inte rollpersonerna ingrep för att rädda dem.
Behöver inte ens vara så enormt stor skatt. Antag att äventyrarna hittar EN kista fylld med guldmynt. Guld är brutalt tungt, så är det en lite större kista så väger den bokstavligen ett par ton med allt guldet i.
I Ödesväktarna finns koppar- och silvermynt men man kan inte riktigt växla mellan dem – de används av olika samhällsklasser för att köpa olika saker. För silver köper man hus, skepp, dyrt färgde sidenkläder och slavar. För koppar köper man frukt och kyckling. Mynt är också alltid märkta, så man ser vilken myntslagare som skapat dem. Det gör att de kan funka som ledtrådar på ett helt annat sätt.
Det förekommer också värdebrev, vilka symboliserar silver som lämnats in i stadens styrande gilles valv. Värdebreven är också undertecknade och spårbara, men kan "växlas in" mot silver hos en myntslagare ifall man behöver. Hos myntslagare finns därför ofta en mindre mängd silver – eller en större, om någon större kund lagt in en beställning. Då finns också viss risk att någon skvallrar.
De här blev vi ganska nöjda med, för det gör att pengar inte bara blir passiva mcguffin-påsar i de brottsmysterier rollpersonerna löser, utan mer aktiva liksom.
På temat "inte bara vanliga pengar" har vi ju annars Rotsystem, där pengarna är elströms-krediter. De kan laddas in via stadens elnät till batterier som sedan driver saker, och tjänar som ammo. Och pengarna – E-krediterna – är dessutom xp som rollpersonerna förbättras med. De köper sig träning, eller ny cybernetik, helt enkelt. Jag är inte 100% på att jag fick till någon speciellt bra balans eller om det här systemet håller för närmare granskning, men jag gillade, och gillar, idén att pengar/ammo/xp är samma sak.
Det förekommer också värdebrev, vilka symboliserar silver som lämnats in i stadens styrande gilles valv. Värdebreven är också undertecknade och spårbara, men kan "växlas in" mot silver hos en myntslagare ifall man behöver. Hos myntslagare finns därför ofta en mindre mängd silver – eller en större, om någon större kund lagt in en beställning. Då finns också viss risk att någon skvallrar.
De här blev vi ganska nöjda med, för det gör att pengar inte bara blir passiva mcguffin-påsar i de brottsmysterier rollpersonerna löser, utan mer aktiva liksom.
På temat "inte bara vanliga pengar" har vi ju annars Rotsystem, där pengarna är elströms-krediter. De kan laddas in via stadens elnät till batterier som sedan driver saker, och tjänar som ammo. Och pengarna – E-krediterna – är dessutom xp som rollpersonerna förbättras med. De köper sig träning, eller ny cybernetik, helt enkelt. Jag är inte 100% på att jag fick till någon speciellt bra balans eller om det här systemet håller för närmare granskning, men jag gillade, och gillar, idén att pengar/ammo/xp är samma sak.
Last edited:
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,591
Amatörer har Bag of Holding. Proffs har Portable Hole.
Skarpskytten
Ödestyngd världsvandrare
Jag tycker melniboneiska guldhjul har potential. Det finns bara 428 sådana mynt (eller konstföremål) i världen, varje kejsare av M har gjort ett. De är enligt rollspelsreglerna värda 300 000 eller mer bronsmynt. För det kan man köpa två lyxvillor med inredning och allt eller två stora krigsgalärer. Minst. Så de är värda några miljarder SEK, men man kan ha dem i sin ficka (om sömmen är stark i alla fall).
En gång sköljdes min gubbe upp på en strand efter ett skeppsbrott. Hans utrustning bestod av
Så, för att var explicit: guldhjulen är en riktigt bra plot device.
En gång sköljdes min gubbe upp på en strand efter ett skeppsbrott. Hans utrustning bestod av
- Trasiga kläder
- Ett bredsvärd
- Ett magiskt halsband som inte gick att ta av, och som en massa folk ville ha tag på för att man måste ha det för att kunna använda ett episkt fett magiskt tvåhandssvärd … Min gubbe var för övrig enarmad, och hade fått på sig halsbandet av misstag
- Ett guldhjul
Så, för att var explicit: guldhjulen är en riktigt bra plot device.
Last edited:
Ehh, en kista fylld med guldmynt låter enorm i mina öron. Jag har knappt sett en sedelbunt i verkliga livet
Speciellt nuförtiden när kontanter är alltmer ovanliga.Ehh, en kista fylld med guldmynt låter enorm i mina öron. Jag har knappt sett en sedelbunt i verkliga livet
Visst, en kista fylld med guldmynt är värd en alldeles väldig massa, men nu var det i sammanhanget "äventyrare hittar mer skatter än de kan bära med sig", och jämfört med en hel drakskatt så är en enstaka kista inte så mycket.
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,591
Jag tycker det är kul med fler olika sorters mynt än "1 gm = 10 sm = 100 km" men jag har övergivit det i min nuvarande EDD-kampanj. Det blir så enormt mycket bokföring och om spelet inte går ut på den formen av bokföring blir det bara tråkigt. Om spelet går ut på att du skall ned i grottgångar och hålla reda på antalet facklor så att du hittar ut igen är det intressant att hitta tre nästan utbrunna facklor men om det inte gör det är det bara tråkig byråkrati utan belöning att hålla reda på. I Shadowrun håller jag inte reda på ammunition men i Mutant ges varje skott sin rundliga tid – det kan vara det viktigaste taktiska beslutet under hela striden att avfyra revolvern eller inte!
Det är samma med mynt: om jag skall hålla reda på olika valutor och konventioner (både som spelare och som spelledare) så måste de påverka äventyret. Om den mystiska främlingen i kåpa strör guld omkring sig är det såklart intressant att veta om mynten är präglade av rött guld ifrån norr eller det vita guldet ifrån väster och vad bär de för prägling (det egna landets mynt präglas alltid av vitt guld som blandats med koppar för den ökade styvhetens skull, om främlingen strör mynt präglade enligt landets konvention men i det billigare röda guldet omkring sig är han inte bara en utländsk agent utan även falskmyntare!).
När rollpersonerna i min kampanj skulle få 10 000 gm i belöning var och en av Zorakins drottning fick de det i form av en knapp liter ädelstenar var. Det ansågs lättare att transportera men fick också den lilla komplikationen att de var tvungna att "växla" till sig mynt för att kunna betala på värdshusen etc.
Det är samma med mynt: om jag skall hålla reda på olika valutor och konventioner (både som spelare och som spelledare) så måste de påverka äventyret. Om den mystiska främlingen i kåpa strör guld omkring sig är det såklart intressant att veta om mynten är präglade av rött guld ifrån norr eller det vita guldet ifrån väster och vad bär de för prägling (det egna landets mynt präglas alltid av vitt guld som blandats med koppar för den ökade styvhetens skull, om främlingen strör mynt präglade enligt landets konvention men i det billigare röda guldet omkring sig är han inte bara en utländsk agent utan även falskmyntare!).
När rollpersonerna i min kampanj skulle få 10 000 gm i belöning var och en av Zorakins drottning fick de det i form av en knapp liter ädelstenar var. Det ansågs lättare att transportera men fick också den lilla komplikationen att de var tvungna att "växla" till sig mynt för att kunna betala på värdshusen etc.
Precis den serien jag tänkte på när jag började läsa tråden!
Jag tänker på novellen om en sedel värd en miljon pund (skriven av Mark Twain). Sedeln är så värdefull att ingen kan lämna växel när du försöker handla med den.
Vad händer om ekonomin i världen är baserad på koppar och silver, och att guld (från den forna guldåldern) är oerhört sällsynt och så värdefullt att ingen vanlig människa riktigt kan hantera det, och att det enda du hittar när du letar i underjorden är mycket gamla guldskatter? Aldrig silver. Aldrig koppar.
Jag tänker mig att guldet i sådana fall bara kan användas på en svart marknad, kanske för magiska föremål? Att OD&D:s bisarra guldskatter i en sådan värld inte korrumperar den vanliga ekonomin, utan blir en parallellekonomi för äventyrare, gangsters, och i furstehusens konspirerande med varandra.
Eller i köpslåendet med olika sagoväsen. Vad om grådvärgarna endast använder guld i kultiskt syfte och inte för handel? Vad kan grådvärgadrottningen erbjuda den som kan återbörda hennes farmors gyllene drottningkrona?
Edit: Ser att alla dessa tankar redan fanns i den andra tråden: http://www.rollspel.nu/threads/stålmynt.80639/post-1166999
Vad händer om ekonomin i världen är baserad på koppar och silver, och att guld (från den forna guldåldern) är oerhört sällsynt och så värdefullt att ingen vanlig människa riktigt kan hantera det, och att det enda du hittar när du letar i underjorden är mycket gamla guldskatter? Aldrig silver. Aldrig koppar.
Jag tänker mig att guldet i sådana fall bara kan användas på en svart marknad, kanske för magiska föremål? Att OD&D:s bisarra guldskatter i en sådan värld inte korrumperar den vanliga ekonomin, utan blir en parallellekonomi för äventyrare, gangsters, och i furstehusens konspirerande med varandra.
Eller i köpslåendet med olika sagoväsen. Vad om grådvärgarna endast använder guld i kultiskt syfte och inte för handel? Vad kan grådvärgadrottningen erbjuda den som kan återbörda hennes farmors gyllene drottningkrona?
Edit: Ser att alla dessa tankar redan fanns i den andra tråden: http://www.rollspel.nu/threads/stålmynt.80639/post-1166999
Last edited:
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,591
Varje gång det är Debt Ceiling-kris i USA tar någon upp The Trillion-Dollar Coin som en potentiell lösning.
Trillion-dollar coin - Wikipedia
en.wikipedia.org
Falskmyntning borde förekomma oftare, framförallt de enorma skatter som olika kulter samlar borde uppgå till substantiella andelar förfalskade mynt. Det är inte samma sak med metallmynt (där värdet något så när motsvarar metallvärdet) som med sedlar men jag tänker på den återkommande berättelsen att amerikanska endollarsedlar är den mest förfalskade och att de inte kan byta ut alla gamla sedlar emot nya eftersom de är så förfalskade och de aldrig tagit gamla sedlar ur bruk. Sedlar ifrån 1800-talet är fortfarande giltiga och eftersom de är rätt lätta att förfalska med moderna metoder blir det omöjligt att dra tillbaka. Det vore kul att göra något av det i ett äventyr. Jag hittar dock inget stöd för den berättelsen – tvärt om hamnade amerikanska 20 och 100-dollarsedlar på andraplats efter brittiska pundet – när jag sökte nyss.
Brödbane
Kristallkrönikör
- Joined
- 1 Oct 2020
- Messages
- 880
Patroner är ju en rätt klassisk valuta, som bland annat används i Mutant: År Noll.
Jag tycker det är en rätt intressant typ av pengar då det ju gör att våld blir rätt dyrt (alternativt att alla rollpersoner specialiserar sig på pilbåge och närstrid). Det är också lite kul att man kan bygga en patronfabrik i Arken, som gör att patroner sjunker i värde, dvs att allt annat blir dyrare.
Mutant Maskinarium har ju energipoäng som ju täcker in typ alla sorters resurser för robotar såsom pengar, "mat", ammo och specialegenskapsaktivering.
Jag tycker det är en rätt intressant typ av pengar då det ju gör att våld blir rätt dyrt (alternativt att alla rollpersoner specialiserar sig på pilbåge och närstrid). Det är också lite kul att man kan bygga en patronfabrik i Arken, som gör att patroner sjunker i värde, dvs att allt annat blir dyrare.
Mutant Maskinarium har ju energipoäng som ju täcker in typ alla sorters resurser för robotar såsom pengar, "mat", ammo och specialegenskapsaktivering.
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,591
Det här beror på var och när - falskmynteri är inte så vanligt som man kunde tro historiskt, förrän man kommer till sedlar och liknande. Det hände, men inte så ofta.
Vad som däremot var vanligt var "shaving" och "clipping" - att kapa av små delar av kanten för metallvärdets skull (att en del mynt har särskilda tydliga och utmärkande kanter härstammar till detta).
En anledning är att det är teknologiskt komplext - i Sverige under Medeltiden finns det t.ex. en period (under Olof Skötkonung och Anund Jakob) där även de officiella mynten ser ut som fan eftersom man först lånade in engelska experter, men sedan fick klara sig själva med den bristfälliga kompetens man uppnått. Bokstäver är bak-och-fram, och man ska vara glad om ord alls går att uttyda. Olof Skötkonung beskrivs till exempel som kung över England för att man försökte bara kopiera andras mynt och inte fattade vad som var relevant (om man ens var läskunniga till att börja med).
En viktig sak att komma ihåg kring olika sorters dåliga mynt är Greshams lag: "Dåliga pengar driver ut bra." Finns det t.ex. silvermynt med olika silverhalt där de i teorin ska vara lika mycket värda, kommer folk att sitta på de bra och använda de dåliga, så bara de dåliga kommer att cirkulera.
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,591
Neal Stephensons The Baroque Cycle har mycket att säga om mynt, bland annat den här passagen ("Isaac" är alltså Isaac Newton):
Ska man vara realistisk om mynt i rollspel blir det något i den här stilen. Men det blir nog gammalt snabbt...
Then they rounded a bend, and there was the Fair, spread out in a vast wedge of land, bigger than Cambridge, even more noisy, much more crowded. It was mostly tents and tent-people, who were not their kind of people—Daniel watched Isaac gain a couple of inches in height as he remembered the erect posture that Puritans used to set a better example. In some secluded parts of the Fair (Daniel knew) serious merchants were trading cattle, timber, iron, barrelled oysters—anything that could be brought upriver this far on a boat, or transported overland in a wagon. But this wholesale trade wanted to be invisible, and was. What Isaac saw was a retail fair whose size and gaudiness was all out of proportion to its importance, at least if you went by the amount of money that changed hands. The larger avenues (which meant sluices of mud with planks and logs strewn around for people to step on, or at least push off against) were lined with tents of rope-dancers, jugglers, play-actors, puppet shows, wrestling-champions, dancing-girls, and of course the speciality prostitutes who made the Fair such an important resource for University students. But going up into the smaller byways, they found the tables and stalls and the cleverly fashioned unfolding wagons of traders who’d brought goods from all over Europe, up the Ouse and the Cam to this place to sell them to England.
Daniel and Isaac roamed for the better part of an hour, ignoring the shouts and pleadings of the retailers on all sides, until finally Isaac stopped, alert, and sidestepped over to a small folding display-case-on-legs that a tall slender Jew in a black coat had set up. Daniel eyed this Son of Moses curiously—Cromwell had re-admitted these people to England only ten years previously, after they’d been excluded for centuries, and they were as exotic as giraffes. But Isaac was staring at a constellation of gemlike objects laid out on a square of black velvet. Noting his interest, the Kohan folded back the edges of the cloth to reveal many more: concave and convex lenses, flat disks of good glass for grinding your own, bottles of abrasive powder in several degrees of coarseness, and prisms.
Isaac signalled that he would be willing to open negotiations over two of the prisms. The lens-grinder inhaled, drew himself up, and blinked. Daniel moved round to a supporting position behind and to the side of Isaac. “You have pieces of eight,” the circumcised one said—midway between an assertion and a question.
“I know that your folk once lived in a kingdom where that was the coin of the realm, sir,” Isaac said, “but . . .”
“You know nothing—my people did not come from Spain. They came from Poland. You have French coins—the louis d’or?”
“The louis d’or is a beautiful coin, befitting the glory of the Sun King,” Daniel put in, “and probably much used wherever you came from—Amsterdam?”
“London. You intend to compensate me, then, with what—Joachimsthalers?”
“As you, sir, are English, and so am I, let us use English means.”
“You wish to trade cheese? Tin? Broadcloth?”
“How many shillings will buy these two prisms?”
The Hebraic one adopted a haggard, suffering look and gazed at a point above their heads. “Let me see the color of your money,” he said, in a voice that conveyed gentle regret, as if Isaac might have bought some prisms today, and instead would only get a dreary lesson in the unbelievable shabbiness of English coinage. Isaac reached into a pocket and wiggled his fingers to produce a metallic tromping noise that proved many coins were in there. Then he pulled out a handful and let the lens-grinder have a glimpse of a few coins, tarnished black. Daniel, so far, was startled by how good Isaac was at this kind of thing. On the other hand, he had made a business out of lending money to other students—maybe he had talent.
“You must have made a mistake,” said the Jew. “Which is perfectly all right—we all make mistakes. You reached into the wrong pocket and you pulled out your black money*—the stuff you throw to beggars.”
“Ahem, er, so I did,” Isaac said. “Pardon me—where’s the money for paying merchants?” Patting a few other pockets. “By the way, assuming I’m not going to offer you black money, how many shillings?”
“When you say shillings, I assume you mean the new ones?”
“The James I?”
“No, no, James I died half a century ago and so one would not normally use the adjective new to describe pounds minted during his reign.”
“Did you say pounds?” Daniel asked. “A pound is rather a lot of money, and so it strikes me as not relevant to this transaction, which has all the appearances of a shilling type of affair at most.”
“Let us use the word coins until I know whether you speak of the new or the old.”
“New meaning the coins minted, say, during our lifetimes?”
“I mean the Restoration coinage,” the Israelite said, “or perhaps your professors have neglected to inform you that Cromwell is dead, and Interregnum coins demonetized these last three years.”
“Why, I believe I have heard that the King is beginning to mint new coins,” Isaac said, looking to Daniel for confirmation.
“My half-brother in London knows someone who saw a gold carolus ii dei gratia coin once, displayed in a crystal case on a silken pillow,” Daniel said. “People have begun to call them Guineas, because they are made of gold that the Duke of York’s company is taking out of Africa.”
“I say, Daniel, is it true what they say, that those coins are perfectly circular?”
“They are, Isaac—not like the good old English hammered coins that you and I carry in such abundance in our pockets and purses.”
“Furthermore,” said the Ashkenazi, “the King brought with him a French savant, Monsieur Blondeau, on loan from King Louis, and that fellow built a machine that mills delicate ridges and inscriptions into the edges of the coins.”
“Typical French extravagance,” Isaac said.
“The King really did spend more time than was good for him in Paris,” Daniel said.
“On the contrary,” the forelocked one said, “if someone clips or files a bit of metal off the edge of a round coin with a milled edge, it is immediately obvious.”
“That must be why everyone is melting those new coins down as fast as they are minted, and shipping the metal to the Orient . . . ?” Daniel began,
“. . . making it impossible for the likes of me and my friend to obtain them,” Isaac finished.
“Now there is a good idea—if you can show me coins of a bright silver color—not that black stuff—I’ll weigh them and accept them as bullion.”
“Bullion! Sir!”
“Yes.”
“I have heard that this is the practice in China,” Isaac said sagely. “But here in England, a shilling is a shilling.”
“No matter how little it weighs!?”
“Yes. In principle, yes.”
“So when a lump of metal is coined in the Mint, it takes on a magical power of shillingness, and even after it has been filed and clipped and worn down to a mere featureless nodule, it is still worth a full shilling?”
“You exaggerate,” Daniel said. “I have here a fine Queen Elizabeth shilling, for example—which I carry around, mind you, as a souvenir of Gloriana’s reign, since it is far too fine a specimen to actually spend. But as you can see, it is just as bright and shiny as the day it was minted—”
“Especially where it’s recently been clipped there along the side,” the lens-grinder said.
“Normal, pleasing irregularity of the hand-hammered currency, nothing more.”
Isaac said, “My friend’s shilling, though magnificent, and arguably worth two or even three shillings in the market, is no anomaly. Here I have a shilling from the reign of Edward VI, which I obtained after an inebriated son of a Duke, who happened to have borrowed a shilling from me some time earlier, fell unconscious on a floor—the purse in which he carried his finest coins fell open and this rolled out of it—I construed this as repayment of the debt, and the exquisite condition of the coin as interest.”
“How could it roll when three of its edges are flat? It is nearly triangular,” the lens-grinder said.
“A trick of the light.”
“The problem with that Edward VI coinage is that for all I knew it might’ve been issued during the Great Debasement, when, before Sir Thomas Gresham could get matters in hand, prices doubled.”
“The inflation was not because the coins were debased, as some believe,” Daniel said, “it was because the wealth confiscated from the Papist monasteries, and cheap silver from the mines of New Spain, were flooding the country.”
“If you would allow me to approach within ten feet of these coins, it would help me to appreciate their numismatic excellence,” the lens-grinder said. “I could even use some of my magnifying-lenses to . . .”
“I’m afraid I would be offended,” Isaac said.
Daniel and Isaac roamed for the better part of an hour, ignoring the shouts and pleadings of the retailers on all sides, until finally Isaac stopped, alert, and sidestepped over to a small folding display-case-on-legs that a tall slender Jew in a black coat had set up. Daniel eyed this Son of Moses curiously—Cromwell had re-admitted these people to England only ten years previously, after they’d been excluded for centuries, and they were as exotic as giraffes. But Isaac was staring at a constellation of gemlike objects laid out on a square of black velvet. Noting his interest, the Kohan folded back the edges of the cloth to reveal many more: concave and convex lenses, flat disks of good glass for grinding your own, bottles of abrasive powder in several degrees of coarseness, and prisms.
Isaac signalled that he would be willing to open negotiations over two of the prisms. The lens-grinder inhaled, drew himself up, and blinked. Daniel moved round to a supporting position behind and to the side of Isaac. “You have pieces of eight,” the circumcised one said—midway between an assertion and a question.
“I know that your folk once lived in a kingdom where that was the coin of the realm, sir,” Isaac said, “but . . .”
“You know nothing—my people did not come from Spain. They came from Poland. You have French coins—the louis d’or?”
“The louis d’or is a beautiful coin, befitting the glory of the Sun King,” Daniel put in, “and probably much used wherever you came from—Amsterdam?”
“London. You intend to compensate me, then, with what—Joachimsthalers?”
“As you, sir, are English, and so am I, let us use English means.”
“You wish to trade cheese? Tin? Broadcloth?”
“How many shillings will buy these two prisms?”
The Hebraic one adopted a haggard, suffering look and gazed at a point above their heads. “Let me see the color of your money,” he said, in a voice that conveyed gentle regret, as if Isaac might have bought some prisms today, and instead would only get a dreary lesson in the unbelievable shabbiness of English coinage. Isaac reached into a pocket and wiggled his fingers to produce a metallic tromping noise that proved many coins were in there. Then he pulled out a handful and let the lens-grinder have a glimpse of a few coins, tarnished black. Daniel, so far, was startled by how good Isaac was at this kind of thing. On the other hand, he had made a business out of lending money to other students—maybe he had talent.
“You must have made a mistake,” said the Jew. “Which is perfectly all right—we all make mistakes. You reached into the wrong pocket and you pulled out your black money*—the stuff you throw to beggars.”
“Ahem, er, so I did,” Isaac said. “Pardon me—where’s the money for paying merchants?” Patting a few other pockets. “By the way, assuming I’m not going to offer you black money, how many shillings?”
“When you say shillings, I assume you mean the new ones?”
“The James I?”
“No, no, James I died half a century ago and so one would not normally use the adjective new to describe pounds minted during his reign.”
“Did you say pounds?” Daniel asked. “A pound is rather a lot of money, and so it strikes me as not relevant to this transaction, which has all the appearances of a shilling type of affair at most.”
“Let us use the word coins until I know whether you speak of the new or the old.”
“New meaning the coins minted, say, during our lifetimes?”
“I mean the Restoration coinage,” the Israelite said, “or perhaps your professors have neglected to inform you that Cromwell is dead, and Interregnum coins demonetized these last three years.”
“Why, I believe I have heard that the King is beginning to mint new coins,” Isaac said, looking to Daniel for confirmation.
“My half-brother in London knows someone who saw a gold carolus ii dei gratia coin once, displayed in a crystal case on a silken pillow,” Daniel said. “People have begun to call them Guineas, because they are made of gold that the Duke of York’s company is taking out of Africa.”
“I say, Daniel, is it true what they say, that those coins are perfectly circular?”
“They are, Isaac—not like the good old English hammered coins that you and I carry in such abundance in our pockets and purses.”
“Furthermore,” said the Ashkenazi, “the King brought with him a French savant, Monsieur Blondeau, on loan from King Louis, and that fellow built a machine that mills delicate ridges and inscriptions into the edges of the coins.”
“Typical French extravagance,” Isaac said.
“The King really did spend more time than was good for him in Paris,” Daniel said.
“On the contrary,” the forelocked one said, “if someone clips or files a bit of metal off the edge of a round coin with a milled edge, it is immediately obvious.”
“That must be why everyone is melting those new coins down as fast as they are minted, and shipping the metal to the Orient . . . ?” Daniel began,
“. . . making it impossible for the likes of me and my friend to obtain them,” Isaac finished.
“Now there is a good idea—if you can show me coins of a bright silver color—not that black stuff—I’ll weigh them and accept them as bullion.”
“Bullion! Sir!”
“Yes.”
“I have heard that this is the practice in China,” Isaac said sagely. “But here in England, a shilling is a shilling.”
“No matter how little it weighs!?”
“Yes. In principle, yes.”
“So when a lump of metal is coined in the Mint, it takes on a magical power of shillingness, and even after it has been filed and clipped and worn down to a mere featureless nodule, it is still worth a full shilling?”
“You exaggerate,” Daniel said. “I have here a fine Queen Elizabeth shilling, for example—which I carry around, mind you, as a souvenir of Gloriana’s reign, since it is far too fine a specimen to actually spend. But as you can see, it is just as bright and shiny as the day it was minted—”
“Especially where it’s recently been clipped there along the side,” the lens-grinder said.
“Normal, pleasing irregularity of the hand-hammered currency, nothing more.”
Isaac said, “My friend’s shilling, though magnificent, and arguably worth two or even three shillings in the market, is no anomaly. Here I have a shilling from the reign of Edward VI, which I obtained after an inebriated son of a Duke, who happened to have borrowed a shilling from me some time earlier, fell unconscious on a floor—the purse in which he carried his finest coins fell open and this rolled out of it—I construed this as repayment of the debt, and the exquisite condition of the coin as interest.”
“How could it roll when three of its edges are flat? It is nearly triangular,” the lens-grinder said.
“A trick of the light.”
“The problem with that Edward VI coinage is that for all I knew it might’ve been issued during the Great Debasement, when, before Sir Thomas Gresham could get matters in hand, prices doubled.”
“The inflation was not because the coins were debased, as some believe,” Daniel said, “it was because the wealth confiscated from the Papist monasteries, and cheap silver from the mines of New Spain, were flooding the country.”
“If you would allow me to approach within ten feet of these coins, it would help me to appreciate their numismatic excellence,” the lens-grinder said. “I could even use some of my magnifying-lenses to . . .”
“I’m afraid I would be offended,” Isaac said.
Ska man vara realistisk om mynt i rollspel blir det något i den här stilen. Men det blir nog gammalt snabbt...