Sinisa_
Aeronautisk bokbindare
- Joined
- 2 Jul 2022
- Messages
- 767
”I den natt som inte föregicks av en skymning, och i vilken inga stjärnor lyste, kretsade Modern Med Klor. Kretsade på tysta vingar, än hit och än dit. Lyssnade. Långa klor kramade i luften. Längtade efter något att fånga och slita sönder. Hon la därför tre ägg: ett grönt ägg på land och ett blått ägg i havet och ett fläckigt ägg uppe i ett gammalt träd. Så väntade hon. Kretsade.
Ägget i havet kläcktes. Sega, smaskiga grodor simmade ut och dök i floder och svarta tjärnar där inget månljus speglades. Ägget på land kläcktes och ut myllrade möss som flydde pipande och sötsockriga av skräck i det höga gräset. Och Modern Med Klor kom på tysta vingar över dem alla, och kramade och bet och ryckte loss ett öra eller en bit päls, eller knipsade av en tass eller en svans. Och det är därför vissa djur har tusen tassar, och andra bara fyra, och det är därför kaninen inte har svans, och vissa djur en fläck utan päls på magen.
Och ägget i det stora trädet då? Det spräckliga, vackra, sällsamma ägget? När jorden och floderna och himlen hade fyllts av kvittrande och pipande bytesdjur, började det sista ägget rista, och det sprack, och ut kom alla andra jägare, alla skuggor och otyg, och den stora orm som kallas för draken, och vargen och de andar som nu kallas för dösingarna, som lärde sig tillverka pilspetsar av det järn som föll med brinnande svansar ur himlen, och jägare som ingen har sett, men som finns, osynliga i världens skogar och hav. Och vi kom ur det där ägget också, vi som har starka klor och tysta vingar som Mor. Vi ugglor. Vi som ligger bakom så mycket.
Under en tid kände inga andra jägare än Modern Med Klor till bitandets hemska hemlighet. När vi fångade ett byte höll vi det i svansen och flög runt, runt tills stacka blev yr, eller kramade djuret hårt med våra klor tills det tjöt av skräck. Så släppte vi iväg det, för att kunna jaga det igen.
Det hände att Modern Med Klor bet en av oss, också. Norpade en tass eller vinge eller ett öra, för att vi inte skulle glömma att vi var hennes döttrar, och för att vi skulle krypa ihop som grodor och sorkar längs marken när hon kom svepande, och för att vi skulle krusa henne och dyrka henne och ge henne gåvor vid de stora ekarna.
Men vi ugglor, som kan flyga lika tyst och högt och långt som hon, vi ugglor som alltid har vetat mer än vad man kan trooo-hoo, stal kärlet av lera i vilken Modern Med Klor hade gömt bitandets hemlighet. Vi tog det med oss, bort genom natten, och när Gammelmor återvände och blev hon ursinnig. Hon utstötte ett blodisande skri, och hon tände stjärnorna och månen och solen för att lysa upp varenda litet hörn av universum, men hon fann inte det hon sökte. Då rev hon med sina långa klor sönder hela världen, precis som vi själva gör när vi krafsar efter en liten mullvad som gömt sig i en murken stubbe, eller hackar efter en sparv som krupit in i ett ihåligt träd. Det är därför det numera finns många världar istället för en. Det är vi som ligger bakom det. Vi ugglor.
Vi bjöd in de andra jägarna till vårt gömställe, och delade något, men inte allt, av bitandets hemlighet med dem, och tillsammans drev vi sedan Modern Med Klor på flykten, ut i sprickorna mellan världarna, där hon väl fortfarande sitter och hoo-hoo-hooar och ruskar sina stora vingar, och letar efter ett sätt att komma tillbaka in i världarna.
Men det var så allt blev som det blev, och det var så bitandets hemlighet slapp ut bland jägarna, där den vidriga Barfotakungen senare hittade den och gav den till smådjuren, så att de lärde sig tillverka svärd och armborst, och tända lampor som sticker i ögonen, så att världens ordning vändes uppochner.”
*
Jag tycker om den här skapelsemyten, i dess grunddrag, men vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den.
1.
Ugglorna är en sorts väktare över multiversum, på ett eller annat sätt. Det känns lagom stort för dem. Men varför? För att de är rädda för Modern Med Klor? Allt känns lite diffust här.
2.
Jag gillar ”bitandets hemlighet” (det hette först dödandets hemlighet, med det funkar ju inte för ett spel som man ska kunna spela med barn också). Jag gillar att det är en konkret grej, något mäktigt ting som ett monster förvarade i en lerkruka, och jag tänker att ugglorna fortfarande har något som de menar är det som fanns i den där krukan: en säck full av vasa tänder med ofantlig magisk kraft, några urgamla skriftrullar med besvärjelser, en spegelblank, mystisk sjö i en grotta, eller en serie sinnesexpanderande gåtor och sagor; jag vet inte. Men det är definitivt så att eftersom ugglornas shamaner äger den här saken så kan de använda otäck och annorlunda magi för att animera skelett, och göra annat otrevligt med sina spybollar; och kanske kan de använda tinget för att skapa en världsbrunnar? ”Bita” hål i själva kosmos väv? Kanske kommer all teknologi och all magi som kan skapa världsbrunnar ifrån det här ”tinget”? Också till exempel månfolkets speglar? Det kunde vara en Stor Hemlighet. Jag gillar det kanske.
3.
Har inte ugglorna en annan, falskt myt om varför man måste vara försiktig med världsbrunnarna? Något som en ”inre krets” har hittat på och kanske till och med ljuger om för de andra ugglorna, för att manipulera dem på nåt sätt? Eller så vet ugglorna sanningen, men ljuger för smådjuren? Båda varianterna har väl sina fördelar. Jag är svag för hemligheter inuti hemligheter inuti hemligheter. Kanske säger ugglorna till varandra och till smådjuren att de har fått uppdraget att vakta över världsbrunnarna av ”de första ugglorna”, eller av Allmodern? Då kan Rollpersonerna sakta upptäcka att ugglorna egentligen inte tror på någon ”Allmoder”, utan att de tror att allt som finns har skapats av ett monster som ville jaga och bita och döda, och att hon har slitit sönder kosmos, och att ugglorna, som smådjuren såklart redan är livrädda för, faktiskt gömmer sig för något annat, något mycket värre. Det känns hemskt på ett lämpligt sätt. Något att få veta när man smugit sig allra längs in i de ekande minnesgrottorna, eller något som en uggla kan berätta innan man ger sig ut på en resa genom världsbrunnarna: ”Ni måste få veta sanningen om vad som finns där ute, innan ni kliver över tröskeln. Sanningen om varför ugglorna inte använder världsbrunnarna.”
4.
Det finns nog, trots allt, en grupp ugglor som med stor försiktighet reser genom världsbrunnarna ibland, till exempel för att samla så mycket ockult kunskap som möjligt. De vill nog strida mot Modern Med Klor om hon återvänder. Men en annan grupp vill gömma sig för henne, och motsätter sig att någon alls använder världsbrunnarna, därför att det riskerar att släppa in henne: varje gång man öppnar en brunn finns chansen att hon står där och väntar. Nästan så. Och en tredje grupp försöker nog göra bot på nåt sätt, för att blidka Modern Med Klor; inte bara genom att i hemlighet dyrka hemska avgudastatyer som de täljer ur ekarna, och frambära gåvor dit, utan genom att — ja, vad? Försöka öppna världsbrunnarna? Jag antar det. Nån sorts ond kult bland de redan rätt otäcka ugglorna.
*
Det är kanske inte jättemycket frågor här, men jag tänkte att jag delar med mig av processen istället för att dumpa en wall-of-text som redan är rätt färdig. Mycket är fortfarande öppet, så all sorts feedback skulle vara välkommen.
Ägget i havet kläcktes. Sega, smaskiga grodor simmade ut och dök i floder och svarta tjärnar där inget månljus speglades. Ägget på land kläcktes och ut myllrade möss som flydde pipande och sötsockriga av skräck i det höga gräset. Och Modern Med Klor kom på tysta vingar över dem alla, och kramade och bet och ryckte loss ett öra eller en bit päls, eller knipsade av en tass eller en svans. Och det är därför vissa djur har tusen tassar, och andra bara fyra, och det är därför kaninen inte har svans, och vissa djur en fläck utan päls på magen.
Och ägget i det stora trädet då? Det spräckliga, vackra, sällsamma ägget? När jorden och floderna och himlen hade fyllts av kvittrande och pipande bytesdjur, började det sista ägget rista, och det sprack, och ut kom alla andra jägare, alla skuggor och otyg, och den stora orm som kallas för draken, och vargen och de andar som nu kallas för dösingarna, som lärde sig tillverka pilspetsar av det järn som föll med brinnande svansar ur himlen, och jägare som ingen har sett, men som finns, osynliga i världens skogar och hav. Och vi kom ur det där ägget också, vi som har starka klor och tysta vingar som Mor. Vi ugglor. Vi som ligger bakom så mycket.
Under en tid kände inga andra jägare än Modern Med Klor till bitandets hemska hemlighet. När vi fångade ett byte höll vi det i svansen och flög runt, runt tills stacka blev yr, eller kramade djuret hårt med våra klor tills det tjöt av skräck. Så släppte vi iväg det, för att kunna jaga det igen.
Det hände att Modern Med Klor bet en av oss, också. Norpade en tass eller vinge eller ett öra, för att vi inte skulle glömma att vi var hennes döttrar, och för att vi skulle krypa ihop som grodor och sorkar längs marken när hon kom svepande, och för att vi skulle krusa henne och dyrka henne och ge henne gåvor vid de stora ekarna.
Men vi ugglor, som kan flyga lika tyst och högt och långt som hon, vi ugglor som alltid har vetat mer än vad man kan trooo-hoo, stal kärlet av lera i vilken Modern Med Klor hade gömt bitandets hemlighet. Vi tog det med oss, bort genom natten, och när Gammelmor återvände och blev hon ursinnig. Hon utstötte ett blodisande skri, och hon tände stjärnorna och månen och solen för att lysa upp varenda litet hörn av universum, men hon fann inte det hon sökte. Då rev hon med sina långa klor sönder hela världen, precis som vi själva gör när vi krafsar efter en liten mullvad som gömt sig i en murken stubbe, eller hackar efter en sparv som krupit in i ett ihåligt träd. Det är därför det numera finns många världar istället för en. Det är vi som ligger bakom det. Vi ugglor.
Vi bjöd in de andra jägarna till vårt gömställe, och delade något, men inte allt, av bitandets hemlighet med dem, och tillsammans drev vi sedan Modern Med Klor på flykten, ut i sprickorna mellan världarna, där hon väl fortfarande sitter och hoo-hoo-hooar och ruskar sina stora vingar, och letar efter ett sätt att komma tillbaka in i världarna.
Men det var så allt blev som det blev, och det var så bitandets hemlighet slapp ut bland jägarna, där den vidriga Barfotakungen senare hittade den och gav den till smådjuren, så att de lärde sig tillverka svärd och armborst, och tända lampor som sticker i ögonen, så att världens ordning vändes uppochner.”
*
Jag tycker om den här skapelsemyten, i dess grunddrag, men vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den.
1.
Ugglorna är en sorts väktare över multiversum, på ett eller annat sätt. Det känns lagom stort för dem. Men varför? För att de är rädda för Modern Med Klor? Allt känns lite diffust här.
2.
Jag gillar ”bitandets hemlighet” (det hette först dödandets hemlighet, med det funkar ju inte för ett spel som man ska kunna spela med barn också). Jag gillar att det är en konkret grej, något mäktigt ting som ett monster förvarade i en lerkruka, och jag tänker att ugglorna fortfarande har något som de menar är det som fanns i den där krukan: en säck full av vasa tänder med ofantlig magisk kraft, några urgamla skriftrullar med besvärjelser, en spegelblank, mystisk sjö i en grotta, eller en serie sinnesexpanderande gåtor och sagor; jag vet inte. Men det är definitivt så att eftersom ugglornas shamaner äger den här saken så kan de använda otäck och annorlunda magi för att animera skelett, och göra annat otrevligt med sina spybollar; och kanske kan de använda tinget för att skapa en världsbrunnar? ”Bita” hål i själva kosmos väv? Kanske kommer all teknologi och all magi som kan skapa världsbrunnar ifrån det här ”tinget”? Också till exempel månfolkets speglar? Det kunde vara en Stor Hemlighet. Jag gillar det kanske.
3.
Har inte ugglorna en annan, falskt myt om varför man måste vara försiktig med världsbrunnarna? Något som en ”inre krets” har hittat på och kanske till och med ljuger om för de andra ugglorna, för att manipulera dem på nåt sätt? Eller så vet ugglorna sanningen, men ljuger för smådjuren? Båda varianterna har väl sina fördelar. Jag är svag för hemligheter inuti hemligheter inuti hemligheter. Kanske säger ugglorna till varandra och till smådjuren att de har fått uppdraget att vakta över världsbrunnarna av ”de första ugglorna”, eller av Allmodern? Då kan Rollpersonerna sakta upptäcka att ugglorna egentligen inte tror på någon ”Allmoder”, utan att de tror att allt som finns har skapats av ett monster som ville jaga och bita och döda, och att hon har slitit sönder kosmos, och att ugglorna, som smådjuren såklart redan är livrädda för, faktiskt gömmer sig för något annat, något mycket värre. Det känns hemskt på ett lämpligt sätt. Något att få veta när man smugit sig allra längs in i de ekande minnesgrottorna, eller något som en uggla kan berätta innan man ger sig ut på en resa genom världsbrunnarna: ”Ni måste få veta sanningen om vad som finns där ute, innan ni kliver över tröskeln. Sanningen om varför ugglorna inte använder världsbrunnarna.”
4.
Det finns nog, trots allt, en grupp ugglor som med stor försiktighet reser genom världsbrunnarna ibland, till exempel för att samla så mycket ockult kunskap som möjligt. De vill nog strida mot Modern Med Klor om hon återvänder. Men en annan grupp vill gömma sig för henne, och motsätter sig att någon alls använder världsbrunnarna, därför att det riskerar att släppa in henne: varje gång man öppnar en brunn finns chansen att hon står där och väntar. Nästan så. Och en tredje grupp försöker nog göra bot på nåt sätt, för att blidka Modern Med Klor; inte bara genom att i hemlighet dyrka hemska avgudastatyer som de täljer ur ekarna, och frambära gåvor dit, utan genom att — ja, vad? Försöka öppna världsbrunnarna? Jag antar det. Nån sorts ond kult bland de redan rätt otäcka ugglorna.
*
Det är kanske inte jättemycket frågor här, men jag tänkte att jag delar med mig av processen istället för att dumpa en wall-of-text som redan är rätt färdig. Mycket är fortfarande öppet, så all sorts feedback skulle vara välkommen.
Last edited: