Jag har fått intrycket av att culture gaming också ofta har culture-delen externaliserad – dvs man spelar inte bara en rollperson som tänker och fungerar på ett annat sätt, man gör det också gärna i en miljö, ett samhälle som format hen. Så ofta spelar man ut saker som ritualer och sedvänjor, undviker aktivt att applicera modern moral eller t.ex. vetenskapligt tänkande, etc. Att leva sig in i hur det faktiskt vore att vara en person i den aktuella kulturen, och där kulturen också tar plats och är i fokus. Typ.
I ett välgjort Culture Gaming-spel kan man också komma att begripa den inre logiken i ett samhälle som uppvisar fenomen som man inte gillar. I min RuneQuest-kampanj är spelarnas klan just nu inbegripen i en blodsfejd med grannklanen, och fast alla inser att det här inte är bra (det tycker inte folk
i världen heller), så förstår de varför det inte är något som är enkelt att lösa - den som inte hämnas visar upp att man kan göras till offer ostraffat (det är bokstavligen vad det betyder att förlora sin heder). Så de deltar till och med i fejden (om än med en del skrupler, som att helst bara döda kombatanter i alla fall), för även om det finns sätt att få slut på en blodsfejd, så är alla sådana beroende av att sidorna har börjat tröttna på det och aktivt
letar efter en lösning nu. Och har begripit hur avsaknaden av en delad högre auktoritet - som en delad kung, eller till och med Månimperiets ockupationsmakt - är en av faktorerna som gör det så svårt. Barbarsamhällena saknar stat, och i avsaknad av det är det ont om alternativ till ett hederssamhälle.
