Culture gaming: Vem uppfann begreppet?

[Quadrante]

Culture-Gaming och ritualskapande delar premissen att det görs för att känna på ett visst sätt, men inte nödvändigvis på ett bra sätt. Att de saker som kan upplevas som CG görs för att man skall försätta sig i ett visst tankemönster och agera efter det. …eller som @Lemur säger:

Egentligen är det mesta kulturspel som inte berör själva äventyret och som man lägger tid på utan att det för handlingen framåt.

 

[Zeedox]

Jag är en förkämpe, även om jag inte är 100% säker på att min tolkning av termen är den sanna.
Men, som andra skrivit här, handlar det om att grotta ner sig i den fiktiva världens kultur och att en stor del av behållningen är att spela ut scener som känns äkta enligt den fiktiva världens premisser. Också att man gärna får lägga massor av speltid på att beskriva mundana företeelser, då det är ett egenvärde att bara befinna sig i (och uppleva) den påhittade världen.

Lite exempel på sånt som jag tycker känns kulturspel:

• Delta i en lokal festival, med alla dess säregna traditioner
• Noggrant beskriva vad som serveras på värdshuset
• Annamma svordomar och talesätt som hör hemma i världen
• Rollspela kulturella fördomar och tankemönster
• Göra slutledningar baserat på kunskap om världen (ingen äkta kargensk köpman accepterar kopparmynt, bedragare!)

Egentligen är det mesta kulturspel som inte berör själva äventyret och som man lägger tid på utan att det för handlingen framåt.

Aha! Intressant, allt det där känns som ”normalt rollspelande” för mig! Lär mig mer om mig själv…

 

[Lemur]

Jag kör ju ganska hardcore mysterielösar/player skill-fokus, men en av de saker lovecraftskt spelande inbjuder till är just vad jag skulle se som culture gaming i 1920-tal. Eller ja, ok, generellt kanske vi inte grottar ner oss i typ rasismen eller kvinnosynen eller så, men de spelgrupper jag kört med har alla gillat att djupdyka i typ nya trender (korsord!) och matkultur och allt sånt.

Detta. Som när vi spelade Upsala Sviten i min grupp och @guldfink hörde av sig till Richard Tellström och fick ingående beskrivningar av tidsenlig mat.

 

[JohanL]

Jag tror att det blir svårare att kombinera culture gaming med "klara äventyret-spelande" och mysterielösande om man istället fokuserar på saker som riskerar att lägga sig ivägen för sånt. Alltså typ "jag som nutidsmänniska förstår ju att X innebär att Y är homosexuell, men min rollperson skulle aldrig få för sig att påtala en sån sak ens om han insåg hur det låg till". Kanske dassigt exempel, men förhoppningsvis går poängen fram.

Det är jättefräckt när det som krävs för att komma fram till lösningen av ett mysterium är att tänka i världens inre logik. Den som har läst Bridge of Birds, där nyckeln till att lösa brottet alltid är att applicera konfucianskt tänkande korrekt (eftersom det är sant i världen) vet vad jag menar. Om du hittar någon kvävd synbarligen utan anledning i Glorantha är det dags att börja misstänka att någon skickat en Breathstealer efter personen som stulit luften ur lungorna, eller kanske en ond trollkarl som är kända för att kunna förstöra de livsuppehållande kvaliteterna i luften genom att angripa dess runiska innehåll. Medan den spelare som börjar spåna "kolmonoxid" pratar strunt, eftersom atomer inte finns.

 

[Quadrante]

Hjälpmedel för att försätta sig i rätt tillstånd utan att spelare för den skull behöver lägga tankemöda på det är trevligt. Som att man måste säga en viss fras för att få bonus, göra en viss sak för att få inleda/ta över/utföra något … handgester … med mera, kan vara ritualer som förändrar spelsituationen nog mycket för att man ska tänka på nya sätt. Det är inte i sig CG.

 

[Zeedox]

Kanske OT, men då kanske mitt senaste scenario räknas under samma fana?

Spelarna är ett gäng pilgrimer på färd genom landet för att nå fram till den Heliga Staden, och det egentliga ”fokuset” var de personer de mötte och upplevelser de hade på vägen, och hur vi utvecklade settingen tillsammans. Samtidigt så samberättade vi många delar av kulturen, för att tex definiera vilka helgedomar de besökte. Och för att injicera lite spänning slängde jag in en godtycklig vampyrkult som jagade dem när stämningen blev för loj.

Försöker förstå hur termerna appliceras.

 

[Lemur]

Kanske OT, men då kanske mitt senaste scenario räknas under samma fana?

Spelarna är ett gäng pilgrimer på färd genom landet för att nå fram till den Heliga Staden, och det egentliga ”fokuset” var de personer de mötte och upplevelser de hade på vägen, och hur vi utvecklade settingen tillsammans. Samtidigt så samberättade vi många delar av kulturen, för att tex definiera vilka helgedomar de besökte. Och för att injicera lite spänning slängde jag in en godtycklig vampyrkult som jagade dem när stämningen blev för loj.

Försöker förstå hur termerna appliceras.

Det låter absolut kulturspeligt!
Tror att det skaver för vissa att samberätta kultur eftersom den kan anses vara godtycklig då och kanske riskerar att bli inkonsekvent. Men å andra sidan tror jag att det måste finnas en nivå av samberättande i den typen av äventyr för att inte de inblandade ska behöva läsa på allt för mycket i förväg.

 

[Quadrante]

Men å andra sidan tror jag att det måste finnas en nivå av samberättande i den typen av äventyr för att inte de inblandade ska behöva läsa på allt för mycket i förväg.

Det här har jag brottas med en del. Inte så mycket att jag haft spelare som inte är villig att plugga kulturer, spela kulturfenomen eller så. Samberättande har definitivt funnits även om där varit en förväntan om att det skall främst bestämmas av spelledaren (kulturens stora drag). Det som samberättats har oftast handlat om lokal användning/tolkning/variant av en huvudkultur. Det brukar inte vara något större problem.

De problem som dyker upp, när det gnisslar som mest, är när de inte tolkar andra personers handlingar och uttalanden utifrån den kultur de kommer av, utan utifrån sin egna moderna. Vilket särskilt kommer fram när det är till att lösa problem, förhandla, söka ledtrådar… det är som kulturfiltret slås av.

Min lösning har varit att koka ner kultur till få enkla koncept och använda dem som ”komihåglappar”.

Vi kan ta en sådan enkelklassiker som ”det är en dödssynd att ljuga”, och spela kring den. Vad innebär det då för mina antaganden om andras ord och mening, vad innebär det socialt om jag påstod att någon ljuger?

Hur skiljer det sig från hur jag skulle bemöta samma sak i min egen vardag. Kanske borde man ha några session culture zero där några koncept prövas eller diskuteras innan spel.

Hur gör ni?

#kulturgaminglight

 

[Thanuir]

Det är jättefräckt när det som krävs för att komma fram till lösningen av ett mysterium är att tänka i världens inre logik. Den som har läst Bridge of Birds, där nyckeln till att lösa brottet alltid är att applicera konfucianskt tänkande korrekt (eftersom det är sant i världen) vet vad jag menar. Om du hittar någon kvävd synbarligen utan anledning i Glorantha är det dags att börja misstänka att någon skickat en Breathstealer efter personen som stulit luften ur lungorna, eller kanske en ond trollkarl som är kända för att kunna förstöra de livsuppehållande kvaliteterna i luften genom att angripa dess runiska innehåll. Medan den spelare som börjar spåna "kolmonoxid" pratar strunt, eftersom atomer inte finns.

Här tänker jag på Jonne Arjorantas artikkel om hermeneutisk interpretation som spelmekanik i King of Dragon pass: http://www.digra.org/wp-content/uploads/digital-library/paper_41.pdf

 

[Ymir]

Som en av författarna till culture gaming-flagskeppet Eon skulle jag vilja föreslå att termen nog har utvecklats lite.

Originaldefinitionen av "culture gaming" stämmer fortfarande, men något annat som i min mening kännetecknar culture gaming nu för tiden är ett djupt intresse för kulturella strukturer i design av spelvärld och äventyr.

En annan intressant aspekt jag tyckt mig notera är att det nästan uteslutande är culture gamers i dagens rollspelsklimat som fortfarande gillar settings med strukturella orättvisor av traditionell typ (kön, ras, sexualitet, klass). Det är förmodligen en kombination av culture gamers särskilt höga krav på trovärdighet i settingdesign och intresset för att uppleva annorlunda världsperspektiv och kulturella strukturer.

Culture gaming verkar också väldigt ofta gå hand i hand med ett intresse för dockskåpsvärldar. Förmodligen för att culture gaming naturligt genererar ett intresse för orsak-verkan som hos många hänger ihop med en passion för trovärdig, grunden-up worldbuilding.

 

[Genesis]

Som en av författarna till culture gaming-flagskeppet Eon skulle jag vilja föreslå att termen nog har utvecklats lite.

Originaldefinitionen av "culture gaming" stämmer fortfarande, men något annat som i min mening kännetecknar culture gaming nu för tiden är ett djupt intresse för kulturella strukturer i design av spelvärld och äventyr.

En annan intressant aspekt jag tyckt mig notera är att det nästan uteslutande är culture gamers i dagens rollspelsklimat som fortfarande gillar settings med strukturella orättvisor av traditionell typ (kön, ras, sexualitet, klass). Det är förmodligen en kombination av culture gamers särskilt höga krav på trovärdighet i settingdesign och intresset för att uppleva annorlunda världsperspektiv och kulturella strukturer.

Culture gaming verkar också väldigt ofta gå hand i hand med ett intresse för dockskåpsvärldar. Förmodligen för att culture gaming naturligt genererar ett intresse för orsak-verkan som hos många hänger ihop med en passion för trovärdig, grunden-up worldbuilding.

Det finns lite en risk här att tänka att i och med att till exempel Eon är dockskåpsvärld och kulturspel och ganska stort så är allt kulturspel dockskåpsvärld. Jag är till exempel väldigt intresserad av kulturspel och två av mina pågående projekt är definitivt i genren, men jag är fullständigt ointresserad av docksåpsvärldar. Jag är framförallt intresserad av kulturer som finns eller har funnits i vår egen värld, och har mycket svårare att bry mig om realistiska fiktiva världar och världsbygge. Det ger mig verkligen ingenting. Men att spela i 1800-talets Kanton, det är verkligen en kick, och jag vill gärna få kulturen rätt och spela i den.

Gillar man att sätta sig i huvudet på någon som har en annan kultur och man har höga krav på trovärdighet i spelmiljön, gillar världsbygge och dockskåpsvärldar och så vidare, så är det lätt att tänka att det är det här som är "culture gaming", och det kanske det är, men då är det ju det för att det är en del av vad termen betyder för att vi definierar den så, inte för att alla som intresserar sig för att gestalta annorlunda kulturer i spel har de preferenserna eller att de följer naturligt av ett sådant intresse.

Det går ju utmärkt att samberätta fram en annan kultur, att utgå från ett koncept som @Quadrantes "att ljuga är en dödssynd" ovan, att spela på en massa olika sätt och fortfarande ha fokus på att sätta sig in i andra tankesätt och annorlunda kulturer. Så jag tror att man ska vara försiktig med orsakssambanden här. Att bygga upp en fiktiv värld med trovärdiga orsakssamband och konstruera en fiktiv kultur för att sedan spela rollspel i den är absolut en rimlig och vedertagen spelstil, och kanske är det vad "culture gaming" betyder, men jag som är helt ointresserad av ovanstående kan fortfarande vara väldigt intresserad av att använda rollspel för att få insikt i en kultur som är annorlunda från min egen.

 

[Man Mountainman]

Det finns lite en risk här att tänka att i och med att till exempel Eon är dockskåpsvärld och kulturspel och ganska stort så är allt kulturspel dockskåpsvärld. Jag är till exempel väldigt intresserad av kulturspel och två av mina pågående projekt är definitivt i genren, men jag är fullständigt ointresserad av docksåpsvärldar. Jag är framförallt intresserad av kulturer som finns eller har funnits i vår egen värld, och har mycket svårare att bry mig om realistiska fiktiva världar och världsbygge. Det ger mig verkligen ingenting. Men att spela i 1800-talets Kanton, det är verkligen en kick, och jag vill gärna få kulturen rätt och spela i den.

Gillar man att sätta sig i huvudet på någon som har en annan kultur och man har höga krav på trovärdighet i spelmiljön, gillar världsbygge och dockskåpsvärldar och så vidare, så är det lätt att tänka att det är det här som är "culture gaming", och det kanske det är, men då är det ju det för att det är en del av vad termen betyder för att vi definierar den så, inte för att alla som intresserar sig för att gestalta annorlunda kulturer i spel har de preferenserna eller att de följer naturligt av ett sådant intresse.

Det går ju utmärkt att samberätta fram en annan kultur, att utgå från ett koncept som @Quadrantes "att ljuga är en dödssynd" ovan, att spela på en massa olika sätt och fortfarande ha fokus på att sätta sig in i andra tankesätt och annorlunda kulturer. Så jag tror att man ska vara försiktig med orsakssambanden här. Att bygga upp en fiktiv värld med trovärdiga orsakssamband och konstruera en fiktiv kultur för att sedan spela rollspel i den är absolut en rimlig och vedertagen spelstil, och kanske är det vad "culture gaming" betyder, men jag som är helt ointresserad av ovanstående kan fortfarande vara väldigt intresserad av att använda rollspel för att få insikt i en kultur som är annorlunda från min egen.

Det är väl för att du spelar i verkligheten? Det är ju den ultimata dockskåpsvärlden, så att säga. Ska man utforska en annan kultur i en påhittad värld lär den väl behöva vara ett rätt detaljerat settingbygge, annars finns det ju knappast någon kultur att utforska.

 

[Genesis]

Det är väl för att du spelar i verkligheten? Det är ju den ultimata dockskåpsvärlden, så att säga. Ska man utforska en annan kultur i en påhittad värld lär den väl behöva vara ett rätt detaljerat settingbygge, annars finns det ju knappast någon kultur att utforska.

Tja, jag vet inte. Vi hade en forumsspelsutmaning om kulturspel och de bidragen var såklart inte så detaljerade. Behöver kulturen vara detaljerat beskriven för att man ska kunna utforska den? Behöver resten av världen vara det?

Dialect är ett spel där man under spelets gång bygger upp ett unikt språkbruk i ett samhälle, med uttryck och ord som reflekterar dess uppleveleser och historia. Det är definitivt ett utforskande av kultur (om språk är kultur), utan ett detaljerat världsbygge innan spel. Men som sagt, det kanske är en annan grej än det termen ”culture gaming” syftar på.

 

[Mogger]

Tja, jag vet inte. Vi hade en forumsspelsutmaning om kulturspel och de bidragen var såklart inte så detaljerade. Behöver kulturen vara detaljerat beskriven för att man ska kunna utforska den? Behöver resten av världen vara det?

Dialect är ett spel där man under spelets gång bygger upp ett unikt språkbruk i ett samhälle, med uttryck och ord som reflekterar dess uppleveleser och historia. Det är definitivt ett utforskande av kultur (om språk är kultur), utan ett detaljerat världsbygge innan spel. Men som sagt, det kanske är en annan grej än det termen ”culture gaming” syftar på.

Jag tror att för att begreppet ska vara meningsfullt så måste det finnas ett ramverk till en kultur som åtminstone på några punkter skiljer sig från vår kontemporära kultur och som därmed ger upphov till intressanta situationer och företeelser och som man kan använda för att extrapolera. Sedan om denna grundläggande kultur är fiktiv eller historisk eller bara annorlunda tror jag inte spelar någon större roll för spelandets processer. Iaf är det så jag vill definiera culture gaming. Att helt samberätta en kultur kan nog låta sig göras men då gärna med någon form av redskap som kastar den här kulturen åt oväntade håll. Det som är intressant med kulturspelande är ju inte att saker ser annorlunda ut eller så utan att samhällena funkar på så andra sätt. Sedan spelar väl preferenser in. På samma sätt som jag kan känna svalt intresse för vissa historiska epoker kan jag tycka att vissa fantasivärldar är tämligen ointressanta.

Tror jag

 

[Quadrante]

Det man gör är att följa ett ramverk som får en att tänka annorlunda. Ramverket måsta vara solid, men den behöver inte vara omfattande. Dialect är ett bra exempel på det, även brädspelet Trains.

Men tror att, när man säger det, oftast refererar till att leva sig in i en kultur sfär än att man nödvändigtvis tänker på nya sätt. Så, vill man uppleva och upptäcka eller pröva tänka nytt. Vad är ens huvudfokus. Kan bägge vara cultur gaming eller är det olika … varianter av CG?

CG-inlevelse CG-upptäckande

 

[Genesis]

Jag tror att för att begreppet ska vara meningsfullt så måste det finnas ett ramverk till en kultur som åtminstone på några punkter skiljer sig från vår kontemporära kultur och som därmed ger upphov till intressanta situationer och företeelser och som man kan använda för att extrapolera.

Fullständigt medhåll.

 

[Genesis]

Se och göra i Aliatra är ett intressant exempel här. Det är inte culture gaming som vi vanligtvis använder termen, men ”utforska en främmande kultur” är absolut en del av grejen. Man spelar svenskar, så det handlar inte om att spela personer som har en annan kultur, men dessa svenskar reser till en annan plats med en annan kultur, och upptäckandet och utforskandet av den kulturen är en viktig del av vad spelet handlar om. Så inte spelgenren culture gaming, men jag tycker att det är intressant att se andra sätt att ha med temat ”utforska främmande kulturer” än det klassiska sättet.

 

[Man Mountainman]

Dialect är ett spel där man under spelets gång bygger upp ett unikt språkbruk i ett samhälle, med uttryck och ord som reflekterar dess uppleveleser och historia. Det är definitivt ett utforskande av kultur (om språk är kultur), utan ett detaljerat världsbygge innan spel. Men som sagt, det kanske är en annan grej än det termen ”culture gaming” syftar på.

Det är jag övertygad om.

Den innebörd av "kultur" som är relevant för "culture gaming" är rimligen "kultur" som räknebart substantiv – "japanerna har en intressant kultur" – dvs, inbegreppet av en folkgrupps kulturyttringar och sedvänjor. Inte "kultur" som oräknebart substantiv – "jag är intresserad av kultur" – dvs., vilken kulturyttring som helst.

 

[Rickard]

Den innebörd av "kultur" som är relevant för "culture gaming" är rimligen "kultur" som räknebart substantiv – "japanerna har en intressant kultur" – dvs, inbegreppet av en folkgrupps kulturyttringar och sedvänjor. Inte "kultur" som oräknebart substantiv – "jag är intresserad av kultur" – dvs., vilken kulturyttring som helst.

Jag tror ärligt talat att du försöker begränsa utan att uppnå något med det.

Om det handlar om att få ta del av en annan typ av kultur (tänka som en annan kultur) så behöver man inte detaljerad information kring det. Att anta det är att begränsa sig själv i hur vi kan ta till oss information från en rollspelsupplevelse. Spel som Montsegur 1244 och Dogs in the Vineyard skapar detta utan att för del skulle behöva detaljerade världsbeskrivningar. Att ha detta är blott ett sätt att uppnå det. Jag tror till och med att man kan spela culture gaming med insinuerad världsbild likt Mörk Borg. Se och höra i Aliatra skapar prompter man tar ställning till som en svensk turist - en tjock bok men använder samma tillvägagångssätt som Montsegur för att få deltagarna att sätta sig in i ett annat tankesätt.

@Thanuirs länkade essä pekar på hur man kan uppnå culture gaming genom vår tolkning och förståelse kring vad som sker runt spelbordet - spel behöver inte ha detaljerad världsbild för det, även om det är det vanligaste sättet att presentera detta på bland rollspel.

 

[Bifur]

För egen del brukar det gestalta sig så som @Lemur beskriver och min utgångspunkt mer principiellt är nog densamma som för @Mogger. Det händer i min erfarenhet i nästan alla spel och spelgrupper, med större eller mindre fokus, så fort settingen inte är vår samtid. Sen är ju effekten bäst om det även inverkar på intrigen, vilket kanske inte alltid är fallet.

I sak tycker jag nog ramarna kan variera ganska mycket utan att det stör. Är settingen väldefinierad (vår värld, Midgård, etc) blir en del av det roliga att hitta nycklarna och markörerna (rätt ord på sindarn, hur motboken fungerade 1928), är det friare blir det roligare att tänka fram hur kulturen påverkar situationen.