DoD Spåna nytt monster med mig! Tema Hämnd!

[StradhLestat]

Kanske ett oknytt som tigger mat vid äventyrarnas lägereld, och som gör livet riktigt surt för dem om det inte får något gott.

Låter som du just beskrev en vanlig huskatt

 

[Organ]

Kanske ett oknytt som tigger mat vid äventyrarnas lägereld, och som gör livet riktigt surt för dem om det inte får något gott.

Jag fick plötsligt en bild av hur en slug svartalf utnyttjar historierna om tiggarknyttet till en scam där hen klär ut sig såsom hen fått för sig att knyttet ser ut och tigger mat och slantar vid lägerplatserna hos de förbiresande som hört berättelserna. Det kan t o m vara så att det är svartalfen som sprider ryktena. Det kan uppstå intressanta situationer om knyttet även finns på riktigt.

 

[Peter Johnsson]

Man kan bygga på ett av grundmotiven för spelet: demoner.

En hämnddemon som väcker hämndbegär hos folk och gör människor oresonliga. Det kan leda till allt från två grannar som välter ut varandras sopor till släkter som under generationer hänger sig åt blodshämnd.
Demonen får kraft varje gång någon utkräver hämnd. Ju småsintare och grymmare desto smakligare. Man kan tänka sig att demonen sedan kan manifestera sig fysiskt under en viss tidsperiod om tillräckligt många hämndgärningar har utförts. I fysisk form är demonen friare att röra sig bland människor och kan provocera fler hämndsituationer.


Demonen kan manifestera sig i kroppslig gestalt och har då förmågan att väcka hämndbegär hos dem han möter, ungefär som den lille mannen som skickas ut av Caesar att sprida tvedräkt bland gallerna, fast i detta fall är det ett begär att få revansch som blir oemotståndligt.
I mänsklig gestalt är demonen inte särskilt anmärkningsvärd eller kraftfull, förutom sin förmåga att känna till vad det är som gör att de han möter känner sig missunnade, förbisedda, kränkta, undervärderade och missgynnade.
Det är också i sin fysiska form som demonen lättast kan bekämpas och fördrivas. Kanske genom att man förlåter honom?

 

[Magnus Seter]

Demonen kan manifestera sig i kroppslig gestalt och har då frågan att väcka tvedräkt, precis som den lille mannan som skickas ut av Caesar att sprida tvedräkt bland gallerna.

Älskar idén. Det albumet är ju superbra!

 

[Organ]

Man kan bygga på ett av grundmotiven för spelet: demoner.

En hämnddemon som väcker hämndbegär hos folk och gör människor oresonliga. Det kan leda till allt från två grannar som välter ut varandras sopor till släkter som under generationer hänger sig åt blodshämnd.
Demonen får kraft varje gång någon utkräver hämnd. Ju småsintare och grymmare desto smakligare. Man kan tänka sig att demonen sedan kan manifestera sig fysiskt under en viss tidsperiod om tillräckligt många hämndgärningar har utförts. I fysisk form är demonen friare att röra sig bland människor och kan provocera fler hämndsituationer.


Demonen kan manifestera sig i kroppslig gestalt och har då förmågan att väcka hämndbegär hos dem han möter, ungefär som den lille mannen som skickas ut av Caesar att sprida tvedräkt bland gallerna, fast i detta fall är det ett begär att få revansch som blir oemotståndligt.
I mänsklig gestalt är demonen inte särskilt anmärkningsvärd eller kraftfull, förutom sin förmåga att känna till vad det är som gör att de han möter känner sig missunnade, förbisedda, kränkta, undervärderade och missgynnade.
Det är också i sin fysiska form som demonen lättast kan bekämpas och fördrivas. Kanske genom att man förlåter honom?

Låter som Stephen Kings Needful Things.

 

[stenhöna]

Erinyerna är great hämndmonster! Fruktansvärda anti-gudinnor som dyker upp när någon behöver bli hämnad på.

Erinyer – Wikipedia

sv.wikipedia.org

Kan citera lite från en favoritförfattare, Aiskylos.

Men framför mannen satt på templets säten,
i sömn försänkt, en sällsam kvinnoflock.
Nej, icke kvinnor, snarare Gorgoner ...
men icke heller av gorgongestalt.
Jag såg en gång en bild: Harpyierna
som stjäla Phineus' mat ... Men dessa saknar vingar -
o vilket svart och vedestyggligt följe!
De snarkar högt, med outhärdligt ljud,
och blodigt slem ur deras ögon dryper.
Och deras klädnad - den kan icke bäras
i gudars tempel eller mänskors hus.
Nej, aldrig har jag sett ett sådant släkte.
Och vilket land kan hava fostrat dem
och ej i skräck sin fostramöda ångrat?

[Apollon inträder]

Ut ur min tempelboning, genast ut!
Och bort från helgedomens siarsäte!
Om ej, så låter jag en silvervit
och vingad huggorm vina fram mot er
från guldsnodd bågsträng. När den nått sitt mål,
då tvingar smärtan er att kräkas upp
det svarta skum, de klimpar levrat blod
som ni ur mänskokroppar sörplat i er.
Ni har ej rätt att nalkas denna boning.
I hören hemma blott där huvud faller
för bödelsbilan, ögon stickas ut,
och unga kroppars mandomskraft förintas;
där svärden stympar och där stenar slår,
och de på pålar spetsade sig jämrar
i lång, olidlig klagan. Hörde ni
den festens glädje som ert släkte gör
till alla gudars avsky? Sannerlingen,
I bären syn för sägen. Ja, ett lejons
med blod bestänkta håla anstår er
som hus och hemvist. Men besmitta ej
med eder närhet siarns helgedom.
Drag bort, du vilda hjord - och utan herde!
Av ingen gud en sådan flock beskyddas.

 

[Peter Johnsson]

Låter som Stephen Kings Needful Things.

OK? Känner inte till denna. Får kolla

 

[Magnus Seter]

Okej allihopa. Ge mig feedback på ... Vredern! Taggar @Mogger eftersom det var hans idé jag tog tag i!

Vreder i Drakar och Demoner
Utdrag ur ”Monster och vidunder i Dimmornas dal”, nedtecknad av Måns Skanke (okänt datum)

TEXT
Magnus Seter

IDÉ
Måns Broman

BOLLPLANK
Alla ni som vill ha med era namn ... give them to me!

ILLUSTRATION
Anton Vitus (förhoppningsvis)

GRAFISK FORM
Niklas Brandt, Christian Granath, Dan Algstrand

LAYOUT
Dan Algstrand

Jag ligger ofta vaken om nätterna, grubblandes över de skrämmande spår jag finner i floran och faunan i Dimmornas dal. För ett otränat öga ter sig skogen, stenarna, vattnet, blommorna … djuren, som fullständigt mundana. Men jag har skådat de demoniska energier som pulserar likt alverljuset över de istäckta bittra vidderna i norr och ser de korrumperande kaoskrafternas åverkan. Och dessa krafter kan frammana de mest vildsinta monster, som vävda av våra värsta mardrömmar. Ett av de farligaste och kanske mest enigmatiska vidundren är det som kallas vredern, och jag har skådat in i dess flammande själ. Jag vet ännu ej hur jag undkom dess glappande käftar.

Natten var stjärnklar och en fulldrucken måne lyste över det nattläger jag slagit nära det sagoomspunna silvertornet Trolletinn. Jag vaknade av ett ljudligt grymtande och bökande, och när jag skakat sömnen ur kroppen följde jag ljudet bort från toppen där Trolletinn tronar. Jag kände en doft av svavel och träck på nattvindarna och det tog inte lång tid innan jag på avstånd skådade en best som lyste som av en inre flamma, ett enormt vildsvin som med stor ilska rev upp marken och knäckte träden i den dunge den härjade. Så sniffade den med sitt enorma tryne och riktade sin rödglödade blick rakt mot klipporna jag gömde mig bakom. Jag förstår inte hur den fick upp mitt spår, men när den plöstligt satte fart mot min utsatta position stannade jag inte för att fundera över det utan lade benen på ryggen. Jag hörde hur vidundrets hovar skakade marken och hörde grenar knäckas där den trängde genom skogen. Jag sprang mot Trolletinn, kanske hoppades jag att tornet skulle ge mig skydd. Så föll jag till marken, hjärtat sprängdes i mitt bröst och jag kunde bara invänta mitt våldsamma öde.

Men monstret stannade ett tiotal meter från mig. Månens ljus föll över tornet och det skimrade som stjärnorna på himlen, och ljuset tog mig i sin famn. Besten sniffade besviket men ville inte träda in i silverljuset, kanske det brände dennes hatfyllda själ så illa att tornet var säker mark. Så bökade det glödande svinet besviket i marken innan det retirerade in i den mörka skogen.

Det jag skådat var en vreder, ett monster som besatts av demoniska energier på en plats där moderjorden skövlats och vanhelgats å det grövsta. Namnet är en ordlek på den enorma vrede besten riktar mot de krafter som skapat den och alla som ställer sig i dess väg. Hela dess existens kretsar kring att hämnas de som givit den form och de som så nesligt förbrutit sig mot jordens själ. Den driver omkring området där den skapats och anfaller de som de uppfattar som skyldiga till dess eländiga ickeliv.

De vreder jag hört talas om i mina undersökningar har varit stora, våldsamma djur. En älg, en björn, och det vildsvin jag själv träffat på. Det ter sig för mig som att vredern oavsett form besitter samma krafter, kanske med vissa variationer. En demonisk älg attackerar med sina vassa horn, en björn svingar svarta klor och krossar sina fiender i en brinnande björnkram. Och vildsvinet stångar och biter och sliter.

Vreder är väldigt ovanliga och är ofta knutna till en katastrof i omgivningen, ett profant brott mot naturens ordning. Besten kan besegras med kraft och starka svärdsarmar, men jag har hört att det även ska gå att besegra monstret genom att hjälpa den att uppnå sin efterlängtade hämnd. Om ordningen på den plats den härjar på återställs lämnar de demoniska energierna bestens kropp och den faller död till marken.

Handlingskraft: 2
Storlek: Stor
Förflyttning: 16
Skydd: 2
KP: 46

Stinkande: Vredern stinker av hat, och alla som använder färdigheter för att lokalisera det har fördel på sina slag.
Demonisk aura: Vidundret utstrålar en demonisk aura som yttrar sig som ett rött sken kring bestens kropp. Den kan aldrig gömma sig i mörker, men auran ger också alla motståndare en nackdel på alla närstridsattacker mot monstret.

MONSTERATTACKER

T6	ATTACK
1	Svavelosande frustning! Vredern frustar och släpper från sig ett svavelosande moln av gas som fördunklar motståndarnas sinne! Alla rollpersoner i närstrid med monstret måste slå mot PSY (räknas inte som en handling). Vid misslyckande blir de förblindade och måste agera som i totalt mörker under T6 rundor.
2	Hugg! Besten hugger med sina betar mot en en rollperson som tar 2T6 i huggskada och slås omkull.
3	Glappande käftar! Vidundret biter en rollperson med sina huggtänder. Attacken gör 2T8 i huggskada.
4	Dödlig blick! Vredern spänner en hatfylld och rödglödgad blick i en av rollpersonerna. Offret blir Rädd, utsätts för en skräckattack och måste slå sitt PSY-slag med nackdel.
5	Åskknall! Besten stampar i marken med sina framhovar och frammanar en skarp åskknall. Alla varelser inom 4 meter slungas 2T6 meter bort från vredern och tar lika mycket i skada.
6	Stångning! Vredern fäller sin skalle och rusar grymtande mot en rollperson för att stånga den till dös. Offret tar 2T6 i krosskada från stångningen och T6 i huggskada från betarna, och faller omkull.

Tips till spelledaren
Vredern används bäst som en ensam utmaning, ett stort monster som till synes verkar omöjligt att nedgöra.

 

[Franz]

Superbra! Princess Mononoke-inspirerat på helt rätt sätt! En sak jag funderar på är vad som händer om man mot alla odds lyckas döda vredern? Den var ju naturens sista försvar. Slutar natur och grönska finnas på platsen? Drabbas platsen av återkommande olyckor? Drar den som utdelar det dödande hugget på sig naturens vrede?

 

[Brödbane]

Nu är jag inte jätteinsatt i nya DoD/Dragonbanes spelmekanik, men det låter ju som att likdelarna av en Vredern borde vara mäktiga magiska/alkemiska ingredienser? Kan dess blod användas för att utföra exorcismer eller mota bort annat naturvidrigt? Kan dess ben användas för att göra vapen som skär sönder utomvärldsliga ting?

Det känns ju som att den skulle kunna användas som en (svår och dödlig) delutmaning i ett större uppdrag för att stoppa något stort existensvidrigt hot där man behöver någon av dess kroppsdelar.

 

[Magnus Seter]

Superbra! Princess Mononoke-inspirerat på helt rätt sätt! En sak jag funderar på är vad som händer om man mot alla odds lyckas döda vredern? Den var ju naturens sista försvar. Slutar natur och grönska finnas på platsen? Drabbas platsen av återkommande olyckor? Drar den som utdelar det dödande hugget på sig naturens vrede?

Jag tänkte att naturen sakta skulle återställas, men det är ju coolt om det blir en förbannelse över platsen.

 

[Magnus Seter]

Nu är jag inte jätteinsatt i nya DoD/Dragonbanes spelmekanik, men det låter ju som att likdelarna av en Vredern borde vara mäktiga magiska/alkemiska ingredienser? Kan dess blod användas för att utföra exorcismer eller mota bort annat naturvidrigt? Kan dess ben användas för att göra vapen som skär sönder utomvärldsliga ting?

Det känns ju som att den skulle kunna användas som en (svår och dödlig) delutmaning i ett större uppdrag för att stoppa något stort existensvidrigt hot där man behöver någon av dess kroppsdelar.

Ah toppen, något att lägga till! Jag ska ju skriva några äventyrsförslag också, så det där passar bra in där!

 

[Leon]

Grymt (bokstavligen...) monster!

Jag tänkte att naturen sakta skulle återställas, men det är ju coolt om det blir en förbannelse över platsen.

Det kanske beror på hur man besegrar den?

 

[Magnus Seter]

Det kanske beror på hur man besegrar den?

hmmm, t.ex. om man dräper den med våld har man ju inte löst nått egentligen? Men om man tar bort orsaken till dess existens så är det glada dagar?

 

[Magnus Seter]

"Vreder är väldigt ovanliga och är ofta knutna till en katastrof i omgivningen, ett profant brott mot naturens ordning. Besten kan besegras med kraft och starka svärdsarmar, men jag har hört att det även ska gå att besegra monstret genom att hjälpa den att uppnå sin efterlängtade hämnd. Om ordningen på den plats den härjar på återställs lämnar de demoniska energierna bestens kropp och den faller död till marken. Dock kommer platsen att länge bära sina sår och under T10 år kommer alla färdighetsslag som görs i området att ha en nackdel, tills naturen hämtat sig. Om besten dräps utan att det som skapat den åtgärdas, återuppstår den efter T10 dagar."

 

[Magnus Seter]

Haha nu kom jag på att jag måste skriva ett äventyr sen nån gång med vredern som centralfigur. "Vredens äpplen" tänkte jag att det skulle heta.

 

[Leon]

Yes, perfekt! Blev snyggt tycker jag.

Vrederns äpplen

 

[Magnus Seter]

Ni som är listade nedan har bidragit i tråden men jag är osäker på era mugglar-namn. Om ni vill ha med era namn under rubriken "Bollplank", messa mig namnet!

@Brödbane
@Tarsus
@Gaspard
@Arrikir
@Cybot
@Paal
@afUttermark
@Zire
@stenhöna
@God45

 

[God45]

Ni som är listade nedan har bidragit i tråden men jag är osäker på era mugglar-namn. Om ni vill ha med era namn under rubriken "Bollplank", messa mig namnet!

@Brödbane
@Tarsus
@Gaspard
@Arrikir
@Cybot
@Paal
@afUttermark
@Zire
@stenhöna
@God45

Kör mitt coola internet namn för mig tack

 

[Sinisa_]

Okej allihopa. Ge mig feedback på ... Vredern! Taggar @Mogger eftersom det var hans idé jag tog tag i!

Vreder i Drakar och Demoner
Utdrag ur ”Monster och vidunder i Dimmornas dal”, nedtecknad av Måns Skanke (okänt datum)

TEXT
Magnus Seter

IDÉ
Måns Broman

BOLLPLANK
Alla ni som vill ha med era namn ... give them to me!

ILLUSTRATION
Anton Vitus (förhoppningsvis)

GRAFISK FORM
Niklas Brandt, Christian Granath, Dan Algstrand

LAYOUT
Dan Algstrand

Jag ligger ofta vaken om nätterna, grubblandes över de skrämmande spår jag finner i floran och faunan i Dimmornas dal. För ett otränat öga ter sig skogen, stenarna, vattnet, blommorna … djuren, som fullständigt mundana. Men jag har skådat de demoniska energier som pulserar likt alverljuset över de istäckta bittra vidderna i norr och ser de korrumperande kaoskrafternas åverkan. Och dessa krafter kan frammana de mest vildsinta monster, som vävda av våra värsta mardrömmar. Ett av de farligaste och kanske mest enigmatiska vidundren är det som kallas vredern, och jag har skådat in i dess flammande själ. Jag vet ännu ej hur jag undkom dess glappande käftar.

Natten var stjärnklar och en fulldrucken måne lyste över det nattläger jag slagit nära det sagoomspunna silvertornet Trolletinn. Jag vaknade av ett ljudligt grymtande och bökande, och när jag skakat sömnen ur kroppen följde jag ljudet bort från toppen där Trolletinn tronar. Jag kände en doft av svavel och träck på nattvindarna och det tog inte lång tid innan jag på avstånd skådade en best som lyste som av en inre flamma, ett enormt vildsvin som med stor ilska rev upp marken och knäckte träden i den dunge den härjade. Så sniffade den med sitt enorma tryne och riktade sin rödglödade blick rakt mot klipporna jag gömde mig bakom. Jag förstår inte hur den fick upp mitt spår, men när den plöstligt satte fart mot min utsatta position stannade jag inte för att fundera över det utan lade benen på ryggen. Jag hörde hur vidundrets hovar skakade marken och hörde grenar knäckas där den trängde genom skogen. Jag sprang mot Trolletinn, kanske hoppades jag att tornet skulle ge mig skydd. Så föll jag till marken, hjärtat sprängdes i mitt bröst och jag kunde bara invänta mitt våldsamma öde.

Men monstret stannade ett tiotal meter från mig. Månens ljus föll över tornet och det skimrade som stjärnorna på himlen, och ljuset tog mig i sin famn. Besten sniffade besviket men ville inte träda in i silverljuset, kanske det brände dennes hatfyllda själ så illa att tornet var säker mark. Så bökade det glödande svinet besviket i marken innan det retirerade in i den mörka skogen.

Det jag skådat var en vreder, ett monster som besatts av demoniska energier på en plats där moderjorden skövlats och vanhelgats å det grövsta. Namnet är en ordlek på den enorma vrede besten riktar mot de krafter som skapat den och alla som ställer sig i dess väg. Hela dess existens kretsar kring att hämnas de som givit den form och de som så nesligt förbrutit sig mot jordens själ. Den driver omkring området där den skapats och anfaller de som de uppfattar som skyldiga till dess eländiga ickeliv.

De vreder jag hört talas om i mina undersökningar har varit stora, våldsamma djur. En älg, en björn, och det vildsvin jag själv träffat på. Det ter sig för mig som att vredern oavsett form besitter samma krafter, kanske med vissa variationer. En demonisk älg attackerar med sina vassa horn, en björn svingar svarta klor och krossar sina fiender i en brinnande björnkram. Och vildsvinet stångar och biter och sliter.

Vreder är väldigt ovanliga och är ofta knutna till en katastrof i omgivningen, ett profant brott mot naturens ordning. Besten kan besegras med kraft och starka svärdsarmar, men jag har hört att det även ska gå att besegra monstret genom att hjälpa den att uppnå sin efterlängtade hämnd. Om ordningen på den plats den härjar på återställs lämnar de demoniska energierna bestens kropp och den faller död till marken.

Handlingskraft: 2
Storlek: Stor
Förflyttning: 16
Skydd: 2
KP: 46

Stinkande: Vredern stinker av hat, och alla som använder färdigheter för att lokalisera det har fördel på sina slag.
Demonisk aura: Vidundret utstrålar en demonisk aura som yttrar sig som ett rött sken kring bestens kropp. Den kan aldrig gömma sig i mörker, men auran ger också alla motståndare en nackdel på alla närstridsattacker mot monstret.

MONSTERATTACKER

T6	ATTACK
1	Svavelosande frustning! Vredern frustar och släpper från sig ett svavelosande moln av gas som fördunklar motståndarnas sinne! Alla rollpersoner i närstrid med monstret måste slå mot PSY (räknas inte som en handling). Vid misslyckande blir de förblindade och måste agera som i totalt mörker under T6 rundor.
2	Hugg! Besten hugger med sina betar mot en en rollperson som tar 2T6 i huggskada och slås omkull.
3	Glappande käftar! Vidundret biter en rollperson med sina huggtänder. Attacken gör 2T8 i huggskada.
4	Dödlig blick! Vredern spänner en hatfylld och rödglödgad blick i en av rollpersonerna. Offret blir Rädd, utsätts för en skräckattack och måste slå sitt PSY-slag med nackdel.
5	Åskknall! Besten stampar i marken med sina framhovar och frammanar en skarp åskknall. Alla varelser inom 4 meter slungas 2T6 meter bort från vredern och tar lika mycket i skada.
6	Stångning! Vredern fäller sin skalle och rusar grymtande mot en rollperson för att stånga den till dös. Offret tar 2T6 i krosskada från stångningen och T6 i huggskada från betarna, och faller omkull.

Tips till spelledaren
Vredern används bäst som en ensam utmaning, ett stort monster som till synes verkar omöjligt att nedgöra.

Stämningsfullt upplägg med beskrivningen inifrån världen. Kanske kan man hoppas på mer, i någon form? Ett litet bestiarie skrivet av någon som studerar hur just hämndens mörka kraft bryter fram i naturen och övernaturen, och förvränger både sinnen och kroppar.

En tanke jag fick är att vredern också kunde bära spår av den specifika katastrof som drabbat området: om skogen har skövlats faller dess päls av i stora, skabbiga fläckar; om naturen har förgiftats är vredern också giftig, och stinker värre än vanligt av syra och etter som får dess spår att svartna och ryka i gräset; om djur har jagats till utdöendets gräns utstrålar den inte en röd aura, utan en svartglödande aura av absolut ensamhet och förtvilan; och så vidare.

Och sen, om det inte är förmätet har jag några korrekturförslag av typen min egen redaktör brukar ge mig. Vill du inte ha dem så klicka inte på spoilern:

Spoiler: Korrekturförslag

”grubblandes” skulle jag ändra till ”grubblande”. Kan inte rättfärdiga det grammatiskt men det känns nästan alltid fel med det där s:et på slutet av verb.

*

”Men jag har skådat de demoniska energier som pulserar likt alverljuset över de istäckta bittra vidderna i norr och ser de korrumperande kaoskrafternas åverkan.”

Hmmm. Den här meningen fick jag läsa två gånger för att fatta att det är alverljuset i liknelsen som syns över de istäckta bittra vidderna, inte de demoniska energierna. Så att säga. Jag undrar kanske ockå lite över hur han egentligen har ”skådat” de demoniska energierna, men det kanske framgår annorstädes, eller inte behöver framgå. ”Skåda” används för övrigt två gånger i samma stycke här, vilket möjligen inte är exemplariskt. Kanske skulle jag ändra denna mening till:

”Men demoniska, korrumperande energier pulserar i världen, så som alverljuset pulserar över de istäckta och bittra vidderna i norr.”

Något sånt. Fortfarande lite omständigt antar jag.

*

”Jag vaknade av” skulle jag eventuellt ändra till ”Jag väcktes av”

*

En bredare kommentar: jag skulle försöka rensa bort en del uttryck för sinnesförnimmelser, så att det förnimmande jaget kliver undan lite och läsaren hamnar lite närmare upplevelsen.

”Jag kände en doft av svavel och träck på nattvindarna”; ”Nattvindarna bar med sig en stank av svavel och träck, och det tog inte lång tid innan…” (min redaktör brukar påpeka att ”dofter” som regel är behagliga eller neutrala, och att sådant som är äckligt antingen "luktar" eller "stinker").

Samma typ av justering skulle jag överväga att göra lite längre ner i samma stycke.

”Jag hörde hur vidundrets hovar skakade marken och hörde grenar knäckas där den trängde genom skogen”; ”Vidundrets hovar skakade marken och jag hörde grenar knäckas alldeles bakom mig.”

*

I nästa stycke är besten ”besviken” två gånger, i två på varandra följande meningar. Kanske sniffar den ”frustrerat” istället. Kanske sniffar den också i luften — för mig känns det annars lite som att det sniffar av något annat skäl än att den luktar efter berättaren. Typ sniffar för att det snörvlar och är ledset.

*

”Det jag skådat var en vreder, ett monster som besatts av demoniska energier på en plats där moderjorden skövlats och vanhelgats å det grövsta. Namnet är en ordlek på den enorma vrede besten riktar mot de krafter som skapat den och alla som ställer sig i dess väg.”

Om det är berättaren som har namngett besten, vilket det låter som för mig, så kanske man skulle ändra det här till:

”Det jag skådat var ett monster som besatts av demoniska energier på en plats där moderjorden skövlats och vanhelgats å det grövsta. Jag kallar besten för en vreder, en ordlek…” osv.

*

”Hela dess existens kretsar kring att hämnas de som givit den form och de som så nesligt förbrutit sig mot jordens själ.”

Möjligen antyder meningsstrukturen här att det är några andra än de som förbrutit sig mot jordens själ som har gett vredern dess form. Eventuellt ändra till:

”Hela dess existens kretsar kring att hämnas de som givit den form genom att så nesligt förbryta sig mot jordens själ.”