Apropå själva rubriken har det ibalnd spekulerats i att folk ibland inte fick den andliga delen riktigt tillfredsställd av de officiella kulterna i antiken, och att det är i alla fall en delförklaring till framgångarna för mystieriekulter och kristendomen. Litet som att en del på svenskt 1800-tal inte fick ut tillräckligt mycket ur det högkyrkliga utan samlade sig för kvietistisk verksamhet.
Den här spänningen mellan den alltmer formaliserade och byråkratiserade (och ibland dessutom obligatoriska) officiella kulten med präster som är minst lika mycket administratörer som religiösa experter och den personliga, mystiska upplevelsen, verkar vara något närmast evigt.