Detta är WRNU's filmklubb för v27 2023 – #546 sedan starten.
Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.
Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.
Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:
Jag tänker se minst en film i veckan (även om jag inte lovar något just de här veckan).
Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio eller streaming, och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.
Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.
* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:
Alltså, det är ju klart att det är välkoreograferat och välproducerat, med alla pengarna i det, och det går ju att se en film bara för det. Och att handlingen är papperstunn och uteslutande en ursäkt för actionscenerna är helt normalt för John Wick. Men det finns djupare problem. Ett av dem är att filmen verkar vara så medveten om sin absurditet att den inte kan låta bli att bli actionkomedi då och då, vilket är ett riktigt dåligt stilbrott mot vad filmen verkar handla om. Ett annat är att det nu i film fyra blivit rena rama Cartoon Physics - när John Wick faller handlöst fem meter, eller tio meter ned på ett cementgolv, eller från fjärde våningen och studsar från en bil ned på asfalten, tar han inga skador (utom att få litet ont i en fot i några sekunder). När han blir påkörd av olika bilar fem gånger på trettio minuter spelar det ingen som helst roll för honom (även hundar är immuna mot att bli påkörda, tydligen). Han har en kostym som gör att han inte ens behöver bry sig om kulor (vilket gör det litet tramsigt att folk försöker skjuta honom). Det blir skrattretande, inte episkt - superhjältefilmer i alla fall förklarar hur det kommer sig att folk har superkrafter. Det gör inte John Wick.
Men det allra sämsta är hur filmen ser ut i förhållande till sitt slut:
Så filmen är helt explicit och entydig med, hur ska vi säga, "John Dies At the End". Det är förstås möjligt att eftersom det kommer en John Wick 5 så kanske det visar sig ha varit en set-up, men filmen lämnar inte något egentligt utrymme för den tolkningen. Så vad var poängen? Det är en sak att dö efter att ha hämnats, eller efter att ha ordnat upp något för någon annan (som Caine kanske tänker sig), men för John Wick? Det gör liksom ingen skillnad om han hade dött i filmens första minuter - inget hade varit annorlunda förutom att Bill Skarsgård hade överlevt, och filmen gör det tydligt att det är oväsentligt. Slutet underminerar hela filmen - ingenting som hände spelade någon roll.
Det bästa i hela filmen är hur vi direkt i början får se hur en person är hedersam och en är en degenererad jävel utifrån hur de dricker te. Mycket bra!
Svag 3/5.
(När jag tittade på filmen fick jag en märklig känsla i huvudet. Viktiga personer är mer eller mindre osårbara för saker som skulle döda varje naturlig människa många gånger om, och särskilt mot kulor vilket gör att man måste slåss med närstridsvapen hela tiden. De har ett absurt alternativt samhälle med bisarra traditioner, som verkar kontrollera allt och vara helt immunt mot vanliga människor och till och med stater. De lever i olika sorters etniskt stereotypa mördarklaner. Let's face it, alla i John Wick är egentligen World of Darkness-vampyrer! Det enda som är mer Vampire än katanor är automatiska hagelgevär med Dragonbreath Rounds, och här får vi bägge!)
Sådär, nu kommer min riktiga recension av Nimona (2023) (jag såg om filmen igår igen...) och i traditionen som jag gjort med Disney tänkte jag köra lite historia först, för Nimona är lite klyddig, som man säger i Skåne.
Filmen är baserad på en webcomic av ND Stevenson (samme Stevenson som är personen bakom den ypperliga Netflixserien She-ra) och har givetvis queer-teman, för det älskar Stevensen att ha i precis allting. Rättigheten till webcomicen köptes upp av Blue Sky studioes, en animeringsfirma under 20th Century Fox (de har gjort en lång serie mid-filmer, mest kända är Ice age-filmerna, men även Ferdinand, Rio och deras sista film - Spies in disguise).
Som tradition gör de filmer som mottas svalt av kritiker, har ganska så tunn story och drar in 3-4 gånger sin produtktionskostnad (undantaget här är Ice-age filmerna, som det gick mycket bra för). De var aktiva i totalt 35 år och gjorde uteslutande 3d-animerade filmer.
Efter att ha införskaffat rättigheterna för Nimona år 2015 så satte man som mål att filmen skulle släppas 2020, alltså för tre år sedan, så vad var det som gick så fel? Well, den stora musen dök upp 2017 och köpte Fox, vilket betyder att man också köpte Blue Sky studios, som man dock hade för avsikt att fortsätta använda sig av. Man satte in lite Disney-folk på topp-positioner och Blue Sky släppte Ferdinand runt jul 2017 och Spies in disguise 2019, där den senare floppade.
Nimona, som man jobbade på samtidigt, stötte dock på problem och försenades vidare och vidare. först flyttades 2020 till 2021, sen till 2022, sen blev det tyst och promotionmaterial upphörde. Pandemin hade kommit och Disney började tycka att det var dyrt att hålla igång tre animeringsstudior, och man sprang dessutom på specifika problem med Nimona. Under provvisningen (de där som vi pratat om tidigare som Disney gör) så såg man att två huvudkaraktärer av samma kön kysste varandra, och det ville Disney blev av med.
Folket på Blue Sky studios bråkade och ville inte göra sig av med det, och hävdade att queer-representation är en integral del av storyn, där teman om att tvingas passa in i en mall som man inte vill tillhöra symboliserar problem som LGBT-folk springer på i sina liv. Oavsett så stängde Disney ned studion 2021 och Nimona såg ut att försvinna för alltid. Men så hände något oväntat...
Nimona fick en andra chans!
Rättigheterna för Nimona köptes upp av Annapurna Pictures förra året, ett medelstort filmföretag som ligger bakom en blandning av filmer (Terminator: Genysis, The ballad of buster Scruggs, Vice, etc. men även animerade sådana Sausage party, Missing link). Annapurna studios här ett nära samarbete med Netflix och det utsågs till distributionsplattformen. Samtidigt headhuntade man lite folk från det nyligen nedlagda Blue Sky studios och gav dem full creative control. Även ND Stevenson plockades in och fick roll som co-producer. Och saker och ting gick extremt snabbt.
Filmen var runt 70% klar, men de flesta av scenerna hade inte "filmats" än, snarare handlade det om story-reels och modeller. Den nya studion som tog över, DNEG, fick dock alla modeller och blueprints som Blue Skye använt sig av när de köpte rättigheterna för filmen, och arbetade på i raketfart. Man ändrade och stuvade om lite i storyn och även om en ytterligare försening uppstod så släpptes tillsist filmen sommaren 2023.
Filmen har än så länge mottagits mycket väl av kritiker såväl som konsumenter och hamnade i Netflix topp-10-mest-sedda-filmer förra veckan.
Okey, så till själva filmen då...
Det är svårt att hitta snygga gifs, för filmen har varit ute i en vecka typ.
Nimona är lustigt nog en bikaraktär till filmens riktiga huvudkaraktär, Ballister Boldheart. Filmen utspelar sig i ett ultrakonservativt (i somliga aspekter) samhälle som behållit estestiken och tankegods från den feodala medeltiden. Nationen är född ur idéen om en historisk hjälte som nedgjorde ett monster och räddade landet. Sedan dess har hennes ättlingar och andra adelsfamiljer blivit riddare som svär att skydda nationens monark och folk. Snabbspola 1000 år framåt och det är dessa ättlingar som utgör nationens polis.
Världsbygget gör att man trots att man har hypermodern teknologi (flygande bilar och tiktok, precis som i vår värld!) så har man i nationen behållit mycket av den medeltida estetiken. En annan grej är att lowborn-människor inte får lov att att bli riddare, men nu har drottningen gjort ett undantag, för en kadett som visat mod, dygd och skicklighet, och därför fått lov att genomgå samma träning som de andra riddarna, detta trots somligt motstånd från allmänheten och de andra riddarna.
Startpunkten för filmens story (minimal spoiler, händer i de första fem minuterna) är att Ballister
misstänkliggörs för ett mord som han inte utför
och ses därför som en skurk och brottsling av resten av samhället. Hans pojkvän, Ambrosious, är ledare för riddarna och får i uppdrag att jaga ned honom, vilket såklart erbjuder ett spännande och emotionellt drama.
Nimona dyker då upp som en liten kaosgremlin fylld av ondskefull energi, söker upp Ballister och efterfrågar jobbet som hans side-kick, "because every villain needs a side-kick". Nimonas mål att utföra en mordisk hämdplan medan Ballister försöker komma till rätta med sanningen, och de två spelar mot varandra extremt väl.
-----------------------------------------
Animeringen blandar 2D och 3D på det där sättet jag älskar, musiken är bra, voice-acting är verkligen outstanding, och så vidare.
Nimona får 5/5. Det är sjukt, för den här produktionsmardrömmen borde ha producerat ett ostadigt manus, halvdann animering och totalt kaos, men istället blev det en helt enastående film.
------------------------------------------
Side-rant: Disney och LGBT, pandering vs representation.
Ibland använder sig kritiker av media av ordet pandering, vilket ibland bara betyder att en karaktär från en serie-tidning numera är mörkhyad istället för vit, eller att en sidokaraktär i en film råkar vara gay. Ibland är kritiken obefogad, ibland inte.
Vi kan ta exemplet Onward, en Disney-film som kom ut 2020, samma år som de sa åt skaparna av Nimona att sluta ha med same-sex-kissing. I Onward så stoppas huvudkaraktärerna av en sidokaraktär som i en mening nämner att hon har en flickvän. Det är ett blink-and-you'll-miss-it-moment och extremt lätt att släta över när filmen senare släpps i Ryssland, tex.
Det är okey att ha en sådan karaktär, ingen hade brytt sig om hon hade sagt pojkvän istället för flickvän, men jag tolkar det som pandering när man försöker lyfta det som någon slags milestone samtidigt som man blockerar utvecklingen av Nimona för att den har gay karaktärer som inte går att censurera bort.
Måste man göra en stor grej av det för att det inte ska tolkas som pandering? Nä, inte alls. I den senaste Spiderverse filmen så har Gewn en trans-rights flagga i sitt sovrum. Kameran zoomar inte in på den eller nått, men den finns där och syns även i trailers till filmen. Det ser jag inte som pandering överhuvudtaget, för det är ett politiskt ställningstagande som en huvudkaraktär i filmen tar. Går det att censurera bort? Ja, förmodligen, men allting måste inte vara en major plot point, det kräver vi inte av allting annat, trots allt.
Problemet med representation är att det är svårt - medan det är så otroligt lätt att göra pandering. LGBT-communities brukar skämtsamt säga om oss själva att vi kan titta på sex säsonger av en riktigt halvkass serie bara för att i slutet av sista säsongen så är där en same-sex kyss mellan två sidokaraktärer. Vi är traditionellt en lättfångad, väldigt lojal customer-base som handlar plushies och t-shirts med våra "queer-icons" - men jag undrar om inte den eran kommer mot sitt slut. Om jag måste välja på att se om Onward eller Nimona så vet jag vilken jag väljer, så att säga.
En vacker dag kanske tom. Disney vågar ha en gay prinsessa som inte kan censureras bort i Kina, vem vet.
Bra premiss, men halvdant genomförd feelgoodfilm där karaktärerna gärna hade kunnat ankras lite bättre.
3/5
Två övriga observationer:
- Lilla danmark gör extremt mycket bättre än Sverige. Misstänker att det åtminstone delvis kan ha att göra med mindre politisk styrning.
- Sambon till alla protagonister i danska filmer är svensk. Och det är oerhört irriterande. Tror man det lockar svenska tittare eller vad är det frågan om?
Mixen medeltid-modernt föll mig inte helt på läppen. Vad det gäller animationerna så kanske jag är lite bortskämd med Spider Verse och Arcane, men jag tyckte nästan det såg lite tamt/ofärdigt ut.
Karaktärerna var helt OK. Nimona var liiite väl mycket av en manic chaos pixie, men fick lite välbehövlig svärta/djup senare i filmen.
Handlingen i stort var väl ok. Fick tänja lite på suspension of disbelief-musklerna då ett tusen år gammalt förtryckarrike välts över ända av ett tweet! eller nä, inte ett tweet men ett annat tweet!
Fick tänja lite på suspension of disbelief-musklerna då ett tusen år gammalt förtryckarrike välts över ända av ett tweet! eller nä, inte ett tweet men ett annat tweet!
Nja, Tweeten leder ju bara till att riddarna försöker avsätta deras Director, ingenting antyds i att hela systemet kommer rämna för det. Det är ju inte en revolution som inleds, det är en arrestering. Systemet rämnar när filmen är över, då directorn visat sig villiga att döda halva staden och monstret, som de alla var rädda för, räddade dem.
Nja, Tweeten leder ju bara till att riddarna försöker avsätta deras Director, ingenting antyds i att hela systemet kommer rämna för det. Det är ju inte en revolution som inleds, det är en arrestering. Systemet rämnar när filmen är över, då directorn visat sig villiga att döda halva staden och monstret, som de alla var rädda för, räddade dem.
fair, men jag tycker ändå att det går väldigt snabbt och lätt att ett konservativt och rasistiskt (om det blir rätt term i sammanhanget) samhälle, med 1000-åriga sedvänjor, att bara bli … snälla? Jag hade föredragit om slutet hade sått några frön, och kanske fått ett litet antal av stadens invånare att ifrågasätta systemet istället för att hela staden bara byter åsikt. Staden och dess invånare kommer liksom lite billigt undan. Typ, alla var, i någon utsträckning, delaktiga i ett ruttet system. Det blir rätt starkt när Nimona säger att hon inte vet om hon är mest rädd för att alla hatar henne och vill döda henne, eller för att hon kanske inte orkar leva med deras hat.
Det hade varit lite coolt om det slutar med att ett litet antal stadsbor börjar ifrågasätta systemet, men behöver göra det i skymundan. Och det hade varit coolt om dude-bro-chad var en av dem, men att snyggingen valde att försöka upprätthålla systemet ”for the greater good”.
Samtidigt förstår jag ju att det är en film som även ska fungera för yngre tittare, och som behöver knytas ihop med ett entydigt lyckligt slut.
Jag har kollat på allafem Indiana Jones-filmer, och tänkte recensera hela bunten! Eftersom de följer en rätt snarlik mall, så kommer jag att sätta betyg på respektive film utifrån aspekterna:
Introsekvens
Läskiga/äckliga djur
Sidekick
Kärleksintresse
Skurkar
McGuffin
Jaktscen
Suspension of disbelief
Sammafattning
Raiders of the lost ark
Introsekvens:
Den klassiska, tempel i djungeln med pålar och rullande stenar. 4/5.
Sidekick:
Sallah. Den mest brittiska britten som någonsin spelat egypter. 4/5
Kärleksintresse:
Marion Ravenwood. Kavat dam som super jakherdar (och fransoser) under bordet. 5/5
Skurkar:
En sliskig fransk arkeolog och en väs-fnissande nazist i läderrock! 5/5.
McGuffin:
Förbundsarken! Den smälter ditt ansikte! 5/5
Jaktscen:
En lite för lång biljakt i öknen. 3/5
Suspension of disbelief:
Skurkarna vill inte skjuta Indy då han kramas av barn. Indy liftar med en ubåt och, jag vet inte, håller andan från Kreta till Grekland. 3/5.
Sammanfattning:
Det var här det började. Jag tycker att flera saker i filmen inte riktigt håller idag. Last crusade gör typ samma sak men i högre tempo, på fler coola locations och med bättre actionsekvenser. 3/5
Temple of doom
Introsekvens:
Välkoreograferat kaos i Shanghai på Obi Wan bar! 5/5
Läskiga/äckliga djur:
Insekter. Jag hatar insekter! 4/5
Sidekick:
Waymond från “everything everywhere all at once”. Irriterande unge, men på ett bra sätt! 4/5
Kärleksintresse:
Willie Scott, en bortskämd sångerska på Obi Wan bar. 3/5
Skurkar:
En lömsk premiärminister och en överpräst för en dödskult. 4/5
McGuffin:
En sten. 2/5
Jaktscen:
En vansinning berg-och-dalbana i gruvgångar. 5/5
Suspension of disbelief:
Britterna är the good guys? En uppblåsbar gummiflotte fungerar lika bra som en fallskärm. 3/5
Sammanfattning:
Bra mycket bättre än jag mindes den! Mörkare än de andra filmerna i serien. 4/5.
Last Crusade
Introsekvens:
Unga Indiana Jones åker cirkuståg och plockar upp både en fobi och en hatt! 4/5
Sidekick:
Dream team med Indys pappa, Marcus Brody och Sallah. 5/5.
Kärleksintresse:
En lömsk österrikisk arkeolog. 3/5
Skurkar:
En lite tråkigare nazist än i Ark. Och en lömsk österrikisk arkeolog. 3/5
McGuffin:
Den heliga graal! Den smälter också ditt ansikte! 5/5
Jaktscen:
Indy blir riddare och dräper nazister med en lans! Flygplan till bil till fots och fågel! Råkurr på en pansarvagn i öknen! 5/5
Suspension of disbelief:
Fångarna-på-fortet hinder som skyddar graalen. Tvek. 3/5
Sammanfattning:
Den bästa Indy-filmen. Men slutet var lite mer pajigt än jag mindes det. 5/5.
Kingdom of crystal skull
Introsekvens:
Indy slåss mot ryssar, och överlever en atombomb i en kyl! 3/5
Läskiga/äckliga djur:
Myror! Stora myror! 4/5
Sidekick:
Indys son! Too cool for school! 3/5
Kärleksintresse:
Marion, igen. 3/5.
Skurkar:
Ryssarna, ledda av en agent med värja! 4/5
McGuffin:
Alienkristallskalle. Inte så spännande. 2/5
Jaktscen:
Biljakt med fäktning i djungeln. 4/5
Suspension of disbelief:
Båt i absurt höga vattenfall. Indy fick ett telepatiskt meddelande från skallen. Och så det där med kylen... 2/5
Sammanfattning:
Svagaste Indy-filmen. Kul grej! Indys son ska markera hur uråldrig han uppfattar Indy och frågar "hur gammal är du, 80 eller?" vilket är kul, för så gammal är Indy på riktigt i nästa film... 2/5
Dial of Destiny
Introsekvens:
En alldeles för lång jakt genom ett tåg. 3/5
Läskiga/äckliga djur:
Ålar. Och insekter. Igen. 4/5
Sidekick:
Helena Shaw, som över-Indyar Indy! Och nån grabb. 4/5
Kärleksintresse:
Marion. Igen, igen. Ändå en liten fin scen med två gamla människor som myser med varandra (och en skamlös kopia av scenen i första filmen). 3/5
Skurkar:
“Vi hörde att ni gillar nazister, så ni får mer nazister!”. Börjar kännas lite trött vid det här laget. 3/5
McGuffin:
Antikytheramekanismen. Jag vet inte. Känns lite för påtagligt med en riktig pryl som IndyMcGuffin, när det är ett föremål som finns att kika på i verkliga riktiga livet i Athen. 3/5
Jaktscen:
Ett lite för utdraget tuk-tuk race i Tanger. 3/5
Suspension of disbelief:
CGI-unga Indy. 3/5
Sammanfattning:
Ja, det var väl en Indyfilm. Not great, not terrible. 3/5.
Jag har kollat på allafem Indiana Jones-filmer, och tänkte recensera hela bunten! Eftersom de följer en rätt snarlik mall, så kommer jag att sätta betyg på respektive film utifrån aspekterna:
Introsekvens:
Indy kastar sig in på vinden på en lokal full med artefakter. Var är vi, vad letar vi efter? Skit i det, vi velar runt i lokalen och ramlar neråt tills vi är i pannrummet och går därifrån med en grej som drivs av orikalkum. Den stjäls förstås av en nazist och så är vi igång. 5/5
Läskiga/äckliga djur:
Det finns nån krabba som man ska fånga? Krabbor är läbbiga. 2/5
Sidekick:
Sophia Hapgood! Hon är rimligtvis både sidekick och kärleksintresse, åtminstone i "team path". 3/5
Kärleksintresse:
Sophia Hapgood! Marion Ravenwood i all ära, men Indy har varit runt, och såhär efter fem filmer är det rimligt med ett tredje exempel på det. Hapgood är lagom lite våp också. 4/5
(Ska vi vara sådana fanns det bara tre filmer när Fate of Atlantis kom, och Marion hade inte gjort comeback i Crystal Skull och Dial of Destiny än.)
Skurkar:
Nazister. I hate those guys. De är ju tacksamma men lite gjorda. Kommunister var en frisk fläkt i Crystal Skull åtminstone. 2/5
McGuffin:
Atlantis, den mystiska metallen orikalkum och diverse maskiner som drivs av den. Funkar. 3/5
Jaktscen:
OK, det finns en biljakt, det var nog det lökigaste minispelet i hela spelet. Men sen finns ju biten med borrmaskinen i Atlantis. 2/5
Suspension of disbelief:
Indy skjuter sig själv ut ur ett torpedrör! Annars finns det en hel del rimliga konsekvenser i spelet. 3/5
Sammanfattning:
Eventuellt det bästa filmbaserade datorspelet någonsin. Som Indy-media hör den liksom till orginaltrilogin. Jag kan väl inte säga att den är bättre media än Raiders och Last Crusade ändå. 4/5
Introsekvens:
Indy kastar sig in på vinden på en lokal full med artefakter. Var är vi, vad letar vi efter? Skit i det, vi velar runt i lokalen och ramlar neråt tills vi är i pannrummet och går därifrån med en grej som drivs av orikalkum. Den stjäls förstås av en nazist och så är vi igång. 5/5
Läskiga/äckliga djur:
Det finns nån krabba som man ska fånga? Krabbor är läbbiga. 2/5
Sidekick:
Sophia Hapgood! Hon är rimligtvis både sidekick och kärleksintresse, åtminstone i "team path". 3/5
Kärleksintresse:
Sophia Hapgood! Marion Ravenwood i all ära, men Indy har varit runt, och såhär efter fem filmer är det rimligt med ett tredje exempel på det. Hapgood är lagom lite våp också. 4/5
(Ska vi vara sådana fanns det bara tre filmer när Fate of Atlantis kom, och Marion hade inte gjort comeback i Crystal Skull och Dial of Destiny än.)
Skurkar:
Nazister. I hate those guys. De är ju tacksamma men lite gjorda. Kommunister var en frisk fläkt i Crystal Skull åtminstone. 2/5
McGuffin:
Atlantis, den mystiska metallen orikalkum och diverse maskiner som drivs av den. Funkar. 3/5
Jaktscen:
OK, det finns en biljakt, det var nog det lökigaste minispelet i hela spelet. Men sen finns ju biten med borrmaskinen i Atlantis. 3/5
Suspension of disbelief:
Indy skjuter sig själv ut ur ett torpedrör! Annars finns det en hel del rimliga konsekvenser i spelet. 3/5
Sammanfattning:
Eventuellt det bästa filmbaserade datorspelet någonsin. Som Indy-media hör den liksom till orginaltrilogin. Jag kan väl inte säga att den är bättre media än Raiders och Last Crusade ändå. 4/5
Vet du, jag tänkte faktiskt på just Atlantis och huruvida jag tycker att de har en bra McGuffin! Jag kom fram till att det är en klockren myt (för Indy) men en rätt svag pryl (orikalkumpärlor). Ganska exakt det omvända för DoD cool pryl, men ingen bra myt bakom. .
Ark och Crusade har en toppen McGuffin då det är både en cool pryl OCH bra tillhörande myt!
Jag reste tillbaka till 1973 2014 (det är lite lurigt med tidsresor ni vet) och såg X-Men: Days of Future Past.
Min X-men-kompetens sträcker sig till trilogin från 2000-2006 samt Logan och First Class. Jag har alltså fortfarande inte läst en endaste serie och har noll koll på bakgrundsmaterialet så jag gissar att det här (filmens plot alltså) är baserat på serietidningsmaterial. Det här är kompetens utfört, bra skådespelarinsatser och en fin segway mellan gamla och nya filmer. Men ändå någon slags filler för mig. Lite känsla av "det måste sluta typ så här för annars blir det konstigt om vi har premissen att filmen från 2000 fortfarande ska gälla". Vad tusan det nu blir för betyg?
När jag såg X1 så var det något nytt för mig. När jag såg X2 så var det en intressant twist när fiender behövde samarbeta mot en störra fiende. Filmerna sedan dess har byggt ovanpå men inte så mycket vidare. Det här var ju lite som X2 men eftersom X2 var före så blir det här lite per definition sämre.
Å andra sidan stör jag mig ibland på recensioner som säger "det här är ju samma som film A" vilket ju är helt irrelevant för alla som inte sett film A. Och då leder det till frågan om man förväntas ha sett alla tidigare filmer eller hoppa direkt från First Class i någon slags reboot-tänk för folk som tycker att över 20 år gamla filmer är gamla. Men nu vet jag inte vad jag skriver om längre riktigt så jag går och lägger mig istället. Fast inte riktigt än, ska bara skriva en sak till. Se den här om du har sett allt annat X-men och gillar X-men. Annars är det ytterst oklart.
Min X-men-kompetens sträcker sig till trilogin från 2000-2006 samt Logan och First Class. Jag har alltså fortfarande inte läst en endaste serie och har noll koll på bakgrundsmaterialet så jag gissar att det här (filmens plot alltså) är baserat på serietidningsmaterial.
Introsekvens:
Indy kastar sig in på vinden på en lokal full med artefakter. Var är vi, vad letar vi efter? Skit i det, vi velar runt i lokalen och ramlar neråt tills vi är i pannrummet och går därifrån med en grej som drivs av orikalkum. Den stjäls förstås av en nazist och så är vi igång. 5/5
Läskiga/äckliga djur:
Det finns nån krabba som man ska fånga? Krabbor är läbbiga. 2/5
Sidekick:
Sophia Hapgood! Hon är rimligtvis både sidekick och kärleksintresse, åtminstone i "team path". 3/5
Kärleksintresse:
Sophia Hapgood! Marion Ravenwood i all ära, men Indy har varit runt, och såhär efter fem filmer är det rimligt med ett tredje exempel på det. Hapgood är lagom lite våp också. 4/5
(Ska vi vara sådana fanns det bara tre filmer när Fate of Atlantis kom, och Marion hade inte gjort comeback i Crystal Skull och Dial of Destiny än.)
Skurkar:
Nazister. I hate those guys. De är ju tacksamma men lite gjorda. Kommunister var en frisk fläkt i Crystal Skull åtminstone. 2/5
McGuffin:
Atlantis, den mystiska metallen orikalkum och diverse maskiner som drivs av den. Funkar. 3/5
Jaktscen:
OK, det finns en biljakt, det var nog det lökigaste minispelet i hela spelet. Men sen finns ju biten med borrmaskinen i Atlantis. 2/5
Suspension of disbelief:
Indy skjuter sig själv ut ur ett torpedrör! Annars finns det en hel del rimliga konsekvenser i spelet. 3/5
Sammanfattning:
Eventuellt det bästa filmbaserade datorspelet någonsin. Som Indy-media hör den liksom till orginaltrilogin. Jag kan väl inte säga att den är bättre media än Raiders och Last Crusade ändå. 4/5
Jag har sett MacGyver på Mars The Martian (2015). En miljardfilm baserad på en ursprungligen självpublicerad roman med Matt Damon i huvudrollen. År 2035, sex människor är på Mars, saker går på röven, och gruppens botanist (som också är ingenjör) blir left for dead när resten evakuerar. Men han dog inte, och nu måste han överleva helt själv på en planet där inget växer och atmosfären inte går att andas och en hypotetisk räddning är åratal bort. Parallellt med att Damons figur macgyvrar på Mars får vi följa NASAs räddningsoperation och de fem andra Marsfararna i deras rymdskepp, småningom korsars några av dessa trådar.
Det är hård-sci-fi detta. Boken/filmen har fått beröm för att tekniken och macgyvrandet är relativt rimligt. Samtidigt är det också ett drama om överlevnad och en hyllning av Ingenjören och Vetenskapen och den mänskliga uppfinningsrikedomen. De här delarna klickar i varandra fint, och filmen förvaltar sina premisser, överlag.
Och den är ... bra? Välgjord, snygg, spännande, gripande. Hälften av tiden handlar om att Matt Damon tittar på saker eller gör saker eller håller monologer på Mars, och jag tycker att han verkligen klarar av att bära den här halvan av filmen på sina axlar. Hälften som utspelar sig på Jorden eller på rymdskeppet är inte riktigt lika tajta, det blir lite spretigt och gör också att filmen blir lite väl lång för min smak (2:20, typ). Samtidigt skapar det här en effektiv kontrastverkan mellan Mars ödsliga skönhet och NASAs hi-tech-miljöer som ändå ger ett mervärde. Sen tycker jag att filmen tappar lite på slutet, det blir några dramatiska vändningar för mycket och lite för mycket Hollywood (på det dåliga sättet).
Fyra av fem Marsodlade potatisplantor.
Edit: filmen har ingen skurk, vilket är ett stort plus. NASAs chef har lite drag av klyschan ”idiotisk chef”, men det är rätt nedtonat och figuren blir aldrig orimlig som det lätt blir i modern film/teve. Man undviker också helt alla smetigheter med huvudpersonens familj och så, han har ingen fru/flickvän/barn, och hans föräldrar berörs men är inte med i bild.
Ikväll har jag sett actionkomedin Retfærdighedens ryttere från 2020.
Filmen handlar om krigsveteranen Markus (Mads Mikkelsen) som reser hem till sin dotter när mamman dör i en tågkrasch. Allt verkar vara en olycka tills dess att ett mattegeni dyker upp och förklarar hur olyckan är helt orimlig och att något mycket större egentligen är i görningen.
Det är är ännu en lysande actionkomedi av Anders Thomas Jensen som tidigare skrivit (eller varit med och skrivit) manus för bl.a. oscarsvinnaren Hævnen, oscarsnominerade Efter brylluppet, Adams æbler, Brødre, De grønne slagtere, Elsker dig for evigt, Gamle mænd i nye biler, Blinkende lygter och I Kina spiser de hunde. Det här är helt vansinnigt och samtidigt fullständigt underbart.
Jag har flyttat den här veckan, och därmed inte sett någon film förrän nu, i veckans sista skälvande minuter… Så jag kollade vilka kortare filmer som fanns på Netflix och valde City of Ember från 2008.
Det är vad jag förstår helt enkelt ännu en filmatisering av en YA-roman. Ni vet, som Hunger Games eller Maze Runner eller Divergent eller I Am Number Four. Fast alla de kom ju efter den här, så jag antar att det mest var den inte helt uppskattade filmatiseringen av Golden Compass som var det som inspirerade den här?
Nåja, det här är som det brukar – ett märkligt världsbygge, en modig tjej och kille i huvudrollerna som inte låter sig formas av de roller samhället ger dem utan gör uppror och sådär. Efter en ospecifik katastrof bor alla nere under marken i en stad kallad Ember, och efter 200 år ska en låda öppnas som ger instruktioner för hur man tar sig upp till ytan igen för då ska det gå att leva där igen. Tyvärr dog den siste borgmästaren som hade koll på lådan under mysko omständigheter, och lådan glömdes bort. Nu, som tydligen de första ungdomar som på 200 år gkommit på idén att göra uppror eller undersöka saker och ting det allra minsta, så börjar Lina och Doone nysta i saker och ting.
Världsbygget är… Tja. På skalan mellan typ Golden Compass (fullt dugligt fantasyvärldsbygge) och låt oss säge Divergent (nej herregud det här funkar inte alls) så är det väl i mitten nånstans. Lite krystat, men inte så det gör ont i hjärnan. Man får stänga av hjärnan lite, men inte så farligt. Men jag undrar lite varför The Builders lade in en äventyrs-båtbana som del av vägen ut ur staden.
Det finns också en del som aldrig riktigt förklaras. Jag spenderade halva filmen med att fundera på varför insekter och sådant var så stora, och det påpekas också i filmen. Det visar sig att filmmakarna inte var intresserade av att svara på den frågan alls, så det vet vi fortfarande inte.. Min teori var att Ember var typ en miniatyrstad, typ Kandor men så roligt skulle vi inte ha det. Det sades aldrig rakt ut att Bill Murrays karaktär dödade den sjätte borgmästaren, men det hintades ganska starkt.
Det är en del bekanta ansikten här – Bill Murray som den rundlagde borgmästare, Saoirse Ronan (här typ 14) som Lina, Tim Robbins som Doones farsa (inte hans bästa roll), Toby Jones och Mackenzie Cook som allmänna slemmon (har någon av de två någonsin fått spela annat än skurkar? Anat än möjligen som röstskådisar?).
Det är ganska fina miljöer och så, specialeffekterna är mestadels dugliga för 2008, skådespeleriet är hantverksmässigt även om manuset bitvis är lite dassigt. Jag kan nog ändå inte rekommendera det här; det är en äventyrsbagatell jag glömt om en vecka och världsbygget är nog trots allt lite för dumt för mig.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
