Rollspelens "styrka"

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,949
Location
Uppsala
Ville inte svara med att deraila ursprungstråden, så startar en ny istället.

Så! Därför skulle gärna höra tips om hur ni agerar när era karaktärer skall klura ut lösningen på ett äventyr.
Jag kliver in här för att jag är en dålig människa, men mitt svar är: jag agerar som min rollperson, och om det innebär att jag också snubblar på "lösningen" så är det incidentalt. Mulder och Scully är intressanta (för mig) för att de har helt olika perspektiv, liksom. Att vi som tittare ofta får en cheeky hint om att Mulder hade trots allt rätt är ju bara en tematisk wink wink nudge nudge till en serie som gick under parollen "The truth is out there". Om vi rollspelade Mulder och Scully så hade det nog varit mycket mer intressant (för mig) om den hinten till tittaren aldrig faktiskt syntes i bild utan att våra två olika bilder av verkligheten även färgade våra slutsatser.

Som jag ser det är ett polisdrama intressant, inte för att poliserna griper skurken, utan på grund av de val de måste göra längs vägen. Gråzoner, sociala konflikter, interna relationer, etc., är det som gör berättelser spännande för mig. Inte att "vinna".

Tvärtom tycker jag personligen att "hitta lösningen" skapar ett fokus på skrivna scenarier och färdigpreppad "plot" som helt enkelt inte är hur jag vill spelleda saker. Jag spelar gärna när andra spelleder den typen av äventyr, men det är inte riktigt här jag tycker rollspelens riktiga styrka finns. För mig är rollspels styrka att vi kan slå oss ned runt ett bord och upptäcka/uppleva saker genom den premiss, de roller, och de mekanismer som spelet tillför.


Så jag antar, och @krank vet jag kan svara "motsatsen till vad du tycker", men jag undrar lite - vad ser ni som styrkan med rollspel som specifikt underhållningsmedia? Vad gör rollspel som andra spel, eller rentav annan underhållning, helt enkelt inte kan göra?
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,180
Location
Rissne
Så jag antar, och @krank vet jag kan svara "motsatsen till vad du tycker", men jag undrar lite - vad ser ni som styrkan med rollspel som specifikt underhållningsmedia? Vad gör rollspel som andra spel, eller rentav annan underhållning, helt enkelt inte kan göra?
Just to get it out of the way, then: =)

För mig är rollspels styrka att bara min egen fantasi och den tid jag har att lägga på förberedelser begränsar vad jag kan skapa. Hade jag försökt skapa den typ av mysterier jag gillar att spelleda som t.ex. datorspel hade det krävts ganska mycket mer budget och tid och en massa kompetenser jag helt enkelt inte har. I rollspel behöver jag bara tänka, och kanske skriva ner. Linjära medier såsom teater och film är trevliga att jobba med, men saknar den interaktiva komponenten – bland det bästa jag vet i hela världen är när spelare sitter och luskar kring och testar olika lösningar på ett mysterium jag förberett. Och jag får, till skillnad från i datorspel, se och vara en del av deras upptäckande. Jag antar att någon liknande kombination av "fria förberedelser möter upplevare på ett interaktivt sätt" skulle kunna fås i något slags improteater? Möjligen?

Men för mig är det nog rollspelsmediets styrka.


Nu är jag sällan spelare, men när jag är sådan är ju rollspelens styrka att jag får vara kreativ och smart, och veta att det inte finns artificiella gränser. Jag spelar t.ex. Sherlock Holmes-datorspelen från ukrainska Frogwares nu (Klarade just Awakened, funderar på att gå vidare till Chapter One) och de kliar litegrann av samma itch, men inte riktigt. Jag är ju där fortfarande begränsad av de ledtrådar spelmakarna hittat på, och jag får dessutom bara dra slutsatser på det specifika sätt de tänkt sig – i flera fall räknade jag ut slutsatsen innan spelet gav mig möjligheten att pussla ihop, och jag fick använda klassisk äventyrsspels-kombinatorik för att räkna ut vilka ledtrådar spelet tyckte att jag borde sätta ihop för att nå slutsatsen.

I rollspel är jag ju friare – min rollperson kan säga vad som helst som jag kan komma på, göra vad som helst som jag kan komma på som ligger inom rollpersonens inneboende kapacitet, dra vilka slutsatser som helst och komma på vilka planer som helst. Oavsett om SL förberett dem eller inte. Och med en bra SL får jag dessutom försäöka genomföra planerna, och har en chans att lyckas.


Jag ser i regel inte film för att jag bryr mig om karaktärerna eller deras relationer, och min stora besvikelse med X-files var att mysterierna i slutänden visade sig vara så otillfredställande. Att de inte verkar ha haft någon plan för dem utan bara hittade på allt eftersom, precis som med Lost. Men de gav åtminstone någon form av svar, hade de bara låtit det vara oklart hade jag nog tröttnat rätt fort.
 

Zeedox

Hero
Joined
14 May 2021
Messages
1,285
Location
Stockholm
Jag älskar både improv och brädspel, och en av rollspelensgenren styrka är att de kombinerar båda på ett härligt sätt, och ibland har fler möjligheter eftersom det enbart är samberättande. Så om jag vill beskriva en lång spännande actionscen kan jag det, utan att vara begränsad av mig själv och rummet. Samtidigt ger reglerna in lite roliga inputs så att det inte bara är friform, som när man lekte i skogen som barn (vilket också är kul, men att ha förmågor och färdigheter kittlar hjärnan).

(Lustigt nog startade @Genesis också en tråd på ämnet nyss! Där vi inte är överens om actionelementet.)

Spelledaren är också en bra roll som dramaturg, som gör att hela gruppens energi föses mot samma riktning, och att den riktningen kommer ha intressanta händelser.
 
Last edited:

Zeedox

Hero
Joined
14 May 2021
Messages
1,285
Location
Stockholm
För att gå in lite mer på mina egna preferenser, snarare än ”rollspelens styrka”: jag bryr mig inte supermycket om min egen rolls inre liv, det viktigaste för mig är plotten. Så idealiskt skulle min rollperson kunna gå åt vilket håll som helst (av misstag), och spelledaren eller spelet justerar så att i just den riktningen fortsatte handlingen. Om jag behöver vara ”bra nog” för att vi ska fortsätta spela blir jag nervös.

Här är en av rollspelens svaghet för mig - det är lätt att hamna i situationer där man spelat upp destruktiva handlingar (kanske råkat försäga sig till en SLP), och det kan ”sabba” resten av handlingen. Om jag var pepp på att spela Romeo och Julia, men Romeo aldrig blir kär i min Julia, försvinner poängen jag var intresserad av att se. Jämför med andra spel, där det går att börja om.
 

Basenanji

Postd20modernist
Joined
4 Nov 2002
Messages
9,296
Jag tycker att det finns "olika styrkor" hos "olika sorters rollspel". Även om jag förenklar ämnet vill jag se på rollspel som i grunden två olika aktiviteter: en aktivitet som fokuserar på berättande, kreativitet, improvisation, spontanitet, utforskande av känslor, mm – och en mer "spelig" aktivitet som i grund och botten handlar om att klara av en uppgift: att vinna spelet genom att "klara" äventyr, "lösa mysteriet", "besegra motståndet" etc. Det finns förstås massa olika variationer, men som en abstrakt modell tycker jag att rollspel kan förstås utifrån de där polerna.

När jag spelar (händer dock sällan) friform vill jag testa gestaltande, simultant berättande, improvisation mm. Där ligger styrkan i att vi tillsammans kan improvisera en berättelse och se vart den tar vägen. Då behövs inget facit (men det går att ha ett om man vill förstås). Poängen med att spela friform (för mig) är just att det är kul att pröva och delta i gemensamt kreativt berättande. Det som är kul med friform är att få berätta, att få gestalta, att få improvisera och att få utforska, mm.

I mer traditionella rollspel vill jag ha "facit", "gejmism", "mysterier som har en lösning", mm. Att de traditionella rollspelen har en tydlig koppling till gejmistiska krigsspel har ju Jimmy Wilhelmsson och Orvar Säfström visat i sin senaste bok om svenska rollspel. Det tycker jag är en viktig insikt: redan från början var det tänkt att spelarna skulle kunna vinna/förlora. Därigenom uppstår behovet av regler, att det bestäms hur "realistiskt" ett rollspel ska vara och huruvida ett äventyr eller ett mysterium ska ha en given förklaring och/eller lösning. Det som är kul med traditionella spel är att få planera, hantera resurser, fatta strategiska beslut och att slutligen vinna.

Som jag ser det är de två aktiviteterna "ömsesidigt uteslutande": dvs om vi vill friforma kan vi inte ha krav på viss realism eftersom friformandet måste tillåta att denna realism kan upphävas. Och om vi har regler för taktiska strider, kan inte reglerna upphävas bara för att åstadkomma en häftig berättelse. Men det är min personliga åsikt, här finns det många som inte håller med mig. Retoriskt (och lite enfaldigt kanske) vill jag fråga: det går inte att vinna en berättelse, väl?

***

Som avslutning: undrar jag försiktigt @entomophobiac – om det kan det vara så att det är svårt och tråkigt att tänka ut och förbereda gejmistiska mysterier som blir bra? Är det kanske lättare och roligare att inte ha svar på förhand och därför få en anledning att klura kring gråzoner och vad som händer i spelet? I så fall hoppas jag att rollspelscommunityt här på WRNU fortsätter att utforska och bidra med verktyg kring hur vi kan göra uppgiften lättare (men det får väl bli en annan tråd).
 
Last edited:

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,949
Location
Uppsala
Det finns förstås massa olika variationer, men som en abstrakt modell tycker jag att rollspel kan förstås utifrån de där polerna.
Bah, du har ju helt missat den tredje: att köpa massor med skitdyra böcker och skyldigt bläddra i dem en gång om året. ;)

Som avslutning: undrar jag försiktigt @entomophobiac – om det kan det vara så att det är svårt och tråkigt att tänka ut och förbereda gejmistiska mysterier som blir bra?
Jag tycker det är skitkul att skriva, klura, och strukturera saker. Men min erfarenhet med rollspel är att, samma ögonblick som vi rullar en tärning eller en spelare säger "äh, vi drar till Jukkasjärvi istället för Smygehuk", så har det inte längre någon betydelse vad jag skrivit, klurat, eller strukturerat. Istället har jag lärt mig att saker inom gruppen och som delar av ett sammanhang klarar kollisionen med verkligheten otroligt mycket bättre och därför har mitt rollspelande utvecklats i den riktning--samt min uppfattning om rollspel som media helt klart förstärkts åt det hållet.

Är det kanske lättare och roligare att inte ha svar på förhand och därför få en anledning att klura kring gråzoner och vad som händer i spelet?
Lättare så sett att det inte kräver massor med timmar prepp, helt klart. Men jag vet också att många har svårt för den typ av improvisation jag uppskattar, och det finns även ett element av dagsform i det (men det tror jag det gör för alla former av spel).

Roligare är däremot något helt annat. Jag har skitroligt när jag spelar traditionella äventyr, även om jag inte är så glad i att spelleda dem längre. Rollspel är roligt överhuvudtaget!
 

Rangertheman

Myrmidon
Joined
15 Dec 2015
Messages
3,583
För mig är rollspelens främsta styrka bredden, både att det finns spel för alla möjliga spelstilar, och att det går att spela i mängder av olika settings och genrer. Allt man kan fantisera ihop går att spela.

Jag är uppvuxen med traditionella klara-uppdraget-spel/äventyr, och tycker att det känns tryggt och trevligt att både spela och spelleda dem. Men lite tråkigt också ibland. Då piggar det upp att köra Fantasy World där jag preppar för de första minuterna och sedan vet jag inte heller vart det tar vägen. Ren friform har jag bara kört några få gånger. Den spelstilen gillar jag också.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
I grunden skulle jag säga att jag har samma åsikter som när vi diskuterade det senast, så jag citerar mig själv från den förra tråden, som väl inte handlade om precis samma sak, men närliggande:
  1. Rollspel kan använda sig av massor av olika saker som andra medier inte kan. Du kan spela musik från mobilen, resa dig upp, signalera saker med händerna, riva sönder rollformuläret, rikta kniv mot dina medspelare, viska i folks öron, rita gemensamma bilder som en del av spelet, och så vidare. Alla dessa saker används i olika rollspel och gör det till ett otroligt rikt medium.
  2. Du kan kommunicera på flera sätt samtidigt. Om du säger ”Jag ger dig en örfil” i Sakval är det bara fluff, men hytter du med näven samtidigt så är det allvar, för då är det en konflikt. Säger du det i DYD och samtidigt stryker din sanning så är det en jättekraftfull grej som du aldrig trodde att du skulle kunna göra. Och så vidare. Du kan kommunicera på flera plan samtidigt och ge subtext till det du säger.
  3. Du kan göra något explicit i reglerna som säger en sak som i en bok eller film bara skulle vara en instans. I en viss film noir kanske femme fatalen åker fast i slutet, men i Nerver av stål finns en regel som säger att hon inte KAN få ett lyckligt slut. Det är mycket hårdare.
  4. Du kan anpassa berättelsen efter åhörarna. I och med att du upplever hur folk (inklusive dig själv) tar emot fiktionen kan du mer träffsäkert få till en vändning, för du vet vad alla redan har listat ut om handlingen.
  5. Du kan också anpassa saker efter dina medspelare på andra vis, såsom att undvika spindlar för Leif gillar inte dem, eller ta med delar av din personliga historia, som i Okult där spelarna väver in en del av sina egna hembygder i Hemby.
Kom på en annan sak. I en annan tråd var det någon som talade om hur scifi alltid är ett barn av sin tid och snabbt blir inaktuell. Här finner vi ju en annan styrka i rollspelen, att varje spelomgång skapas och konsumeras samtidigt. Utpost är ett scifi-spel, och har några år på nacken. Men ingenting i spelet är ju bundet till en viss teknologi. Vi skapar spelvärlden varje gång vi spelar. Så eftersom rollspel inte behöver innehålla färdiga spelvärldar, till skillnad från en roman eller en film, så kan man spela ett gammalt scifirollspel utan att teknologin känns inaktuell eller ute, förutsatt att skaparen inte kodat in specifika teknologier i spelet. Många traditionella rollspel gör ju såklart detta, men till exempel Utpost, Medan världen går under eller Shock har ju inga sådana grejer, och kan därmed ha en ständigt aktuell framtidsvision. Det är en styrka hos mediet och något andra medier inte kan efterapa.
Sedan finns det en sak till som jag tycker är otroligt stark: tillgängligheten. Rollspel är gratis, vilket andra medier generellt inte är i samma utsträckning, kanske med undantag av dataspel, som väl har en hyfsad gratiskultur (?). Men i rollspel behöver du aldrig spendera en krona, och gratisspelen håller samma kvalitet som de dyra kommersiella spelen. Och ett enda spel håller för en otrolig variation, eftersom det är du själv som står för det faktiska innehållet. Du kan till och med friforma och aldrig behöva skaffa dig ett enda rollspel, gratis eller ej.

Och vad vidare är: Rollspel är inte bara gratis att konsumera, det är gratis att producera! Det kostar ingenting att skriva ett rollspel, vilket innebär att alla kan göra det. Visst, det kostar för storföretag som gör dyra kickstarters, men små skapare behöver inte Kickstarter och försäljning, utan kan skapa spel utan att det kostar något utom deras egna tid. Du är begränsad av din skicklighet som spelskapare, men inte av din ekonomi. Det enda medium som kan tävla med detta är poesi, romaner och kanske serietidningar, men jag vågar påstå att tröskeln för att skriva sitt eget rollspel är otroligt mycket lägre än tröskeln för att skriva en roman eller serietidning. Det tycker jag är ballt. Och spelen som görs av enskilda individer utan budget kan tävla i kvalitet med Fria ligan och Helmgast (men såklart inte i popularitet, men det är en annan sak).
 

Lanina

Oneironaut
Joined
3 Jan 2022
Messages
124
Location
Stockholm
Går det verkligen att sammanfatta rollspelens styrka till en punkt?

Det som tilltalar mig mest är berättarglädjen. Jag tycker att kreativitet föds av ramar. Jag tror att vuxna människor behöver struktur för att kunna leka, till skillnad från barn som kan snabbt leva sig in i fri lek. I likhet med att ritualer kräver sin form, och att få höra "gör vad du vill!" kan leda till hjärnsläpp och beslutsångest, så tycker jag lagom mycket regler i rollspel leder till större kreativitet än ifall man bara skulle fritt berätta vad som helst. Dessutom är det ett sätt att umgås, mycket mer socialt än att kolla på en film eller att skriva en novell.

Och så älskar jag det här med att låtsas vara någon annan en stund. Jag gräver definitivt i min rollpersons inre känsloliv. Det är utmanande, men när det funkar så tycker jag det är väldigt belönande.
 

Henke

Avdankad Konventsarkeolog
Joined
8 Mar 2009
Messages
4,480
Location
Kullavik
Generellt sett så är styrkan för mig det gränslösa berättandet. Visst kan ett skrivet äventyr sätta ramarna, men det finns ju egentligen inget som hindrar att ramarna ändras och att berättelsen tar en annorlunda vändning. Med andra ord så tycker jag både @entomophobiac och @krank (och övriga) har rätt i rollspelens styrkor: … det kan handla om exakt vad som helst, vart som helst, när som helst, med vilket fokus som helst, med vilka regler som helst och bara den gemensamma fantasin runt spelbordet kan egentligen begränsa innehållet.
 

Quadrante

Grisbonde
Joined
14 Mar 2003
Messages
5,270
Location
Skellefteå,öjebyn,umeå
Som jag ser det är ett polisdrama intressant, inte för att poliserna griper skurken, utan på grund av de val de måste göra längs vägen. Gråzoner, sociala konflikter, interna relationer, etc., är det som gör berättelser spännande för mig. Inte att "vinna".
+1

vad ser ni som styrkan med rollspel som specifikt underhållningsmedia?
För mig ligger styrkan i mediet att det är ett strukturerat socialt utbyte och medium för gemenskap med tydliga gränser. Man måste inte åstadkommit något efter att aktiviteten avslutas, syftet är aktiviteten i sig själv.
 

SpringandeKulle

Warrior
Joined
15 Aug 2022
Messages
249
Jag håller med trådstarten att jag uppskattar när karaktärens världsbild styr handlingarna. Det är då för mig som rollspel blir riktigt roligt. Att lösa saker optimalt är i och för sig också roligt men inte på samma nivå. Blir ju också en svaghet för rollspel då kanske inte alla spelare delar samma syn på spelet. Dvs att några kör karaktärernas synvinkel och andra kör på lösa saker optimalt. Kan uppstå lite konflikt i gruppen...
Sen i motsatt till många andra spel så kan förlora/misslyckas i rollspel innebära mycket roligare händelseutveckling än om man lyckas.
Svagheten med rollspel blir då att det kräver nästan att alla deltagare har samma sätt att spela för att styrkan i rollspel ska komma fram.
 

Oldtimer

Slava Ukraini!
Joined
5 Feb 2002
Messages
4,458
Location
Göteborg, Lindome
Och spelen som görs av enskilda individer utan budget kan tävla i kvalitet med Fria ligan och Helmgast (men såklart inte i popularitet, men det är en annan sak).
Delvis rätt. Vi har ju en pågående tråd om illustrationer i rollspel och där faller många av oss enskilda individer helt bort utifrån de kraven. Om man nu inte både kan skriva rollspel och teckna.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
Delvis rätt. Vi har ju en pågående tråd om illustrationer i rollspel och där faller många av oss enskilda individer helt bort utifrån de kraven. Om man nu inte både kan skriva rollspel och teckna.
Jag vill ju bestämt hävda att det inte påverkar kvaliteten på spelet, bara på boken. Och såklart är det viktigt för försäljningen, men jag talar här om att göra bra spel, inte spel som säljer. När det gäller hur kul spelet är att spela känns det knappast som en viktig faktor. Inga flådiga fyrfärgsbilder kan få mig att tycka att Fria ligans spel är lika bra som speltestversionen av Den yttersta domen, som bara var ett enkelt Google Doc, eller Gastkammaren på den tiden det bara fanns i @Murmelgnus huvud. I kvalitet när det gäller upplevelsen runt bordet är Fria ligans feta budget helt enkelt inte en faktor. Det är upp till spelskaparens, och framförallt spelgruppens, skicklighet. Det är definitivt inget man kan säga om de flesta andra medier.

Jag kommer aldrig att sälja lika mycket som Fria ligan, men efter att folk har spelat mina spel i Indierummet har vissa likväl sagt ”Det där var det bästa rollspelspasset jag spelat i hela mitt liv”.

Och tycker man att bilder är viktigt så finns det ju numera gratismöjligheter även där.
 
Last edited:

Quadrante

Grisbonde
Joined
14 Mar 2003
Messages
5,270
Location
Skellefteå,öjebyn,umeå
Bilder som är till för att öka försäljningen, är inga bilder värd att nämnas.

Jag vill ju bestämt hävda att det inte påverkar kvaliteten på spelet, bara på boken.
+1

Kan förvisso leva på sina egna meriter och är nog så viktigt ibland. Inte för spelets spelbarhet … men kanske för dess läsbarhet.
 

Zeedox

Hero
Joined
14 May 2021
Messages
1,285
Location
Stockholm
Jag vill ju bestämt hävda att det inte påverkar kvaliteten på spelet, bara på boken. Och såklart är det viktigt för försäljningen, men jag talar här om att göra bra spel, inte spel som säljer. När det gäller hur kul spelet är att spela känns det knappast som en viktig faktor. Inga flådiga fyrfärgsbilder kan få mig att tycka att Fria ligans spel är lika bra som speltestversionen av Den yttersta domen, som bara var ett enkelt Google Doc, eller Gastkammaren på den tiden det bara fanns i @Murmelgnus huvud. I kvalitet när det gäller upplevelsen runt bordet är Fria ligans feta budget helt enkelt inte en faktor. Det är upp till spelskaparens, och framförallt spelgruppens, skicklighet. Det är definitivt inget man kan säga om de flesta andra medier.

Jag kommer aldrig att sälja lika mycket som Fria ligan, men efter att folk har spelat mina spel i Indierummet har vissa likväl sagt ”Det där var det bästa rollspelspasset jag spelat i hela mitt liv”.

Och tycker man att bilder är viktigt så finns det ju numera gratismöjligheter även där.
Det överraskar mig att du inte tycker att den visuella komponenten påverkar vid spel! När min grupp spelat har regelbokens intryck bidragit till att skapa en känsla och att kunna visa illustrationer för spelarna är användbart.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
Det överraskar mig att du inte tycker att den visuella komponenten påverkar vid spel! När min grupp spelat har regelbokens intryck bidragit till att skapa en känsla och att kunna visa illustrationer för spelarna är användbart.
Som tidigare avhandlat är ju rollspel en rent språklig grej för mig. Det är antagligen relevant att jag är mer eller mindre afantasiker; jag ser inga bilder i huvudet när jag spelar. Så för att bilder ska ha någon effekt måste de påverka orden folk säger. Och för att göra detta är text hundra gånger mer användbart än bilder.

Jag spelar ju också främst spel som utspelar sig i dagens Sverige, eller liknande. Jag har inte så stort behov av att någon ska illustrera hur en typisk svensk 2023 är klädd. I de fall jag spelar i en påhittad värld så hittar vi generellt på världen tillsammans, och då kan det ju inte finnas några illustrationer i spelet.

Dessutom är ju de rollspel jag spelar generellt något man läser en gång och sedan tittar man inte mer i boken, annat än om man behöver konsultera en tabell eller så. Så när jag spelar spelet kanske jag inte tittat i boken på flera år. Eller om någon annan läst den, eller om det inte ens är nedskrivet, eller om vi bara friformar, så har jag aldrig läst någon bok. Många spel jag spelar är ju inte nedskrivna, så inga bilder finns. Boken är en produkt, ett sätt att paketera spelet, men boken är inte spelet och spelet behöver inte finnas som text för att vara ett spel.

Så det där har säkert mycket med saken att göra. För mig handlar bilder i rollspel om att göra en produkt, men de är i princip helt irrelevanta för spelupplevelsen. En snygg bok kan såklart vara trevligt, men det är bara förpackning (för mig). Det höjer inte kvaliteten på spelupplevelsen runt bordet.
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,317
Location
Helsingborg
Som tidigare avhandlat är ju rollspel en rent språklig grej för mig. Det är antagligen relevant att jag är mer eller mindre afantasiker; jag ser inga bilder i huvudet när jag spelar. Så för att bilder ska ha någon effekt måste de påverka orden folk säger. Och för att göra detta är text hundra gånger mer användbart än bilder.
Jag är å andra sidan väldigt visuell. Kan titta på väggar och ändra färg på dem i tanken, exempelvis ... och jag är av precis samma åsikt att text är hundra gånger mer användbart än bilder.

Jag kan dock gilla bilder som skapar referenser så att folk är på samma sida när man pratar om saker, men det är å andra sidan ingenting som är ett måste med en aktivitet där jag får bilder i huvudet utifrån hur folk beskriver saker i fiktionen - det finns inget som säger att folk måste ha samma bilder i huvudet.
 
Last edited:

Zeedox

Hero
Joined
14 May 2021
Messages
1,285
Location
Stockholm
Som tidigare avhandlat är ju rollspel en rent språklig grej för mig. Det är antagligen relevant att jag är mer eller mindre afantasiker; jag ser inga bilder i huvudet när jag spelar.
Samma! :) Visuellt är jag nog en 0-1:a på afantasi-skalan, utom specifikt vissa minnesbilder som kan vara något skarpare.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
det finns inget som säger att folk måste ha samma bilder i huvudet.
Ja, det är också en intressant grej med rollspel. Vi som skapare kan ha olika bilder av vad som egentligen pågår, och ändå få ihop det snyggt. Ibland kollapsar vågfunktionen mot slutet, som i Lovecraftesque, och ibland gör den aldrig det, och det finns flera tolkningar av vad som egentligen hände.
 
Top