NYHET Fria Ligan och Bonnier Carlsen ger ut bokserie för Drakar och Demoner

[Badmojo]

3 av de 4 viktigaste karaktärerna agerar som psykopater. Och då har vi inte ens nämnt rövarbandet.

I vår spelgrupp samarbetar rollpersonwrna lojalt. Jag vet att det finns grupper där rollpersonerna dödar varandra. Om jag hade skrivit en intro-bok hade jag kanske fokuserar mer på samarbete och vänskap.

Jo, men visst känns som om de går mot någon sorts vänskap i boken, trots lömska mordplaner/dolda agendor och trust issues. Kanske i nästa del?

 

[Deodanders]

Jag fick den, förhandsbeställning till trots, levererad till biblioteket först igår i två exemplar. Jag har inte läst hela, men damn! det jag läst är riktigt bra. Jag gillar det som fan och är verkligen positivt överraskad. Kul bara att få en vidare inblick i miljöer man redan besökt och spelat i förstås, och att kunna sätta i händerna på mina unga läsare/spelare som gjort samma (eller kanske är sugna på att göra det) känns klockrent. Sedan är karaktärerna redan stora favoriter, och hur de tecknas, och agerar, långt bättre än vad jag vågat hoppas. Från s. 75 och framåt när de först träffas och stöter på Annabella är briljant.

Sett bara som en kapitelbok för mellanåldern håller det långt högre klass än mycket som släpps, men som en fantasybok (i Drakar och Demoners "värld" eller ej) för samma målgrupp sätter det verkligen en ny standard.

Vad gäller språket som diskuterats ovan. Jag diggar det. Jag tänker på tex Blade of the Immortal som ofta bryter av från sin autentiskt historiska period med modern slang och oväntade uttryck. Som SL ser jag långt hellre att mina spelare ( vare sig de är 10 år eller ej) gestaltar sin rollpersoner och pratar på det här viset, än att de sitter och försöker sig på någon slags högtravande idé om historiskt korrekt jidder.

 

[ragngand]

Jag har nu också läst boken och ger den fyra starka drakar av fem möjliga, på det stora hela underhållande och det känns lyxigt med ett litet äventyr på köpet.

 

[Gamiel]

Har lämnat in den som ett inköpsförslag på min lokala bibbla

 

[Kexet]

Jag ska nu understryka att jag inte läst boken, har inga barn heller men kommer läsa iaf. Jag slås ändå av paralleller i ålder och moral när jag läser inläggen. När jag (vi) på 80-talet var 9år gamla dräptes nattfolk och andra ondingar på daglig basis, ondingarna svor och kastade okvädningsord omkring sig vilket vi returnerade med tvivelaktig framgång. Även om det var försök till att låta 'fantasyskt', Bröderna Lejonhjärta var en viktig fantasyreferens så det fanns både små och stora lortar, samt fähundar.

Kanske är det annorlunda när man läser om våld/empatilöshet/dålig moral i böcker, kan dock inte påstå att jag läste mycket just då. När jag var 12 var jag i full färd med att pina mig igenom Sagan om Belgarion, inte helt våldsfri den heller, krökades en del också, minns särskilt en passage där "gubben X kvällen innan varit glad näst intill medvetslöshet".

Efter de fem böckerna genomlevde jag traumat av ytterligare fem böcker Sagan om Mallorea, konstaterade att det var exakt samma böcker, blev desillusionerad och läste inte en rad fantasy förrän Jonathan Strange och Mr Norrel (eller var ordningen tvärtom?) en herrans massa år senare. Notera dock att traumat inte var våldet, att jag som märkt av 80-talets videovåld inte gick loss på min omgivning med karatepinnar eller blev förvriden av Kult något senare.(jag vet, det är bara en datapunkt men de flesta av oss blev faktiskt inte karategalningar eller blottande ockultister)

Obs, jag menar inte att moralisera, när jag var 4 fick jag total jävla ångest av Gorgonerna generellt och Meduza specifikt när "Hjältar och monster på himlavalvet gick på TV (hette den så? Sif Ruud och Johannes Brost var med iaf). En tecknad bild på Meduza som det sakta zoomades in på, jag var förstenad av skräck, jodå.

Våld och elaka monster i bokform gick helt över huvudet på polarns unge så han tyckte boken var tråkigt och den lades ned (till polarns sorg), något år senare när boken gick upp igen var den för hemsk och lades ned (till polarns sorg) och något år efter det när polaren försökte en sista gång var den för tråkig och lades ned (till polarns sorg). Summa summarum tror jag att de idéer vi vuxna har bestämmer litet väl mycket hur det 'ska vara', bättre att rulla med smällarna kanske?

Har barn i den 'förlängda familjen'. Har alltid kompletterat alla presenter med en bok (mer indoktrinering än 'uppmuntran' till läsning?, Sån är jag), sånt jag känner till, sånt jag hittat som sett kul ut, inte varit jättenoga med åldersspann (ok, inte Stephen King I 5-årsåldern, inte Stephen King alls faktiskt) men oavsett har mottagandet varit ett jävla lotteri. Köpte en seriebok som var ganska läskig, def mer åt vuxna hållet - ungen älskade det, polarn gillar inte skräck så boken 'försvann' mitt i läsningen pga en flytt ('upphittades' dock efter några år, då inte så intressant för presentmottagaren längre). Ett jättefint riff på Darth Vader med vardagsbestyr i barnboksform - totalt ointressant. Det senare var kanske mest en sorg för mig, jag ville nog litet för mycket att den skulle uppskattas. Dock funkade filmerna med upplästa subtitles och pauser för popcorn och diskussion fantastiskt något år senare. Ganska grafiskt som ni vet, ganska rysliga teman som ni vet, men väldigt bra diskussioner och inga mardrömmar. Diskussionerna kunde komma upp veckor senare vid referens i senare film (nä, man förstår ju varför Dartväjdär blev sådär som han är, fast snäll igen sen, när han blev vuxen på rikt).

Har inga barn, ni är fria att vakta grinden, but just sayin'.

 

[Gurgeh]

Obs, jag menar inte att moralisera, när jag var 4 fick jag total jävla ångest av Gorgonerna generellt och Meduza specifikt när "Hjältar och monster på himlavalvet gick på TV (hette den så? Sif Ruud och Johannes Brost var med iaf).

Nej, julkalendern hette "Stjärnhuset". Bokserien hette "Hjältar och monster på himlavalvet".

 

[Kexet]

Nej, julkalendern hette "Stjärnhuset". Bokserien hette "Hjältar och monster på himlavalvet".

Ja! Hjältar och monster hade vi på band. Som vi nötte ut. Men det var bra för historielektionerna på högstadiet 10år senare.

 

[Oscar Silferstjerna]

Alla fantasyböcker utspelar sig i en fantasivärld där de talar ett fantasispråk, så allt de säger är översatt eller omtolkat till ett språk vi förstår.

Men syftet med språket i fantasy-romaner bör väl vara att gestalta en påhittad värld? Det är ju något annat än en översättning eller omtolkning. Jämför med Svavelvinter-romanerna. Där är språket genomgående gestaltande. Det känns inte nutida. I det här fallet handlar det visserligen om böcker för unga, men det behöver väl inte betyda att dialogen behöver låta som om den vore hämtad från en nutida skolgård eller en Idol-audition?

 

[Gurgeh]

Men syftet med språket i fantasy-romaner bör väl vara att gestalta en påhittad värld? Det är ju något annat än en översättning eller omtolkning. Jämför med Svavelvinter-romanerna. Där är språket genomgående gestaltande. Det känns inte nutida. I det här sammanhanget handlar det visserligen om böcker för unga, men det behöver väl inte betyda att dialogen låter som om den vore hämtad från en nutida skolgård eller en Idol-audition?

Det är ju alltid en kompromiss. Ingen skulle orka läsa en roman som utspelar sig i en medeltida fantasivärld där karaktärerna talar på exakt det sätt som personer i Sverige talade på medeltiden. Alltså måste språket moderniseras till en version som är begriplig för den nutida läsaren. Då är det egentligen helt godtyckligt om ett visst uttryck är för modernt för att passa i berättelsen. De flesta orden är för moderna för att passa i berättelsen, men vi har lättare att acceptera vissa av dem än andra.

 

[Oscar Silferstjerna]

Det är ju alltid en kompromiss. Ingen skulle orka läsa en roman som utspelar sig i en medeltida fantasivärld där karaktärerna talar på exakt det sätt som personer i Sverige talade på medeltiden. Alltså måste språket moderniseras till en version som är begriplig för den nutida läsaren. Då är det egentligen helt godtyckligt om ett visst uttryck är för modernt för att passa i berättelsen. De flesta orden är för moderna för att passa i berättelsen, men vi har lättare att acceptera vissa av dem än andra.

När jag säger att språket behöver gestalta världen, så menar jag inte att det bör vara medeltida. Fantasyromaner utspelar sig i fiktiva världar och inte i historisk medeltid. Dessa fiktiva världar kan påminna om vår medeltid, men det betyder inte att de är medeltida. Språket behöver vara trovärdigt utifrån sin egen fiktiva premiss. Trovärdigheten i en fantasyroman försvinner rimligen om språket är hämtat från dagens tonåringar. Poängen med fantastik är väl att vi ska få uppleva tillvaron i andra, påhittade världar?

Jag nämnde Granströms fantasyromaner ovan, men Tolkiens böcker om Midgård fungerar lika bra som exempel. Hans romaner har förmodligen fortfarande många unga läsare. Delvis tror jag att det har med det genomarbetade språket att göra. Men det är förstås en fiktiv värld han gestaltar, inte på något sätt en historisk verklighet.

 

[erikt]

Trovärdigheten i en fantasyroman försvinner rimligen om språket är hämtat från dagens tonåringar.

Varför det? Varför skulle det påverka trovärdigheten mer än om språket är hämtat från någon annan grupp/tid i vår värld?
Folk i en fantasyvärld tycker inte att (de flesta) andra människor i den världen talar medeltida eller gammaldags eller fantasyspråk. De tycker att andra människor i den världen använder normalt. nutida, modernt språk (för den tiden och platsen), och använder sådant språk själva.
Så när det presenteras för oss läsare i den här världen, varför inte använda nutida, modernt språk, så det ger samma intryck på oss som språket i världen gör på dess invånare?

 

[Badmojo]

Varför det? Varför skulle det påverka trovärdigheten mer än om språket är hämtat från någon annan grupp/tid i vår värld?
Folk i en fantasyvärld tycker inte att (de flesta) andra människor i den världen talar medeltida eller gammaldags eller fantasyspråk. De tycker att andra människor i den världen använder normalt. nutida, modernt språk (för den tiden och platsen), och använder sådant språk själva.
Så när det presenteras för oss läsare i den här världen, varför inte använda nutida, modernt språk, så det ger samma intryck på oss som språket i världen gör på dess invånare?

Varför inte bara skriva en nutida och modern bok då, istället för att försöka gestalta en annan värld?

 

[erikt]

Varför inte bara skriva en nutida och modern bok då, istället för att försöka gestalta en annan värld?

Varför i allsin dagar skulle man göra det, om det är en annan värld man vill skriva om?

 

[Lukas]

Varför inte bara skriva en nutida och modern bok då, istället för att försöka gestalta en annan värld?

Precis som att Baz Luhrmann kunde ta dialog direkt i från Shakespeare men ändå låta hans filmatisering av Romeo och julia utspela sig i moderntid med gängbråk och pistolviftande. Så går det att göra motsatsen att ha modernspråk i saker som utspelar sig förr.
Nej det är inte naturligt, och nej alla måste inte gilla det, men som ett aktivt konstnärligt beslut kan jag digga det, det gör det mer språkligt intressant i mina ögon än bara ragla på gammal hedlig fantasy svenska.
Författare som vågar göra intressanta saker med språket även när det gå emot konvention gör mig glad. Men jag har inte list den här boken så kan inte uttala mig om den specifikt angående om jag tycker den fungerar eller inte.

anledningen till att jag nämner just Baz Luhrmanns Romeo + Juliet är att när jag såg den som tonåring reaherade just på det viset flera gjort i den här tråden. Det fick mig att reflektera över hur min egensmak förändrats över tid.

 

[Gurgeh]

När jag säger att språket behöver gestalta världen, så menar jag inte att det bör vara medeltida. Fantasyromaner utspelar sig i fiktiva världar och inte i historisk medeltid. Dessa fiktiva världar kan påminna om vår medeltid, men det betyder inte att de är medeltida. Språket behöver vara trovärdigt utifrån sin egen fiktiva premiss. Trovärdigheten i en fantasyroman försvinner rimligen om språket är hämtat från dagens tonåringar. Poängen med fantastik är väl att vi ska få uppleva tillvaron i andra, påhittade världar?

Så varför försvinner trovärdigheten om språket är hämtat från dagens tonåringar, men inte om det är hämtat från 1600-talet, eller 1800-talet, eller någon annan tidsperiod där romanen inte heller utspelar sig? Jag förstår att det kan upplevas som ett problem, men om personen i romanen använder ett välbekant inlånat kraftord från ett annat språk, då är "dimmornas fucking dal" en helt rimlig konstruktion för att förmedla vad personen säger.

 

[Kexet]

Hmm, lite på tunn is här men av vad jag läser ut ovan så är det fråga om äpplen, päron och en aning fruktsallad? egentligen kokar det ned till

1. Läger 1 "Nej till slang". Magin är lättare att upprätthålla om språket inte bär spår av "modernt språkbruk" som slang etc. Tryffera gärna med någon (pseudo)arkaisk svordom eller så för att säkra känslan av 'länge sen/långt bort'
2. Läger 2 "slang rockar, fantasy≠medeltid" Ska man ändå använda "modernt språkbruk" så går det, kan vara riktigt effektivt men kräver mer jobb för att upprätthålla magin. (Men det blir jävligt häftigt när det funkar)
3. Vi har olika krav för att magin ska upprätthållas, att tryffera med några (pseudo)arkaiska ord/rent hittepå räcker inte för att kompensera en reva i illusionen ("fucking DD!") Och det är litet "bryta fjärde väggen", när den är bruten går det inte att föreställa sig längre.
4. Läger 3: Det existerar fula ord/grova uttryck oavsett illusion eller ej. (Men det är egentligen ett annat problem)

Men vad säger egentligen målgruppen? Jag kan ju spontant känna att författaren försöker använda greppet "down w the kids" vilket jag ser som volatilt men, vafan, gillar ungarna det och läser så är det väl en icke-diskussion

(Jag säger inget om fult språk/rysliga människor/teman, riskerar man att ungarna i värsta fall får mardrömmar så är det ju en no-brainer att skjuta på det några år)

 

[Oscar Silferstjerna]

Så varför försvinner trovärdigheten om språket är hämtat från dagens tonåringar, men inte om det är hämtat från 1600-talet, eller 1800-talet, eller någon annan tidsperiod där romanen inte heller utspelar sig?

Språket är en del av världsbygget. Fantastik är fiktion som utspelar sig i andra världar, inte i vår samtid. Texten behöver upprätthålla den illusionen. Däri ligger dess trovärdighet.

Det handlar inte bara om att plocka in ett språkbruk från ett visst århundrade, utan mer om att skapa ett språk som känns trovärdigt. Då måste inte alla ord och ortsnamn komma från exempelvis 1600-talet. Det viktiga är att det känns som att de kommer från samma värld.

Tänk dig att Shagul i Granströms romaner plötsligt hade sagt ”fucking jävlar helvete”. Världsbygget hade omedelbart tappat sin trovärdighet. Helt enkelt för att vår samtid hade sipprat in i texten och gjort den löjlig.

 

[Zire]

Det handlar inte bara om att plocka in ett språkbruk från ett visst århundrade, utan mer om att skapa ett språk som känns trovärdigt.

Men trovärdigt är ju helt godtyckligt.

För vissa är "dimmornas fucking dal" trovärdigt, för andra är "den förbannade dimmornas dal" trovärdigt, och för några är det inte bra förrän det är "then forbannat ware dimmr dalr" eller varför inte "treminorath somneries garthu!" på ett påhittat språk som författaren la ett decennium på att utveckla.

Rent anekdotiskt verkar personer från min generation tendera att tänka att "fucking" låter amerikanskt och ungdomligt (som i att ungdomar överanvänder det), medan många i den yngre generationen tänker att det är ju bara hur man pratar.

 

[Oscar Silferstjerna]

Men trovärdigt är ju helt godtyckligt.

För vissa är "dimmornas fucking dal" trovärdigt, för andra är "den förbannade dimmornas dal" trovärdigt, och för några är det inte bra förrän det är "then forbannat ware dimmr dalr" eller varför inte "treminorath somneries garthu!" på ett påhittat språk som författaren la ett decennium på att utveckla.

Rent anekdotiskt verkar personer från min generation tendera att tänka att "fucking" låter amerikanskt och ungdomligt (som i att ungdomar överanvänder det), medan många i den yngre generationen tänker att det är ju bara hur man pratar.

Menar du alltså att världsbyggande är godtyckligt? Jag tror att vissa fiktiva världar av många uppfattas som mer trovärdiga än andra. Rimligen har språkbruket med trovärdigheten att göra.

I just det här specifika fallet - den nya bokserien för Drakar och Demoner - så tror jag att ”ungdomsspråket” (alla unga talar ju inte på samma sätt) har rent kommersiella orsaker. Många unga läser tyvärr inte böcker över huvud taget. Då är förmodligen (den vuxna) tanken att de ska lockas till litteraturen med ett språk de känner igen. Om det verkligen funkar vet jag inte.

 

[luddwig]

... många i den yngre generationen tänker att det är ju bara hur man pratar.

Inte bara i den yngre generationen. Tycker mig höra ord som "random" och "basically" från alla möjliga personer. Samtidigt heter det numera till exempel "Skellefteå Airport" och "Port of Skellefteå". Så amerikaniseringen av det svenska språket sker på bred front. Det verkar bara vara mina föräldrars generation, 70+, som inte dras med.