Tangerar ämnet, men jag tycker det var intressant när Jason Bulmahn (Paizo) fick frågan om att avsluta sin rollperson. Han svarade då, taget från minnet, att det inte handlar om mängden äventyr en rollperson gör eller när en rollperson dör. Istället pekade han på att det ska handla om att rollpersonen ska ha uppnått sin önskan och dröm. Äventyren är bara medel menade Bulmahn för att uppnå det långsiktiga målet.
Anledningen att jag lyfter det är för att den kommentaren fick mig att se på rollspel, även tradionella sådana, på ett helt annat sätt. Där blev det väldigt tydligt att belöningen i sig spelar inte så stor roll om det inte finns ett tydligt uttalat syfte med varför belöningen finns där. Som jag ser det tappar belöningen med andra ord sin mening om den inte är tydligt kopplad till rollpersonens motivation och drivkrafter. Sen vad dessa drivkrafter är går att diskutera, men i grund och botten så tror jag de flesta av oss när vi kikar på våra rollpersoner kommer se att de hamnar inom vissa kategorier. Självuppfyllelse, makt, tillhörighet, trygghet, erkännande osv.
Rollpersonen som vill bli smed drivs förmodligen av självuppfyllelse, men kan även drivas av tillhörighet, måhända kommer denne från en släkt av stolta hantverkare och känner ett starkt behov av att tillhöra gruppen hantverkare.